Om tacksamhet när saker fungerar och vice versa

Kränkande tillmälen och trakasserier och hot och våld mot människor i deras yrkesutövning är en lika gammal företeelse som yrkespecialisering och därmed arbetsfördelning, men jag har en bestämd känsla av att vi de senaste åren mer och mer uppmärksammat det. Utövare av hot och våld får man inte annat än fördöma och fälla, men icke desto mindre är det något som teoretiskt sett är nära på begripligt: då när en människa uttömde alla sina legala möjligheter att få rätt och hjälp, trots att hon både hade stöd i lag och anständighet. När hon trots det inte kom nånvart, då återstod inte mycket annat än åtminstone fantisera om en slags, om än inte alltför sofistikerad, revansch. Både Bibeln och den långa historien av social banditism, lär ut detta.

Nyligen uppdaterade jag min mobil med IOS 11. Dessvärre blev jag inte alltför nöjd med resultatet, så efter att jag resultatlöst förbrukat en hel del tid på att själv fixa min telefon, kontaktade jag AppleCares telefonsupport. Mina förväntningar var lika stora som på Håkan Juholt som fixare av det påtagliga väljaravhopp som Mona Sahlin starkt bidragit till.

Efter några få inträdesprov och behörighetstester hamnade jag så småningom hos en tekniker som presenterade sig som Joel. Och nu kommer det som är denna betraktelses raison d’être. Han lyssnade på vad jag hade att säga, han visade markant intresse för att åtgärda problemen, han konstaterade att problemkomplexet är så pass nytt att han inte hunnit bekanta sig med det, men han utlovade att återkomma inom två och halv timme, han höll det han lovade och dessutom löste han problemet till både min och hans belåtenhet.

Och det är vid denna tidpunkt som jag ställdes inför en kinkig belägenhet: skulle jag skriva till Joel och uttrycka min tacksamhet, skulle jag skriva till Joels chef för att berömma Joel?

Jag tänkte på Tjeckoslovakien, landet där jag är född i och levde i alltför många år. Där var man så glad att något fungerade så som det borde, att alla som hade råd med det, uttryckte sin tacksamhet med ett kuvert med några sedlar i, eller en korg med en nyplockad höna i. (Variationer kunde förekomma.) Vill man leva i ett sådant samhälle? Är det tillrådligt, att när något fungerar, känna nästan en gränslös tacksamhet. Borde det inte tillhöra vardagen och normaliteten att saker och ting fungerar så som de borde? Varför måste jag känna nästan en gränslös kärlek till ”min” sjuksköterska Annika, ”min” läkare Lars, ”min” kirurg Rebecka… De gör inget annat än det de utbildade sig till samt det som deras kall och samvete vägleder de till.

Till AppleJoels chef tänkte jag skriva att hen bör lyfta upp Joel till en chefsposition, men så tänkte jag, att det knappast är en bra idé, eftersom det inte är chefer som kommer i kontakt med kunder som behöver hjälp, så varför skall han som är duktig på det han gör, lyftas ut ur sin belägenhet?

Sverige fungerar betydligt bättre än det Tjeckoslovakien som jag formades i, men jag tycker ändå att man skall vara uppmärksam på den förvandling som Sverige håller på att genomgå. Jag önskar mig och Sverige, att SJ ersätter mig för de skador som de förorsakat mig, jag önskar mig och Sverige, att Swedbank återbetalar det som Swedbank har stulit från mig, jag önskar mig och Sverige, att posten som är adresserad till mig hamnar i min brevlåda…

För några dagar sedan fick jag veta att en av mina texter förekommer i en lärobok. Jag kontaktade förlaget och fick omgående ett svar: ”Vi har planerat in ett möte med vår affärsområdeschef för att reda ut detta och se till att situationer liknande denna inte inträffar igen! Vi ser över våra led och rutiner och jag kan bara återigen be om ursäkt. Jag ser även till att snarast sända ut ett exemplar av boken till dig.” Det är ett bra svar, som jag vill lita på. Kruxet är, att jag har belägg på att rutiner bland förlag och teatrar är snarare sådana att de inte betalar royaltys. Jag har ett sjusiffrigt krav på obetalda ersättningar – bara Länsteatern på Gotland är skyldig mig över hundrafemtiotusen kronor. Det ovannämnda läromedelsförlaget har nu skickat ersättningen till mig. Sagda lärobok har hunnit fira sin sjunde tryckning…

Skall jag, skall du, behöva vara tacksam för att något fungerar? Måste man känna behov att skicka dagens ros till folk som sköter sitt jobb? Har inte några av dem, som trots alla lagar, reglemente och mellanmänskliga överenskommelser, till slut, nästan av ren desperation, bemötts med kränkande tillmälen och trakasserier och hot och våld, brustit någonstans i sin yrkesutövning och mer eller mindre medvetet, skadat sina medmänniskor?

skriven 2017-10-03

Skriv ut sidan

Våra vänner