GEORGISKA ERFARENHETER

Georgiens förra utrikesminister Salomé Zurabishvili segrade i presidentvalet i Georgien med cirka 60 procent av rösterna. Hon blir således Georgiens första kvinnliga president.
Sverige får vänta ett tag till innan det får se en statsministerkvinna flytta in i Sagerska huset. Om det nu inte blir så att den rävaktiga Annie Marie Therése Lööf överlistar den svenska väljarkåren och Kjell Stefan Löfven, Ulf Hjalmar Kristersson samt Jan Arne Björklund redan år 2018.

I det för-förra parlamentsvalet var jag en av ett mindre antal utländska valobservatörer i Georgien. Från Sverige var vi inte många, åtminstone inte som blev utsända av The Institute for Democracy in Eastern Europe (IDEE). Mig veterligen var vi bara två, den andre, eller snarare den förste, var Jaroslav Suk, författare, journalist, politiker, en av undertecknarna av Charta 77 och VD för den välrenommerade och därmed flitigt anlitade översättningsbyrån East-West Service.

Innan resan visste jag inte mycket om Georgien, trots att jag på sätt och vis kom i kontakt med landet redan som nioåring. Det var när jag såg en av världens mest spelade tyska teaterpjäser, Bertolt Brechts ”Der kaukasische Kreidekreis” / ”Den kaukasiska kritcirkeln” från fredsåret 1945.
”Den kaukasiska kritcirkeln” kan tolkas på många olika sätt och faktum är att den även kan interpreteras som pjäs om ett parlamentsval.

När jag var sju år gammal, berättade min fader för mig en antik men levande grekisk myt om ”eldtjuven” Prometheus som bestraffades för sin tjuvaktighet med att han fjättrades vid en klippa och där fick han uppleva att en örn hackade ut hans lever inte bara en gång utan varje gång levern växte ut igen. Klippan eller snarare berget hette då och heter även i dag, Kazbek och är Georgiens tredje högsta berg.
Varför just Kazbek? Eftersom Kazbek var en aktiv vulkan på den tiden. Vulkan och eld, hajar du?

Och när jag ändå spekulerar om eld och gudar, då pockar det på att bjuda på ett kort avsnitt från en bok som jag just nu håller på att skriva:
”’… Ena gången är elden den gudomliga reningen, nästa gång står samma lågor för helvetets strängaste straff. Ena gången renar vattnet och ger liv, nästa gång fråntar det, och låter kroppar svälla upp och ruttna… Och så mixar du Gud, ihop det ena med det andra och skänker människan eldvatten, och samtidigt som du lockar henne med det – du kallar själv den stora anden spiritus – hotar du henne när hon lyckas bemästra den. Jag vet att den eld som Prometheus stal från Gudarna egentligen var din benämning på alkohol, spiritus, den stora anden. Eller hur annars förklarar du för mig varför det var just Prometheus lever som var mest i farozonen?
Och Jesus? Jesus din förmodade son, var inte han rätt så glad i vin? Vad var det första av de Gudomliga tecken som Jesus gjorde? Skall jag påminna dig om det? Det var på ett bröllop i Kana i Galileen. Har polletten trillat in? Han omvandlade vatten till vin. Inte en liter, inte två, utan sex gånger hundra liter. Inte illa pinkat eller hur? Det är så han uppenbarade sin härlighet, det är detta vintrolleri som stärkte hans lärjungars tro på honom. Det är den krassa sanningen. En oino álétheia som den evige Alkaios från Lesbos sade och som Plinius den äldre odödliggjorde i sin latinska översättning: In vino veritas. I vinet sanningen.
Jag ifrågasätter allt ditt hokus pokus och vill du, så tolka det som att jag tvivlar på dig och dina förmågor. Människans lott och plikt att ifrågasätta och ompröva och du Gud borde besitta förmågan att acceptera allt.’”

