VLADIMIRS JULKALENDER 7 december: Fåglar, Kapitel 4: Fågel och Örn

Omslag till boken ÄÄÄHR!!! av Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen

Fågel var trött, ack så trött var han. Stackaren hade inte sovit på flera dygn, och inte fått ordentligt med föda heller för den delen.
Hans tankar förflyttade honom till skogen han växte upp i, till hans egna föräldrar och sina kamrater. Tankarna drog honom även till flyget som han fängslades i och hur det kraschade. Var han verkligen ensam som överlevde? Det kunde ha varit flera, någon eller några som behövde hans hjälp, men han fegade ut på grund av rädslan. Han tänkte på sin vän Höna, som han av samma rädsla också förrådde och lämnade åt vargen och räven. Han tänkte på Anka, som säkerligen ville flyga tillsammans med honom, men inte heller det blev av, emedan hans återstod av glesa vingar inte orkade bära honom.

Hur kommer jag att finna en plats var jag verkligen hör till, passar in? Hur hittar jag en vän som jag blir trogen till och inte förråder? Varför ska ett svek vara den enklaste och bekvämaste utvägen? Fågel tänkte på att det egentligen inte var hans natur, att hemma i ursprungsskogen ansågs han vara mycket pålitlig, att det bara var efter hans påtvungna flykt som… Han lovade sig själv, att nästa gång han finner en vän, så kommer han göra allt för att passa riktigt in med den och dennes värld.

Det var svårt. Svårt att komma vidare. Det kändes som om han höll på att bestiga världens högsta och brantaste berg. Att klättra upp känns så gott som alltid svårt, men motsatsen kan vara värre. Det var Fågel bekant med, eftersom i flygplanet som han var fängslad i, sade någon precis innan det höll på att krascha, att man skall vara observant på det tillstånd då allt verkar gå som på räls, eftersom det kan betyda att man befinner sig på förrädisk lutande plan, att det går utför med en.

Fågel skakade av sig alla dessa tankar och minnen och ställde sig frågan, var är jag? Var befinner jag mig just nu? Han såg sig omkring. Inte att undra på att det känns så förbaskat svårt att skrida fram, jag håller på att klättra uppför ett stenigt berg. Och inte bara vilket berg som helst, utan det största och brantaste. Jag måste vara lika bakom flötet som Höna och Anka sade att jag var. Men det finns en positiv sida av det hela: hit kan knappast någon gädda hoppa upp, inte ens om dess fenor var stora och breda som en örns vingar. Här kan jag känna mig hur säker som helst.

Men, funderade Fågel, hur hittar jag någon vän här? Erfarenheten med Höna och Anka lärde honom att vänskap uppstår i opposition till given fiende. Och här uppe kan det knappast finnas någon fiende som kommer att hjälpa mig till en vänskap, filosoferade Fågel. Så är det, kamratskap är verkligen ett utmanande jobb…
Fågel torkade bort en tår och tänkte på Ankas visdom, att tårar sköljer bort all opasslighet. Förstärkt med denna tanke, stegade han hoppfullt vidare.

Uppe på bergets topp satt en örn-hona med en kikare tätt på sina ögon, spanandes ut över himlen. Hon märkte överhuvudtaget inte Fågel, som kravlade upp till henne med sina till synes allra sista krafter.

