RATCHED (säsong 1) – prequelen till Gökboet, en härligt skruvad serie präglad av visuell ögonfägnad och en lysande Sarah Paulsen i titelrollen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Ryan Murphy (episod 1, 2), Nelson Cragg (3), Michael Uppendahl (4, 5), Jessica Yu (6), Jennifer Lynch (7), Daniel Minahan (8)
Skådespelare: Sarah Paulson, Finn Wittrock, Cynthia Nixon, Judy Davis, Jon Jon Briones, Charlie Carver, Sharon Stone, Amanda Plummeer, Alice Englert, Vinent D’Onfrio
Skapad av Ryan Murphy och Evan Romansky
Land: USA
År: 2020
Genre: Deckare, Drama
Längd: 8 episoner på mellan 45-62 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 5

Vem såg det här komma? Att göra en slags prequel till 70-talsklassikern Gökboet med den elaka sköterskan Mildred Ratched i serieform. Inte jag i alla fall, och inte någon annan heller, får man förmoda. Samtidigt är det inte alls nödvändigt att ha sett Milos Formans film eller ha läst Keasys litterära förlaga för att kunna avnjuta Ratched. Vilket säkert har varit tanken också. Det finns i alla fall inget i denna serie förutom platsen i form av ett mentalsjukhus, som antyder kopplingen till filmen som gav Jack Nicholson sin första av tre Oscars.

Skräckgrepp och orgie i ögonfägnad

Ja, förutom Ratched själv då i alltid lika lysande Sarah Paulsons skepnad. Allt detta stör förstås en del. Av lika förståeliga som uppenbara skäl. Men för egen del är jag knockad. Ratched är en härligt skruvad , knäpp, frispråkig och oförutsägbar serie som använder grepp från skräcken för att berätta sin historia. Samt icke att förglömma tjusig på alla sätt från foto och ljus till scenografi, kläder och miljöer. Ratched är kort och gott en orgie i ögonfägnad på de alla sätt.

Följare av American Horror Story kan känna igen sig

Mannen bakom Ratched är Ryan Murphy, som bland annat har sådant som Glee, 9-1-1 och Netflix aktuella miniserie Hollywood på sitt CV, men det är av allt att döma de som följt ett annat ögongodis, American Horror Story, som mest kommer att känna igen sig. Tidvis känns det till och med som om Murphy och hans medskapare Evan Romansky gjort sitt bästa för att tänja på gränserna utan att folk som i normala fall aldrig skulle se på renodlad skräck ska associera till sådana läskigheter.

Ska hindra från att grillas i elektriska stolen

Året är 1947. Den unge Edmund Tolleson mördar fyra präster på ett bräde i deras gemensamma boende. Inte så konstigt, enligt hans sätt och se det. En av dem ska trots allt vara den frånvarande pappan. Därefter blir det mentalsjukhuset nästa för Edmund. Lucia State Hospital i Kalifornien för att vara exakt. Dit kommer även Mildred efter att via utpressning tillskansat sig en position som sjuksköterska för att hålla koll på Edmund, och se till så att han inte döms och grillas i elektriska stolen. Han är trots allt hennes bror. Att hon inte har något diplom från någon utbildning hindrar henne inte.

Å andra sidan hindrar inte brister i kompetensen etablissemangets märklige chef Dr. Hanover heller. Han har inte bara stora visioner utan är även övertygad om att en slags lobotomering medelst ishacka och brutal vattenterapi är bra metoder för att ge bot och bättring åt patienterna.

Mörka moln hopas dock över horisonten. Verksamheten hotas av statens ärkebuffel till guvernör, delstatliga bidragspengar är av yttersta vikt. Därför gäller det för Hanover att han kan övertygas om att sjukhusets behandlingar är effektiva.

Fullskalig amputering och bossig chefssköterska

Detta är själva upplägget i Ratched. Utöver detta förekommer idel skruvade stickspår och sidohandlingar, som så småningom vävs samman på ett till synes naturligt sätt. Här finns guvernörens lesbiska kampanjchef Gwendolyn (Cynthia Nixon, Sex and the City), som söker kärlek med en förvirrad Mildred, den erotiksugna sköterskan som sträcker ut en hand åt Edmund bakom gallret och yrkesmördaren som har fått i uppdrag att mörda Hanover på grund av en sällan skådad fullskalig amputering av en tvättäkta genomond ursäkt till mänsklig varelse. Allt under påverkan av kemiska substanser dessutom. Och som om inte detta vore nog återfinns även den härligt lismande alternativt bossiga chefssköterskan (fina karaktärsaktrisen Judy Davis, Barton Fink, The Dressmaker) med ambitioner vida utöver sin position på kollisionskurs med Mildred.

Lever efter devisen ändamålet helgar medlen

Hur det slutar? Men en präktig cliffhanger inför andra och tillika sista säsongen. Men inte innan en dramatiskt våldsam upplösning följd av lite lugn och ro i solen. Fortsättning följer, och det vore lögn att inte hävda att jag inte ser fram emot att återknyta bekantskapen med Ratched så småningom.

Inte minst för att hon är en fascinerande kvinna och något av ett enigma. Ond? Vill jag inte påstå. Men visst lever hon enligt devisen ändamålet helgar medlen väl mycket. Då regerar självbevarelsedriften och beslutsamheten fullt ut. För vissa saker måste bara göras. Det goda i sin tur finns där. Empatin tittar fram titt som tätt. Men den svåra barndomen skrämmer och hämmar alltjämt. Allt detta förmedlar Sarah Paulson med både tydlig sårbarhet och stor inlevelse i det nyanserade formatet.

Skriven 2020-12-08