KUNGENS VAL (Kongens nei)

Regi: Erik Poppe
I rollerna: Jesper Christensen, Tuva Novotny, Anders Baasmo Christiansen

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-04-21

Det är som bekant eftervärlden som skriver historien Det är den som sorterar ut the good guys from the bad guys. Oftast är det lättare att bunta ihop de riktigt ”nattsvarta” ty där har man skuldbördan i princip svart på vitt så att säga. Värre kan det vara om och kring de som vandrade omkring i en gråson som gav dem immunitet mot ett eventuellt ifrågasättande från omgivningen. Vår dåvarande kung Gustaf V hade ju till exempel en uppfattning om Hitler och hans tredje rike som inte tålde att ligga under lupp efter kriget. En kung som däremot inte bara hamnat under lupp utan också fått en egen film om och kring sin hjältemodiga ställning efter den tyska invasionen är Haakon VII (Jesper Christensen i en lysande paradroll).

Vi skriver April 1940 när två tyska krigsfartyg seglar in i Oslofjorden för att invadera Norge. Kanonerna på Oscarsborg vill annorlunda och sänker kryssaren Blucher. Nu ställer Hitler via sitt sändebud Kurt Brauer (Karl Marcovics) krav på omedelbar kapitulation och tillsätter den tyskvänlige Willkom Quisling som ny regeringschef i Norge med kung Haakons goda vilja. Kungen vägrar konsekvent och flyr med sin familj när tyskarna så invaderar hans land. Filmen inleder förtjänstfullt med några svartvita arkivfilmer för att ge Kung Haakon bakgrund men sedan gör man alltså avspark vid 1940.

Regissören Erik Poppe har en gedigen bakgrund inom filmen som fotograf, journalistfotograf och nu alltså också som regissör. Poppe är medveten om att det är en historielektion han ger åskådaren och den måste han förklä med tempo, spänning, action när det behövs och framför allt fascinerande människor som får oss att leva med dem i tiden så att säga. Filmen bygger på en bok Kongens Nei av Alf G.Jacobsen som jag inte läst men ändå tror ligger den visuella överföringen mycket nära. Detta baserar jag på att man får en mycket god bild inte bara av kungen själv utan också av hans familj, kronprinsessan Märtha som sina barn flyr till Sverige till exempel. Allt övrigt fungerar också friktionsfritt från den förträffliga scenografin till John Christian Roslunds stilsäkra foto och det är bara att konstatera att historia är fortfarande lika intressant som jag tyckte att det var i skolan.

skriven 2017-04-19

Skriv ut sidan