”En sån oförskämdhet! De är de mest svinaktiga fåglar som jag någonsin skådat”, bullrade örnen för sig själv, då hon inte fått se Fågel än.
”Jag är alldeles ny här, så jag på inget vis vill anföra en annan mening”, sade Fågel tyst, ”men jag är ändå en smula förundrad över ditt omdöme. Jag tycker nämligen att såväl Höna som Anka hade utomordentligt goda skäl att… Jag menar, vad annat kunde de ha gjort? Jag tror att de flesta skulle ha gjort detsamma om de befann sig i likadan situation.”
”Det här kommer jag att sätta stopp för! Så här gör man INTE! Inte mot luftens härskare!” höll örnen på.
”Det kan jag knappast annat än hålla fullständigt med om. Men som du ser, jag är långtifrån luftens härskare och därför menar jag…”
Örnen lånade dock fortfarande inte sin uppmärksamhet åt Fågel, utan fortsatte att koka i sin upprördhet: ”Det där tolererar jag inte! Det där äter upp mig inifrån!”
”Det är väldigt omtänksamt av dig, men…”
”Dom ska få känna hettan från min härskarvrede.”
”Än en gång tack, men jag finner det inte nödvändigt”, ursäktade Fågel och fortsatte. ”De är trots allt mina vänner…”
”’Finner det inte nödvändigt’?” Örn märkte först nu att hon inte är ensam, att bredvid henne vacklade en gränslöst utpumpad Fågel. ”Självklart är det nödvändigt! Det är inget annat än ett förpliktande kommando till mig själv! Jag är ju trots allt och när allt kommer omkring, ingen mindre än luftens oinskränkte härskare!”
”Självklart är det så, du är luftens oinskränkte härskare, det finns ingen som skulle våga ifrågasätta det, men jag tror ändå att du gör en höna av en fjäder.”
Fågel kunde inte tro sina egna öron, att det var han själv som var såpass modig i sina svar, men å andra sidan, vad är det han riskerade? Han var vid slutet av sin livs-ork, och därför var han glad att hans livs sista minuter bjöd honom på en stolthet, när han stod vid sina vänners sida.
Örnen vände sin kikare mot Fågel och dundrade barskt: ”Och du är…?”
”Ja, så är det. Jag är. Än så länge”, svarade Fågel.
”Det ser jag väl!” dånade Örn. ”Men vem är du?”
”Ursäkta ers Höghet. Att jag glömde föreställa mig. Jag ber om ursäkt. Jag är Fågel.”
”Du och fågel? Det kan du glömma!”
”Varför alla upprepar det meningslösa samma? Om jag inte är Fågel, vem är jag då?”
Örn granskade Fågel uppifrån och ner och svarade: ”Nej, du är knappast en av dem där uppe. Det finns ingen tveksamhet i det. Eller?”
”Vem menar du ers höghet?” undersökte Fågel.
”Spela inte smart, wajs gaj! Jag menar dem där”, pekade Örn mot himlen och Fågel försökte följa hennes vingspets.
”Vilka? Du får ursäkta mig ers höghet, men några fåglar kan jag inte se där uppe.”
Örn pekade igen och fräste:
”Dom där stora fåglarna med silvriga skinande bröst såklart. Hur dum får man vara?”
”Nu föll polletten ner. Du måste mena samma sak som jag var instängd i, när jag blev bortrövad. Jag trodde också att det var en fågel. Jag märker att vi har så pass mycket gemensamt, att någon skulle kunna tro att vi är av samma skrot och korn. Det där heter flygplan, ers höghet.”
”Flygplan, icke flygplan, det spelar mig ingen som helst roll!”
”Lugn ers höghet. Allt verkar nu falla på plats. Jag är inte någon Höna, ej heller är jag en Anka, jag är inte en vadare och jag kan med all säkerhet kungöra, att jag inte heller är något flygplan, och således är jag inte en av dem.”
”Då har du en förskräcklig tur! Det kan jag säga till dig nu och här på fläcken. Det händer att jag flyger tätt, tätt nära dem, ansikte mot ansikte, men dessa upplåsta fågelmonster ignorerar mig totalt. De låtsas att de inte ens ser mig. Det är tacken för min öppenhjärtighet. Att vara najs till andra betalar sig inte. En sån påflugenhet. En absolut ärekränkning. Men måttet är rågat, nu ryms det inte ett enda strå på dess rygg. Nästa gång rycker jag åt mig en sådan med dessa klor och sliter ut dess båda vingar!” örnhonan närapå skrek av upprördhet.
”Skulle jag kunna hjälpa till på något vis? Det är möjligt att jag lyckas med att förmå dem att inse att artighet är något som betalar sig i längden?” föreslog Fågel.
”Det tror jag inte på. Sist jag försökte med något liknande, blev jag döv i tre dagar på grund av den där avskyvärda olåten som de alltid ger ifrån sig. Dessutom luktar de pyton, de luktar bärfis, de luktar så illa att jag inte kan komma på annan förklaring än att de tvättar sig i skunkpiss. Och som inte det var illa nog, så flyger de så fort, att luftdraget efter dem nästan blåste bort mina kungliga fjädrar. Och skall jag lära dig något, så är det, att du inte ens kan föreställa dig, hur det känns att förlora sina fjädrar.”
”Säger du det? Kan det verkligen vara så?”, ironiserade Fågel.
”De trodde att eftersom de själva inte har några fjädrar, då kan de inte bli plockade. Men fy vad fel de hade. Jag har störtat ett. Det föll som en sten. Kraaaasch! Kaboooooooom! Baaaaaaaaang! Färdigt. Finito. Lyssna, glo inte på mig som du trodde att jag skryter med lånta fjädrar! Allt jag sade, hände precis så som jag nyss beskrev det!”
