KÄRLEK ÖVER HAVEN (Submergence)

Regi: Wim Wenders
I rollerna: James McAvoy, Alicia Vikandeer, Alexander Siddig, Celyn Jones, Reda Kateb

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-06-08

Romantiken flödar i Kärlek över haven. Åtminstone en stund. Sedan är det mest bara sorgsen längtan, trängtan, desperation och en hel del elände. Lite snopet kanske för alla de som får för sig att det här minsann är en riktig romantisk film av det vuxna slaget som undviker billiga komedigrepp, och bejakar de stora passionerade känslorna. Samt icke minst för samma grupp som väntar på att klyschan kärleken övervinner allt ska uppfyllas. Fast den som kan sin Wim Wenders borde förstås veta bättre än att få för sig att göra något sådant. Som den auteur han är vore det det samma som att göra det för lätt för sig.

Alicia Vikander är Danny, en slags djuphavsforskare som står i begrepp att bokstavligt talat gå ordentligt på just djupet medan James McAvoy är James, en brittisk agent med uppdrag att samla information om islamistisk terrorism från ett Al Quaidahelvete i Somalia. Men innan dess träffas de unga tu på ett mysigt hotell vid den franska Atlantkusten. Givetvis uppstår ljuv musik, men då vet vi i publiken förstås redan att lyckan inte kan bli långvarig. För därefter väntar den ovanliga vardagen igen, och sedan dröjer det inte länge förrän James blir tagen till fånga och blir inslängd i ett beckmörkt skitigt rum på den somaliska landsbygden Samtidigt blir Danny alltmer orolig och frustrerad över att inte höra av honom.

Av detta handlingsreferat att döma skulle man kunna tro att Kärlek över haven är en ganska rakt berättad historia, men icke sa nicke. Här hoppas det mellan då och nu mest hela tiden alltmedan Wenders arbetar hårt på symboliken, och filmen överlag lunkar på utan överdrivet mycket dramatik att tala om. Sedan ska förstås villigt medges att de vackra vyerna från Frankrike och Färöarna är ett plus, men det där stora budskapet som i och för sig inte nödvändigtvis är alldeles otydligt kommer bort i hanteringen. Det gör för övrigt också själva kärlekshistorien trots det högljudda smäktande musiken på ljudbandet. I det avseendet snuvar Wenders och hans manusförfattare definitivt en på konfekten. Eller rättare sagt; det beror på hur man väljer att tolka upplösningen. Men oavsett vilket vore det synd att påstå att han intresserar sig särskilt mycket för den i slutänden.

Skriven 2018-06-04

Skriv ut sidan