Länge leve FM-rocken

Toto har varit på besök igen, och precis som vanligt blev de sågade längs med fotknölarna. Rutinmässigt tog kollegorna heder och ära av Los Angelesproffsen, och läste lusen av dem för deras blotta existens. Nyanserat var inte det första ord jag tänke på när jag ögnade igenom textmassorna. I Malmös enda kvällstidning gör den Van Morrisontillbedjande recensenten processen kort och kallar det tjugofemårsjubilerande bandet för ett rocklik och passar sådär i förbigående också på att göra sig lustig över att det finns toasitsar som också heter Toto i hemlandet.

Om samma spelning skriver den röda kvällsdrakens skribent sarkastiskt att det hade varit historiskt om Toto hade spelat House Of The Rising Sun för då hade han fått höra världens sämsta cover någonsin. Efter att ha läst denna putslustiga dynga kan man förstås undra om spelningen verkligen var så dålig eller om Toto verkligen är ett så uselt band. Men så är det naturligtvis inte. För egen del är jag för all del tämligen less på kvintettens jazzfusionjammande på scen. Och den nya coverplattan känns mest bara onödig. Men herregud sätt för h-lvete kritiken lite i proportion.

Fast let´s face it. Det kommer berörda parter aldrig att göra. Toto har jämte en rad andra 70- och 80-talsband som Journey, Foreigner och Styx buntats ihop och blivit den förhatliga symbolen för den välproducerade radiovänliga rocken. Mitt under punkvågen och sisådär dussinet år framåt sopade dessa band mattan med all konkurrens och sålde multum i miljoner, vilket stack i ögonen på den politiskt korrekta (kritiker)massan. För då liksom nu är stora ljudbilder, starka låtar med hitkänsla och sångare som verkligen kan sjunga så ute det kan vara. Sterilt och utan känsla, påstår en del. Men sedan när är det en skam för en musiker att kunna hantera sitt instrument? Det är märkligt att i ena sekunden hylla sopor som gjort falsksång till en plågsam konstart och nästa såga artister som har ett genuint kunnande.

Men visst, smaken är som bekant som baken. Alla tycker vi olika, och det borde även vissa kollegor respektera. Det är helt absurt att såga allt inom vissa genrer, och ständigt höja annat till skyarna jämt och ständigt. Det finns bra och dålig musik i alla fack, punkt slut. Men det skulle en del inte erkänna om man så trampade dem på halsen.

Frågan är om det finns någon mer utskälld musikgenre än FM-rock? Svaret är utan tvekan ja, och ni kan lita på att jag kommer att ta upp kampen mot ignorans och generaliseringar när det gäller latino, nu metal, gubbrock och Nashvillecountry också. Sedan kommer jag garanterat att slakta överskattade heliga kor typ Håkan Hellström, The Strokes och den tidiga grungevågen också. Men mer om dettai kommande krönikor.

Bra FM-rock nu:
7 Months, 7 Months
Tänk er en vågat lyckad mix av Toto, Mr. Mister och Journey, och ni
kommer den musikaliska sanningen ganska nära.
101 South, Roll The Dice
Skön luftig FM som undviker de mest pompösa uttrycken.
Boston, Corporate America
Tom Scholz är tillbaka efter åtta år med ett i det närmaste helgjutet
perfektionistiskt album.
Harlan Cage, Tempel Of Tears
Fjärde fullträffen på lika många försök. Den här duon hade garanterat varit mega under genrens storhetstid
Jim Peterik, Rock America
Survivors klaviaturspelare har tagit hjälp av ett helt koppel välkända polare för ett livegig med gamla FM-klassiker

Tio FM-klassiker från då det begav sig. Kommentarer överflödiga.
Asia, Alpha, 1983
Foreigner, 4, 1981
Giant, Last Of The Runaways, 1989
Heart, Brigade, 1989
Journey, Escape, 1981
Mr. Mister, Welcome To The Real World, 1985
REO Speedwagon, Hi Infidelity, 1980
Styx, Paradise Theater, 1980
Survivor, When Seconds Count, 1986
Toto, IV, 1982

skriven 2002-11-20
 

Skriv ut sidan