”Jag tror dig. Självklart tror jag på varje ord du säger. När allt kommer omkring, så är jag ett levande bevis på att allt har hänt, precis så som du beskrev det. Men jag ser din hink, jag stör kanske din middag”, sade Fågel som så snabbt som möjligt ville ändra det samtalsämne som framkallade inte alltför trevliga minnen.
”Lyssna! Lämna du bara min hönsmiddag i fred. Hör du!”
”Din hönsmidd…? Menar du att…?” stammade Fågel fram. Gulp.
Höna hade rätt. Och han har själv och frivilligt klättrat upp ända in i örns tallrik. Det var säkerligen ödets hämnd för att han lämnade Hönan och Ankan.
”Lyssna du”, avbröt Örn. Jag vet allt om dig, din parasit. Jag vänder ryggen till i en enda sekund och du är genast här, klar att sno min mat. Men den här gången har du hamnat på fel adress!” Örn ryckte åt sig sin hink och la den bakom sin rygg.
”Nej, den här gången kan jag inte hålla med dig. Jag är inte någon parasit. Jag är Fågel! Och jag äter inte andras mat. Jag stjäl inte. Men framför allt, jag äter inte mina vänner. Jag finner det direkt motbjudande, upprörande och omoraliskt att äta sina egna vänner. Och Höna var min vän”, försvarade sig Fågel upprört.
”Det må så vara, men min vän var hon verkligen inte. Men det betyder inte att jag inte kan avge ett mycket välvilligt och uppskattande omdöme om henne. Sådan är jag. Sträng men rättvis. Hönan var verkligen väldigt smaskig”, slickade sig Örn runt sin vassa näbb.
”Hur kan du bara säga något sådant?!”
Örn tittade ner i sin hink och sade: ”Hetsa inte upp dig i onödan, jag ser här att det här är en duva. Duva eller höna, mig spelar det ingen roll. Höna åt jag nog i förgår. Jag har smaskat i mig så många olika fåglar, att jag helt enkelt blandar ihop dem.”
”Det är inte alltför kamratligt, att äta andra fåglar. Jag skulle för inget i världen äta upp något levande. Jag skulle aldrig äta upp en duva, trots att den inte var min vän. Jag skulle hellre dö av hunger”, hävdade Fågel, ovetande om, att under vissa omständigheter är det lätt att hävda det, men under andra omständigheter, kan detta vara, visserligen den sista, dock ändå en nödvändig och oundviklig utväg.
”Lyssna! Du vill alltså rakt i mina ögon hävda, att min mat inte är tillräckligt god för dig?” Örnen böjde sig över Fågel och det var uppenbart att hon inte var på skojhumör.
”Nej, jag ville bara… att jag aldrig…”
”Du smög och kröp fram hit som en orm, bara för att förolämpa mig? I så fall får du dunsta bort härifrån illa kvickt. Det är mitt råd till dig. Inte vilket råd som helst, utan ett ytterst vänskapligt råd. Dessutom är det så, att när jag äter dem, så har det, vad det nu var, som gjorde dem levande, övergett dem och befinner sig långt borta ifrån dem. Så för deras del, deras livlösa del, borde det, rent teoretiskt, inte spela någon roll vad som händer med dem. Men det gör det. Eftersom de står i tacksamhetsskuld till mig. Eftersom det är jag, som på detta vis skänkte deras beklagliga liv fult av rädsla, ett syfte och en mening.
Lyssna, vet du att hos några av dessa simpla fåglar är till och med deras osmältbara fjädrar mera smakliga än de själva?! I sådana fall är det dessvärre mer synd om mig än om dem. Har jag nu målat klart bilden för dig?”, dundrade Örn.
”Jag vill verkligen inte förolämpa dig. Jag ville bara dela med mig att jag aldrig skulle…”
”Aldrig och aldrig! Jag har aldrig blivit så förolämpad i hela mitt liv. Härnäst säger du väl, att JAG aldrig kommer att passa som sällskap åt dig, att du aldrig kommer att sjunka så lågt som till att umgås med MIG!”
Usch, vad fel det blev nu. Hur kommer det sig att en missuppfattning kan ske så oerhört lätt. Vad kan det bero på?, funderade Fågel. Egentligen var det precis tvärtom, det var inget som han hellre önskade än just gemenskap, att passa in, att vara Örns följeslagare och vän. Örn verkade passa honom riktigt bra. Att de sedan hade olika mat- och bordsvanor?
Men innan Fågel hann uttrycka allt detta, fortsatte Örn sitt pladder. Om det var något som Fågels samtliga nya vänner hade gemensamt så var det att de inte hade ett fungerande lås på sin pratkvarn.
”Lyssna nu, min finskrudade parasitfågel. Lyssna på något som jag för din egen skull hoppas att du kommer att fatta. Jag är bättre än du ens kan föreställa dig. Om du så fick vara en andra generationens Örn, en halvörn, även då skulle du vara överglad om du fick vara åtminstone till hälften så bra som jag. På allt och vad som helst. Du är med på noterna hoppas jag.
Jag är luftens Härskarinna! Med stort H i Härskarinna. Jag är högsta hönset! En drottning! Skapelsens krona.
Är det förstått? Eller vill du att jag skall mejsla in det i din svagsinta hjärnbark med min näbb?”
