SUCCESSION (säsong 1) – lysande familjekrönika om det cyniska spelet i företagsvärldens topp

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Skapad av Jesse Armstrong
Regi: Adam McKay (1), Mark Mylod (2, 3), Adam Arkin (4, 5, 9, 10), Andrij Parekh (6), Miguel Arteta (7), S.J. Clarkson (8)
Skådespelare: Nicholas Braun, Brian Cox, Kieran Culkin, Peter Friedman, Matthew MacFayden, Alan Ruck, Sarah Snook, Jeremy Strong, J. Smith-Cameron, Scott Nicholson
Land: USA
År: 2018
Genre: Drama, Komedi
Längd: 61-66 minuter (10 avsnitt)
Visas på HBO Max
Betyg: 5

Är sent på bollen, jag vet. Men sent ska syndaren vakna. Nu är tiden äntligen kommen för att avnjuta en lysande serie. Lagom till den nått vägens ände, dessutom. Fast den egna senfärdigheten gör den förstås knappast sämre. Likt ett fint vin har den fått ligga till sig och mogna. Varför den nu skulle behöva göra det, men ändå.

Fast hur som helst. Succession är mumma för alla som uppskattar ett ambitiöst drama där det hänsynslösa och krassa spelet bakom kulisserna i företagsvärlden eller politiken avtäcks utan minsta försök till ”sugarcoating”. Har nog inte sett en serie som stoltserar så till den grad med gestaltande av cynism sedan en annan lysande serie, House of Cards först såg dagens ljus för ett decennium sedan.

Kittlande att skåda

Det är onekligen en skrämmande skildring av livet i det multinationella företagandets topp som målas up av seriens skapare Jesse Armstrong. Fast det hela är samtidigt också enormt kittlande och underhållande att skåda, och det handlar inte om att man som vanlig dödlig gottar sig åt att se att även de ekonomiskt oberoende har elände i sina liv, det var ju så det brukade heta på Dallas tid.

Beslut i elfenbenstornen

Nej, istället har det nog snarare att göra med den enorma girigheten, den orgie av dåliga attityder som flödar, den nedlåtande synen på vanligt folk och oförmågan alternativt oviljan att vara brydd om de konsekvenser som oundvikligen blir resultatet på gräsrotsnivå av de beslut som tas i de höga elfenbenstornen.

”Why did you have to break the company?”, skrek en upprörd Bud Fox i Charlie Sheens skepnad till Michael Douglas Gordon Gekko i en nyckelscen i Oliver Stones Wall Street. ”Because it was breakable, okay?”, svarade Gekko. Stone var tidigt ute, och var något sjukt på spåren. Redan för 36 år sedan, dessutom.

Kontroll av åldrad patriark

Hur som helst, tillbaka till Succession. För de av er som till äventyrs inte känner till upplägget står ett gigantiskt mediakonglomerat i centrum. Wayster RoyCo. är dess namn, och hela härligheten ägs av svinrika familjen Roy. Det är dock den åldrade patriarken Logan Roy som har kontrollen, och han har inga som helst planer på att lämna ifrån sig den.

Vem ska ta över?

Ändå kanske han kan bli tvungen att ta steget mot pensionen ändå. För mitt under förberedelserna inför den förestående 80-årsdagen drabbas han av en stroke. Plötsligt hänger hans liv på en skör tråd, och lika plötsligt blir företagets framtid osäker. Vem ska ta över om Logan är ute ur bilden är den lika brännande som jobbiga frågan, som de fyra fullvuxna barnen Connor, Kendall, Roman och Shiv ställer sig.

Delade meningar

Kvartetten är emellertid långt ifrån överens om svaret. Men näst äldste brodern Kendall ser sig som den naturlige efterträdaren. Han är om inte annat mest äregirig och i besittning av de mest expansiva planerna för företaget. Tycker i alla fall han själv.

Slackern och tillika lillbrorsan Roman samt äldste brodern Connor håller inte med. De vill respektera faderns önskningar och låta pappans tredje fru Marcia ha inflytande över vem efterträdaren blir om det värsta skulle hända. Samtidigt litar inte Shiv på styvmamman, så hon ber ex-pojkvännen och politiske fixaren Nate att gräva i hennes bakgrund.

Två outsiders, varav en glorifierad springschas

I persongalleriet hittar vi även Logans brorson Greg Hirch och Shivs fästman, britten Tom Wambsgans. Båda är outsiders, men den förstnämnde befinner sig definitivt mer utanför. Greg rör sig på nåder i kretsen, och blir tidigt någon slags glorifierad springschas åt familjen i allmänhet och Tom i synnerhet.

Ex-knarkare får återfall

Som sig bör handlar det mycket och spel och ”wheeling and dealing” i Succession. Vidlyftiga affärer och knivhugg i ryggen är vardagsmat även mellan det egna köttet och blodet. Utpressning förekommer givetvis också. Fattas bara annat, så när ex-knarkaren Kendall får ett återfall med komprometterande ingredienser nyttjar pappa Logan detta för att han ska foga sig.

För övrigt är väl frågan om inte Kendall är det syskon som har en mest utmejslad karaktär. Otrevlig, oförskämd och jobbig? Absolut, men också osäker och famlande efter närhet från frun som är på väg bort.

Politisk karriär med faderns motsats

Nästan lika framträdande är Shiv, Här har vi någon som definitivt både vill ha en plats vid familjens köttgrytor och gifta sig med sin Tom. Men hon vill också göra politisk karriär som rådgivare åt faderns raka motsats, den demokratiske presidentkandidaten Gil Eavis. I alldeles för sällan sedde Eric Bogosians skepnad, för övrigt.

Sanningssägare med sleazy charm

Roligast i syskonskaren är dock Roman. Här har vi en sanningssägare som sällan eller aldrig håller inne med en vass one liner när tillfälle ges. Kieran Culkin förkroppsligar för övrigt hur perfekt som helst denne rätt ryggradslöse vindflöjel med viss sleazy charm.

Lika mycket står inte Alan Rucks Connor ut, men så är han också den mest vanlige bland syskonen. Någonstans verkar han också mycket riktigt bara vilja ha ett hyfsat vanligt rikt liv med sin köpta och mycket yngre troféflickvän Willa.

Seriens ryggrad

Med allt detta sagt är det dock givet att Brian Cox porträtt av Logan Roy som är seriens ryggrad. Hans insats utgör ett till synes icke märkvärdigt skådespel av det oftast ekonomiska slaget, men nyanserna i det som skådas på skärmen imponerar.

Många byggstenar gör storheten

Överhuvudtaget imponerar skådespeleriet i denna serie å det värsta. Varje replik och rörelse sitter fullt ut hos varenda rollfigur. Vilket väl bara bevisar att det är de många byggstenarna som gör storheten. Kanske jag överdriver en smula, men det är svårt att inte vara övermaga exalterad och stämma in i tidigare hyllningskörer här.

Satir vore en bättre beteckning

Sedan kan tyckas att det är märkligt att IMDb karaktäriserar Succession som komedi. Utöver drama då. Visst både ler man flinar förnöjt då och då, men vore inte satir i så fall en bättre beteckning? Även om den giftiga satiren nu olyckligtvis ter sig närmare verkligheten än vad som känns bekvämt och man egentligen hade önskat.

Här kan du se Succession - Säsong 1 (2018)