ELEINE, The Tivoli, Helsingborg den 23 februari 2018

Att symfonisk metal är en nischgenre som lättast kan betecknas som rena getingboet är inte direkt någon nyhet. Särskilt inte om det rör sig om den kvinnligt frontade sorten. Ändå har Sverige med tanke på sin ställning som helhet i metalvärlden uppvisat ett tämligen magert resultat i denna allt annat än kalorisnåla kategori. Fast nu har vi ju i alla fall Eleine. Vilket inte är det sämsta. Sju år in i sin existens är de rimligen på väg mot ett genombrott som kan ta dem i alla fall ett par steg ytterligare upp på karriärstegen. I alla fall att döma av fredagens konsert på The Tivoli där bandet under releasepartyflagg även passade på att avtäcka sitt nya och tillika andra album Until the End.

Personligt tilltal

Skåningarna visade sig nämligen vara ett självklart kompetent sällskap med god känsla för musiken de valt att verka med, och en vilja att stå ut i en genre där de flesta uttryck redan prövats både en och två gånger. Sedan påstår jag inte att kvintetten direkt tänker utanför boxen mer än vad gäller det faktum att de faktiskt verkar vara ute efter ett hyfsat personligt tilltal. Samtidigt är jag osäker på om det överhuvudtaget varit önskvärt att försöka komplicera saker i onödan. Det hade liksom lätt kunnat bli pretentiöst av fel orsaker. Eller för att tala klartext; konstigt rent allmänt, snarare än ambitiöst vad gäller nyanser och omfång

Tack och lov präglades dock denna spelning av det sistnämnda. Sedan kanske inte allting gick fram i det färdiga resultatet. Åtminstone inte som om absoluta toppnamn, typ Nightwish och Within Temptation stått på scen, men det man bjöds på var ändå gott nog. Det hela kan bäst beskrivas som lovande med uppenbar potential.

Bättre knappt halvvägs

Fast i ärlighetens namn började det timslånga giget kanske en aning trevande. Vem vet, kanske hade det mest med ljudet att göra, men både nyanserna och Madeleine Liljestams röst dränktes initialt i viss mån av en inte alldeles lyckad ljudmix. Men det skulle bli bättre. Avsevärt bättre. Knappt halvvägs in i tillställningen var lyftet ett faktum i och med att titelspåret från det nya verket plockades fram. Vi talar i termerna goth möter oväntad popsesnibilitet i duettform mellan skönheten Liljestams skönsång och besten, gitarristen Rikard Ekbergs growl, modell light.

Vackraste numret

Bland andra starka nummer märktes tjusiga Hell Moon (We Shall Never Die), riffiga Break Take Live, och kvällens mesta käftsmäll, avslutande Death Incarnate med tillhörande korthuggna allsångsrefräng. Balladen Please var i sin tur kvällens vackraste nummer. Här gjorde sångerskan endast ackompanjerad av keyboardisten Sebastian Berglund sin version av en avskalad känslostorm enligt samma mall som Amy Lee och hennes Evanescence i My Immortal.

Karismatisk frontfigur

Värt att notera är också att Eleine omfamnar gothelementet från och till när flera av de mest uppenbara konkurrenterna dragit ner eller valt att helt ignorera det. Vidare fanns där också då och då en diskret österländsk ton i sångerna, som fick bandet att stå ut från mängden. Sedan bör även påpekas att fröken Liljestrand är en tämligen karismatisk frontfigur, som med framgång tycks gå in för att personifiera sin variant på Within Temptationsångerskan Sharon den Adels mjukt svepande änglalika person i generöst tatuerad och till synes tuffare form.

Skriven 2018-02-24

Skriv ut sidan