”Jag vet, jag är fullt medveten om…”, stammade Fågel. ”Men…”
”Inga men, inga om, inga någonting, inga ingenting. Jag har lärt mig att inte beundra någon, inte sätta någon på piedestal. Inte ens mig själv. Därför kan jag beordra mig själv att vara hur ödmjuk som helst, att uppta så ringa plats, att jag smälter in även bland sparvar, myror och mygg och annat hur betydelselöst patrask som helst. Trots min gränslösa makt. Nu tiger du, inte sant?
Jag besitter en sådan makt, att om det faller mig in, kan jag dränka dig i så mycket kärlek, att du blir en riktig Fågel.”
Fågel fann inte en enda stavelse, så förstummad blev han.
”Nåååå? Vad säger du? Vill du att jag hackar upp din lever eller föredrar du att jag skall göra dig till en av oss två? Vill du också bli luftens härskare?” lockade Örn.
”Verkligen?” prövade Fågel ivrigt. ”Du skulle vara villig att göra detta för mig? Jag tackar dig så oerhört mycket. Om du visste hur jag längtar och söker efter en gemenskap. Jag har alltid velat vara bland vänner. Sådana som tycker om mig. Som vet att jag passar in…”
”Passa in och passa in. Passa dig för att moralisera och tjafsa så oavbrutet mycket. Livet har inget med teorier att göra. Livet lever man. Framlänges. Det är därför det heter liv. Om du vill bli örn… då måste du lära dig att äta ordentligt.”
”Äta? Det kan jag redan. Jag kan äta så mycket fågelfrö, som ingen annan som jag känner”, sade Fågel stolt.
”Fågelfrö? Är du alldeles ur vettet? Av dig kan jag bli lös i magen bara jag lyssnar på dig”, konstaterade Örn.
”Vad är det för fel på mitt fågelfrö? Höna, Anka och nu du, alla är ni mot mitt käk. Varför?”
”Fågelfrö och annat blä och blä är nä och nä och nä! Det är för dvärglika, jämmerliga fåglar som jag slukar i ett nafs. De hinner inte ens ställa sig frågan vad som håller på att hända, när de redan utgör en uppbyggande del av min starka härskarkropp. Fågelfrö är ingenting för sådana stora och starka fåglar som vi!”
”Vi? Menar du…, du menar du och jag? Det låter super! Super Trouper. Du och jag – vi!”
”Hur annars? Super trouper beams are gonna blind me, But I won’t feel blue, Like I always do, ‘Cause somewhere in the crowd there’s you. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll. Och ombytlig. Mer än någon någonsin kan föreställa sig. En kappa måste kunna vändas mer än hur många gånger som helst, om det är en framgångskappa. Så bajsa du inte på dig, min kamrat. Inte nu. Först då du blivit lika stor och stark som jag. Och då får du inget behov för sånt. För då är du luftens härskarinnas ställföreträdare, min egen suppleant.
Har jag rätt eller har jag rätt? Självklart har jag rätt!
Först då blir dina vingar så starka att de lätt kan bära dig fram till det du kallar flygplan. Och dina fjädrar kommer att vara oräkneliga och underbart enfärgade. Och sådant värmer. Oavsett hur kallt det blåser här uppe. För det ska du veta, det blåser mäkta kallt här uppe.
Att vara en härskare, det har sina sidor. Att härska är inget latfågelgöra! Var och en vill bli härskare. Därför måste en härskare vara ständigt på sin vakt och inte släppa någon alltför nära. Aldrig ensam, alltid ensam… Har jag rätt eller har jag rätt? Så fullständigt, absolut rätt, att jag har rätt!” argumenterade Örn.
„Åh, jag hoppas, verkligen hoppas, att en dag, kommer jag vara precis…“
„Det är precis vad jag har sagt. Är det inte det? Alla vill vara mig! Men lyssna! Bara de absolut mest härdiga och mest starka och mest målmedvetna klarar av det provet. Liksom jag själv!“ skränade Örn.
”Berätta, avslöja, invig mig. Befall: vad bör jag göra, och jag kommer att göra det!” lovade Fågel ivrigt.
”Jag ska visa dig vägen till stjärnorna, regnbågsforellen. Eftersom jag har råd med det. Eftersom jag härskar. Med kraft, hjärna, vingar, klor och en dödligt genomborrande näbb!”
”Jag har svårt att bärga mig!” Fågel skakade av förväntningens trans. ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Först och främst måste du börja äta!”
”Din visdom mättar mig och jag är hungrig att lära mig mer, mästare.”
”Precis så bör det låta. Jag vill på inget vis framhäva mig själv, men du måste få i dig rejält mycket, till och med bra mycket mer, och det av riktig, kvalitativ mat, om du ens pretenderar att bli åtminstone hälften så präktig som jag är.”
”Låt oss starta. När äntligen ska vi sätta igång? Sade jag kanske inte att jag inte kan bärga mig längre?”
”Nu genast!”
”Var? Vart ska vi gå för att sätta igång?” undrade Fågel, eftersom här på stället såg han inget som han brukade äta.
”Var? Vart ska vi gå? Sade jag inte att jag får turistmage av dig? Vi skall ingenstans! Här varsågod!” Örn ställde sin mat-hink framför Fågel. ”Var så god, det är serverat. Börja fodra dig. Du har nyss svurit att du var hungrig som en varg?”
”Det där?” Fågel svalde torrt. ”Sa jag ju inte att…”
