THE NUTCRACKER AND THE FOUR REALMS

Fluff, ihåligheter och logiska luckor i magiskt land, USA 2018
Regi: Lasse Hallström och Joe Johnston
I rollerna: Mackenzie Foy, Keira Knightley, Jayden Fowora-Knight, Eugenio Derbez, Matthew Macfadyen
DVD/Blu-Ray/VOD
(Walt Disney Home Entertainment)

BETYG: TRE

Julen varar än till påska! Lagom till påsk kommer julens storfilm ut på DVD och BD.

The Nutcracker and the Four Realms är förpackad som en härlig, julig smällkaramell…och visst passar historien om Nötknäpparen och Clara lika bra som påskgodis? Clara har ju till och med ett eget tjusigt påskägg, med en uggla ingraverad på, som hon försöker öppna under filmens gång!

Svenskintresse och snygg Fantasiasekvens

Det finns mycket svenskintresse i filmen. Lasse Hallström har regisserat och Linus Sandgren står för det vackra fotot. Dessutom är det Gustavo Dudamel (som länge var chefsdirigent för Göteborgs Symfoniker) som har dirigerat musiken. Hans kalufs syns i silhuett under de fina balettscenerna i mitten av filmen, en sekvens som påminner om Fantasia (1940), där Nötknäpparsviten också användes. Fantasia är fortfarande en av Walt Disneys bästa och mest innovativa filmer. Den enda film som kan konkurrera om “nummer-ett-titeln” är den flerfaldigt Oscarsbelönade Mary Poppins.

Spänningsskapande musik

The Nutcracker and the Four Realms är löst baserad på E. T. A. Hoffmanns The Nutcracker and the Mouse King och Marius Petipas The Nutcracker som är känd för Tchaikovskys berömda balettmusik. Nötknäpparmusiken är ju oslagbar när det gäller att skapa spänning, den användes för övrigt också mycket effektivt och effektfullt i Billy Elliot the Musical (all annan musik i den musikalen är skriven av Elton John).

Men medan originalversionerna ofta tolkas som drömmar (huvudpersonen sover ju under julgranen, för att kunna önska sig något!) så är detta snarare sorgeterapi. Clara åker till ett annat land för att lära sig att allt hon behöver finns inne i henne själv. Vilket man förstått redan ett par minuter in i filmen.

Barn åker till ett magiskt land och lär sig en viktig läxa

“Barn åker till ett magiskt land och lär sig något” är ett grepp som har använts i så många barnberättelser. Peter Pan, The Wizard of Oz, Five Children and It – The Story of the Amulet, The Phantom Tollbooth, The Chronicles of Narnia … Men här ser liksom London och det magiska landet precis likadana ut. Eller snarare: London ser ut som ett tjusigt magiskt land, och man hade lika gärna kunnat stanna på Drosselmeyers fest och ha kul!

Övergången till fantasivärlden är i den här versionen som tagen från Narniaklassikern The Lion, the Witch and the Wardrobe. Ett tag sitter man och undrar om det är Nötknäpparen eller Narnia som man tittar på. Men i Narnia-serien hade i alla fall barnen vett nog att gå tillbaka till vår värld (och den berömda garderoben) och ta på sig ordentligt med ytterkläder!

Mackenzie Foy är bra i huvudrollen, fast man oroar sig hela tiden för att hon ska frysa och bli rejält förkyld när hon går runt i snön i bara små inneskor och en supertunn, kortärmad, lila finklänning.

En film stoppad med fluff

Historien har massor av logiska luckor när det gäller hur leksakerna i det magiska landet har blivit levande … eftersom det inte är magi, utan vetenskap som gett dem liv (?!), och Claras mamma är tydligen hela världens skapare … Men varför är det fel att ge ihåliga leksaker liv? Är det bättre att de är stoppade med fluff? Ull? Sågspån? Eller gips? Och alla dockor är väl typ ihåliga? Även Mother Ginger, en porslinsdocka, borde vara ihålig … Speciellt huvudet. Och hur kommer det sig att när ledaren för den ihåliga armén dör, så slutar alla ihåliga leksakssoldater att fungera … I sådana fall borde ju precis allt i den här världen slutat att fungera när Claras mamma dog!

Logiskt tänkande har inte varit prioritet nummer ett när man gjort manuset till den här filmen. Vilket är konstigt eftersom filmen handlar så mycket om mekanik och fysik och vetenskap och … ja, logiskt tänkande. Ibland verkar filmen vara ihålig, och ibland verkar den vara stoppad med fluff.

Muskungen får upprättelse och blir hjälte

Det som är allra bäst är musiken. Så klart! Det kanske är bäst att låta allt vara en dröm i alla fall? Som i originalet (originalen)?

En stor skillnad här är att fienden inte är Råttkungen eller Muskungen (han har olika namn i olika översättningar) – Musen är så klart Hjälten!
Men vad kan man vänta sig av Disney, vars fantasislott vilar på en mus späda axlar! Disney är ju bokstavligen “The House that Mouse built”. Världens mest berömda mus: Mickey Mouse!

Musen som spelar mus-huvudrollen i den här filmen är förresten söt och charmig och skojigt animerad. Mer gulliga möss och mindre marscherande arméer hade varit ett framgångsrecept!

Fler och fler bataljer ska klämmas in i storfilmerna

Varför ska förresten gigantiska bataljer klämmas in i så gott som alla storfilmer, även barnfilmer? Två stora “final battles” serveras här, och massor av soldater marscherar och marscherar, de fajtas och fäktas och de dödar varandra (om nu leksaker kan dö?) och marscherar sedan ännu mera … Det borde väl finnas något bättre och roligare och mer intressant att fylla upp långfilmstiden i en barnfilm med än långdragna krig? Nötknäpparen som balett är ju superkul och något som barn långt ner i åldrarna skrattar åt (speciellt de dansande godisbitarna!). Här hörs det inte ett enda skratt. Och Sockerfén (Sugar Plum Fairy) som alla barn älskar – och som alla barn vill vara, som håller på med dans! – känner man inte igen i den här versionen. Klart underkänt betyg för Kiera Knightley, som begår ett totalt karaktärsmord på den skojiga Sockerfén. Dessutom ser hon ut som om hon aldrig blivit frestad av en godisbit i hela sitt liv!

Extramaterial: Filmutgåvan innehåller en sneak peek på Tim Burtons Dumbo. Det hela ser ut som The Greatest Showman, med en alldeles speciell “oddity” i huvudrollen. Dumbo är fint animerad och man ser fram emot den biopremiären – den 29 mars flyger den lille elefanten igen!

Skriven 2019-03-18

Skriv ut sidan

Våra partners