Georgien är omtalat för att det födde och uppfostrade söner som stålmannen Stalin och hans vapendragare, chef för säkerhetstjänsten Narodnyj komissariat vnutrennich del NKVD, Lavrentij Berija, som dog av samma verksamma medicin som han så rikligt ordinerade andra, det vill säga han blev avrättad utan rättegång.

Vad annat kände jag till om Georgien förutom det ovannämnda?
Först och främst är det Sergej Paradjanov, han med den mästerliga filmen ”Тени забытых предков” / ”De bortglömda förfädernas skuggor” och som på svenska fick heta ”De blodröda hästarnas dal”. Året var 1967, och jag blev bjuden till Bratislavas minsta biograf, Liga. ”De blodröda hästarnas dal” var en visuellt mycket medryckande film bortom all den heroiserande socialrealism som jag hade sett tidigare. Och plötsligt såg jag där bland all psykedelisk färgprakt saker och företeelser som jag hade fått lära mig av mina föräldrar, men som jag aldrig fick nämna högt i mitt land. Inte att undra på att denna film förförde mig med en sådan intensitet att jag efter att jag tog ut en maskinteknisk examen valde konstnärsbanan som min försörjning.

Mera film: Filmen ”Manqana, romelic kvelafers gaaqrobs” som på svenska heter ”Drömmar och drama i Georgien” och på engelska ”The Machine Which Makes Everything Disappear”, belönades med regipriset ”World cinema documentary” på Sundance filmfestival år 2013.

Voyager släpar på mänsklighetens testamente till andra galaktiska livsformer ingraverad på Voyager Golden Record, eftersom, som den skälmske Aristofanes sade, om någon ärar oss med godhet, bör vi nedteckna det så att inte ens ett blåsväder kan släta bort det.
Därmed får alla intelligenta varelser i den oändliga oändligheten få möjlighet att fånga in ljuden och bilderna och analysera dem och finna att den självutnämnda skapelsens krona på det avlägsna lilla något tillplattade klot som trots att det till sjuttioen procent består av vatten ändå döptes till Jorden, valde till Förenta nationernas och därmed även sin högste representant, en viss Kurt Josef Waldheim, en tysk Wehrmachtofficer och medlem av nazistpartiet och som på en kodad eller åtminstone mycket svårbegriplig blandning av English und Österreichisches Deutsch framförde en högmodig hälsning till alla gröna och inte minst bruna gubbar. Solen, som är Jordens samtida, firade nyligen sin fyra komma sjätte miljarders födelsedag och hälsoprognosen är att den skall leva ytterligare sju och ett halv miljarder år, innan den förbränner allt sitt helium, drar sig samman och slutar som en svart dvärg, synnerligen kall och med mäkta hög densitet. Och när detta har hänt och allt känt och okänt i vårt solsystem är lika borta som innehållet i en sprucken såpbubbla, kommer rösten av denna Wehrmachtofficer fortfarande att färdas genom det stora oändliga.
Men det finns även andra ljud med på Voyager, och i detta sammanhang måste jag nämna den traditionella georgiska körsången ”Tchakrulo”.

När jag ändå uppehåller mig vid det ljuva som kallas musik, kan jag knappast utelämna den georgisk-brittiska sångerskan, musikern och låtskrivaren Ketevan ”Katie” Melua, som med sitt debutalbum ”Call off the Search” erövrade världen.
Det sägs, och inte bara i Georgien, att om sju georgier träffas, sjunger de i åtta stämmor. Det finns knappast något så typiskt för det georgiska kulturlivet som manskörer. Här ligger även Sverige i lä.