”Lyssna: Väck inte den björn som sover och bind inte ris på din egen rygg. Eftersom snart blir jag arg som ett bi och då får du dina fiskar varma. Du luktar apa, är fattig som en kyrkråtta, dum som en gås, envis som en åsna, hal som en ål. Ta tjuren i hornen och sluta åla dig och sluta torska, färgsorgliga latmask! Har ingen lärt dig att högmod går före fall?! Jag förstår dig bara inte! En vem som helst annan skulle kyssa mina klor för att få samma chans, som jag ger dig. Vill du vara stark som en björn eller svag som sjuk höna? Vet du vad de svaga är för mig? Inget annat än bukfoder. Jag förtär alla svaga i en enda tugga eller strimlade till mindre näbb-bitar.
Så stå inte här som en åsna mellan två hötappar, utan ät meddetsamma upp duvan här. Annars skall jag personligen trycka in den i din sorgligt bortskämda matbalja”, röt Örn och särade på Fågels näbb och packade den med duvbitar.
Uck och äck. Fågel kände mardrömsryslig vämjelse mot duvköttet, men vad kunde han göra annat än svälja det, om han inte ville kvävas?
”Lyssna: Du är som en unge som man tvingas att mata om man vill att den skall överleva. Men jag förlåter dig, eftersom jag vet att man får ingenting gratis här i världen. Sånt har jag förståelse med, inte minst nu när jag ser att du har växt dig starkare redan efter första matningen. Så säg som det är, visst smakade det smaskens!”
”Jag vet inte om…”
”Där har vi det! Jag visste det”, avbröt Örn. ”Det var näringsrikt och även smaskens. Här är nästa portion, var så god, njut!” Örnen tryckte in köttbitar i Fågels hals och dunkade honom i ryggen för att Fågel skulle ha lättare att svälja. Varenda tugga växte i näbben på Fågel, hans ögon tårades, han kippade efter andan, och av smärtan och illamåendet, stod han på tårna.
Örn såg det och kommenterade det meddetsamma förnöjsamt: ”Där ser du, du är en riktig fena på att växa. Du har redan blivit längre och större.“ Örn tittade i sin hink och berömde: ”Du är läraktig och har talang. Du har närapå ätit upp halva, din omättliga gottegris. Nu skall du avnjuta lever och andra inälvor men framförallt tarmarna, de är fyllda med… du vet… livsviktiga näringstillskott och diverse spårämnen. Titta på där glänsande ögat, hur det liksom ber om att bli uppätet.” Örn grep återigen tag i Fågel och Fågel studsade och ruskade och skälvde och ville på alla sätt och vis skaka sig loss, men det enda han åstadkom var att hans sista fjädrar slutade att orka hålla sig på honom och de lämnade honom och seglade i väg, en efter en.
Åh NEEEJ! Mina underbara fjädrar! tänkte Fågel med sina sista krafter i behåll. Men plötsligt, i en kort-kort andningspaus, uppenbarade det sig för honom, att allt är som det bör vara. Att hans ursprungsfjädrar måste bort. Hur annars skulle hans kropp kunna täckas med nya, starka, sträva, enfärgade?
Ju svagare och närmare döden han var, desto mer var han övertygad om att han höll på att omvandlas till en örn.
Ju mer den stora örnhonan Örn pinade och plågade och kväljde och marterade och misshandlade honom, desto större tacksamhet, ja, till och med kärlek, kände han till henne.
Men Fågels livsuppehållande system, hans självbevarelsedrift, talade ett helt annat språk, det styrde sig själv, det protesterade, det vände upp och ner och bak och fram i hela hans mage och kastade upp den påtvungna duvan.
Örn tittade på Fågels kräkning och Fågel darrade av rädsla för att hon skulle ta den som en kränkning. Men i stället, fick han beröm: ”Där ser du! Du spydde upp mindre än du åt upp. Det är ett mycket bra tecken.”
”Bra eller mindre bra, jag känner mig en smula konstig”, viskade Fågel.
”Ryck upp dig! Om någon, inte alltför avlägsen stund, är du en fullfjädrad örn. Inte sant? Visa då alla, att du är värdig och stor och stark. Här! Ät lite till!”
”Jag är lite osäker… Känner mig inte alldeles på toppen”, invände Fågel.
”Var inte skrattretande. Sånt är fullständigt normalt. Eller tror du kanske att jag alltid känner mig på toppen? Inte alls kamraten min. Många gånger mår jag hur dåligt som helst. Inte minst efter maten. Den vetenskapliga förklaringen ligger i det att man blir det som man äter. Och säg, vem vill bli höna, anka eller gud förbjuder, duva? Ingen. Inte någon. Inte ens hönor och ankor, inte ens duvor. Det är därför dessa valde att fodra sig med något som inte liknar dem…
Nä du. Inte ens självaste JAG, eviga och ohotade luftens härskarinna, känner mig på topp oavbrutet i varje given sekund. Och går jag och beklagar mig någonstans kanske? Självklart inte. Och varför? Eftersom jag kan kontrollera mig. Eftersom jag är starkast och störst och klokast och uthålligast och tåligast av samtliga levande som utdöda fåglar. Kan du över huvud taget omfatta allt detta med din hjärnskål? Här får du, var så god, KÄKA!” och Örn började på nytt tvångsutfodra Fågel.

”Jag är stolt över dig, kamrat! Vid den här stunden är du närapå en fjärdedelsörn.”
”Tror du det?” frågade Fågel och hoppet begåvade honom med nya krafter. ”När allt kommer omkring, så är det kanske inte en sån tokig idé att äta sina vänner…”, grunnade Fågel halvtyst.
”Det är en oöverträffad total och absolut snillrik idé! Och när du har ätit hela denna duva, väntar dig en hel värld. Allt här på Jorden väntar bara för att bli uppätet. Det är det, som vi, som förstår oss på livet, kallar livets cirkel. Antingen äter du upp någon eller någon äter upp dig. Och vad väljer den som inte är bakom flötet, utan är riktigt, riktigt klok och smart? Nej, svara ej, eftersom alla här vet ditt svar. Jag har aldrig ens hört talas om någon, som någonsin kom med erbjudandet, att här är jag och jag längtar efter att bli uppäten. Har jag rätt eller har jag rätt. Som alltid, är det utan minsta tvekan så att jag har rätt. Ett livs framgång, liksom alla livsframgångar är beroende av att man inte distanserar sig från nya saker, nya tankar, men framför allt, ny mat. Du skall se, att snart kommer du kunna anfalla de oförskämda, blänkande fåglarna, sida vid sida, vinge vid vinge, tillsammans med mig, luftens HÄRSKARINNA!”
”Tänker du på flygplan?” frågade Fågel.
”Flygplan, inte flygplan. Det viktigaste är att visa dem, vem som är oinskränkt och obestridd HERRE!”
”Jag håller med dig Örn. Jag håller fullständigt med dig. Vi skall kämpa tillsammans. Var och en som förolämpar dig, förolämpar automatiskt även mig. Man är antingen med oss eller mot oss. Vårt förenade angrepp bekräftar vår heliga, eviga allians.” Fågel, nu helt utan några fjädrar, såg inte och kände inte hur sorglig hela han var. Inte minst när han bröstade sig på det här viset. Förförd av Örnen och närapå matförgiftad, kände sig Fågel stor och stark.