Den georgiska valutan heter lari. På 1 lari finns ingen mindre än Niko Pirosmani avbildad.
Vem är nu Niko Pirosmani undrar du kanske, du som inte brukar frekventera museer alltför ofta. Du som läser Andrej Andrejevitj Voznesenskij vet det, han skrev nämligen en underbar dikt om konstnärssärlingen Pirosmani och dennes kärlek till en fransk aktris. Den lettiske, obegripligt produktive kompositören Raimonds Pauls musiksatte den och Alla Pugatjova gjorde den till en världshit: ”Miljoner rosor” / ”Миллион Алых Роз”. Du kan se och höra henne här
https://www.youtube.com/watch?v=4yEeT6Swh5s

Det finns väldans mycket positivt som jag skulle kunna skriva om Georgien, men det finns även dunkla fläckar.
Georgien är smutsigt. Det finns flera cigarettfimpar och hundskit på gatorna än till och med i fimp- och hundskitvatikanen, Jönköping.
Det finns stora klasskillnader i Georgien, något som kan avläsas av en mängd tiggare samt en del extravaganta palats och luxuösa bilar.
Det finns hur många herrelösa hundar och katter som helst i Georgien, vilket tyder på att de fattiga inte är lika hungriga som exempelvis Lenin- och Stalingradbor under andra världskrigets tyska belägring.
Precis överallt finns antingen förfallna hus eller också övergivna halv- och kvartsfärdiga byggen.
Georgien är religiöst. Det finns ett oändligt antal präster och rabbiner och imamer precis överallt och nära på lika många ståtliga och mindre ståtliga kyrkor som det finns tempel i den världsberömda burmesiska staden Bagan (och som svenska Wikipedia fortfarande kallar Pagan).
När de troende kristna passerar en kyrka, tecknar de ett kors. Något överdrivet sagt, påminner gatubilden en smula om en sovjetisk kollektiv spartakiad med allt detta lemflaxande.
Samebakatedralen, Tbilisis heliga treenighetskatedral, säljer heligt vin. Det är inte alltför dyrt och den designade svarta flaskan med katedralen avbildad i guldfärg som flaskans dekal, är lockande. Men när man öppnar flaskan blir man snart varse om att den är till hälften tom, som en pessimist skulle ha sagt och fylld bara till hälften, som en rättsordningsrealist skulle konstatera. Jag tycker ändå att den halvfyllda vinflaskan med det heliga vinet inte är något att klaga på. Den stolta och rika Treenighetskatedralen uppsökes av hundratals bedjande människor dagligen, de köper levande ljus, stoppar pengar i insamlingsbössorna, följer alla slags religiösa regler och påbud och jag är nära på säker på, att den andel böner som blir åhörda är lika stor som det procenttal som säkrade Salomé Zurabishvilis seger i presidentvalet. Om inte så vore fallet, skulle troligen antalet katedralbesökare minska. Eller kan det vara så att hopp är det sista som överger människan och människan ber och ber trots att ingen där ute, inte ens Voyager, verkar lyssna på hennes böner.

Besöker jag en ny stad uppsöker jag nästan alltid stadens kyrkogårdar och bibliotek. I Tbilisi gick jag till National Parliamentary Library of Georgia. Jag blev inte insläppt eftersom jag saknade något jätteviktigt behörighetsbevis. Jag envisades och därför hänvisades jag till en närliggande gata härbärgerande en potentat med makt att utfärda ett öppna-alla-biblioteksdörrar-bevis. Men jag var så graverande utsocknes att tjänstemannen inte vågade ta på sig det uppenbarligen riskfyllda ansvaret, utan hänvisade mig att vandra till en annan pampig byggnad.
Till slut stod jag öga mot öga mot självaste Sankte Per, himmelrikets portvakt, som noggrant studerade mitt pass och länge verifierade min identitet i en dator. Jag tänkte på Lukas 18:25, Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för en obetydlig svensk att komma in i detta Georgisiska bibliotek, när det ett tu tre visade sig, att National Parliamentary Library of Georgia, hyste två av mina böcker i sina samlingar, och en av dem var ”Von Astrid zu Lindgren : Biografischer Roman”, det vill säga ”Från Astrid till Lindgren” på tyska. Och dessa mina böcker övertrumfade allt och alla och så blev alla dörrar öppna, och jag erbjöds till och med en kopp kaffe.
Människan skall inte bara be utan även kräva. Av sig själv, sin omgivning och sin regering.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-11-29

Skriv ut sidan

Våra partners