Örn började återigen spana genom sin kikare efter det som hon kallade de oförskämda, blänkande fåglarna.
”Har man sett? Där finns en. Jag skulle känna igen den även i sömnen. Alltid så här dags flyger den denna route. Det är den mest oförskämda av dem alla, den mest bullriga, den som luktar värst av dem alla.” Örn pekade och Fågel svarade utan betänketid:
”Jag är redo, alltid redo! Vår beredskap är god!”
”En reko härskare kan inte spontant kasta sig i strid. En reko härskare, tänker, bygger strategier, ställer alla plus mot samtliga minus. Är vaksam och om nödvändigt, väntar och förhalar…”, förklarade Örn för Fågel. Stridens hetta höll dock redan på att förtära Fågel.
”Förhala? Och vänta? Vad är det bra för?” undrade Fågel giftigt. ”Du behöver inte vara rädd Örn, vi kommer nog lära den där spelets regler! Jag vill inte höra några visst, och om, och absolut inte några men”, basunerade Fågel, kanske en aning kaxigt. ”Inga någonting, inga ingenting. Vi kan straffa och vi kan förlåta. Vi kan benåda och vi kan hacka upp ens ögon och lever. Jag ser den där uppe. Han ser inte ut att vara speciell stor, inte heller tuff och definitivt inte stark. Han orkar inte ens flaxa med vingarna! Vi skall tvåla till den där ordentligt, var så säker!”
Örn tänkte en stund, tittade på flyget genom sin kikare och även utan, och till slut, gav hon Fågel rätt: ”Du har så rätt. Den här kikaren måste snedvrida verkligheten. Den där, är verkligen varken stor eller stark.”
”Inte på långa vägar!” intygade Fågel. ”Jag vill angripa utan fördröjning. Överraska. Då är hälften vunnet. Jag är stor, jag är stark, jag är en riktig örn. Nej, jag är mer än så! Jag är luftens härskare. Jag är luftens drott, nära på jämlike dig, luftens drottning. Här kommer vi! Se upp, era oförskämda fåglar! Om en minut har ni med mig att göra!” vrålade Fågel eller snarare, han inbillade sig att han vrålade. I verkligheten kunde man knappast höra hans andning.
Fågel ålade sig fram till bergets branta kant, och som hypnotiserad och berusad av föreställningen om sin egen makt, kastade han sig huvudstupa ner. Desperat flaxade han med vingarna av alla sina krafter, men utan fjädrar, har vingar ingen som helst bärande kraft. Han föll pladask från en stor sten till annan och tredje och fjärde och till sist mer eller mindre totalt sönderslagen, landade han vid bergets steniga fot.
Ingen skulle vara förvånad över om det visade sig att hans liv var bortom all räddning.

”Okej, låt oss angripa”, beslutade Örn som inte märkte att Fågel inledde attacken utan henne, och att han i denna stund befann sig långt nere på botten, under berget, sönderslagen. Örn vred både på halsen och huvudet men fann inte ett enda spår efter Fågel. ”Var är du din flintskallige parasitfågel?” ropade han. ”Så klart! Du försvann som en fis, när det gällde. Du klarade inte av ansvarets tunga tryck! Det är sorgligt, dock inte alls förvånansvärt. En groda återvänder alltid till sin stinkande pöl, även när den får erbjudande om att sitta på en glänsande tron.
Lyssna grodan! Det blir aldrig en härskare av ett grodyngel, inte ens om den matas med kunglig föda. Hör du grodynglen! Har du släppt dig i byxan innan ens kampen började? Att du inte skäms!
Men vad är det jag talar om? Sådana som du vet inte ens vad skam är för något. Stark är starkast själv. Ensam är stark. Så är det, och absolut inte på annat vis.” Örn tog sin hink och flög i väg.
Hon landade vid den störtade Fågel, men han var så söndertrasad att Örn inte kunde känna igen honom. Örn luktade på Fågel och pickade på honom en, två gånger och så lämnade hon honom. ”Jag skulle gärna vilja se någon som skulle vilja äta det där aset. Då skulle jag hellre äta fågelfrö”, sade Örn och flög i väg.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

FÅGLAR
är sagan om den färgglada fågeln som försöker finna nya vänner genom att vara till lags på alla sätt och vis. Fågel erfar dock att en varaktig, likstämd och lyckosam gemenskap måste ta hänsyn till var och ens egna förutsättningar.

FÅGLAR
är en varm och humorfylld saga om utanförskap och gemenskap, själviskhet och inlevelse, egenkärlek och kärlek.

FÅGLAR
bygger på teaterpjäsen AAAHR!!! som korades till 2006 års vinnare i klassen Young children i den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights’ Forum, The International Theatre Institute och International Association of Theatre for Children and Young People. Den svenska översättningen av teaterpjäsen AAAHR!!! är redan utgiven i bokform under namnet ÄÄÄHR!!!

Skriven 2019-12-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners