DEAD TO ME (säsong 2) – skruvad frispråkig dramakomedi och annat med lysande duon Applegate/Cardellini

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Skapad av Liz Feldman
Regi: Liza Johnson (episod 1, 2), Tamra Davis (3, 4), Elizabeth Allen Rosenbaum (5, 6), Jennifer Getzinger (7, 8), Silver Tree (9, 10)
Skådespelare: Christina Applegate, Linda Cardellini, James Marsden, Sam McCarthy, Luke Roessler, Max Jenkins, Diana Maria Riva, Brandon Scott, Natalie Morales, Valerie Mahaffey
Land: USA
År: 2020
Genre: Komedi/Drama
Längd: Tio episoder på mellan 30 och 34 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 4

Serier om bra människor som hamnar i svåra extrema situationer och begår mer eller mindre moraliskt betänkliga handlingar håller nästan på att bli egen nischad genre i serievärlden. Tänk i termerna Breaking Bad, Good Girls och färska Your Honor, så förstår ni vad som avses. Eller ta Dead to Me där ett ögonblick av ouppmärksamhet leder till en dödsolycka som i sin tur leder till ett ödesdigert beslut för att slippa ta konsekvenserna av det som aldrig borde ha inträffat.

För det var ju i seriens första säsong som äkta paret Judy och Steve kör på en okänd man och smiter från olycksplatsen efter en hetsig diskussion. I kölvattnet på detta plågas Judy av skuldkänslor, och syns snart på samma terapisessioner som Jen, makan till den döde mannen. Detta utgör en skakig början på en vänskap byggd på ömsesidig kemi, sympati och inte så lite drama.

Var gömma kroppen?

Inte helt oväntat slutade första säsongen med en präktig cliffhanger. För när Jen i ett ögonblick av provocerat raseri skickade Steve till de sälla jaktmarkerna med ansiktet neråt i trädgårdspoolen komplicerades situationen ytterligare, och hela andra säsongen avhandlar i stort sett bara konsekvenserna av Steves frånfälle.

Eller man kanske ska säga försvinnande eftersom Jen och Judy bestämmer sig för att gömma hans kropp snarare än ringa polisen. Problemet är bara var. Frysboxen i garaget, den lokals skogen eller kanske någon annanstans?

Anordnar en minnesstund utan lik

Men frukta inte ni fans av James Marsden alias skumme Steve. För det visar sig att det finns en tvillingbror. Hans namn är Ben, och när denne ringer på hos Jen håller både hon och Judy intitialt på att få dåndimpen. Innan han hinner berätta det vill säga. Och förklara varför han är där. Vilket ska det visa sig, förstås försvårar situationen ytterligare. Ben berättar att brödernas åldriga moder är orolig för Steve, så han är ute efter att få klarhet i om han lever eller inte.

Detta är upplägget, och att Ben kommer att hänga i närheten av de båda väninnorna resten av säsongen blir snart ganska tydligt. Kanske ska han rentav flytta till grannskapet, och eftersom Jen är mäklare så kan hon väl vara behjälplig med den biten. Och kropp eller inte, kanske kan hon anmäla sig frivillig att anordna en minnesstund utan lik för Steve, så att nära och kära får ett avslut också. Det är väl det minsta Jen kan göra för Ben. Hon mördade trots allt hans bror.

Inte ligga med brodern

Vad Jen däremot inte gjorde var att dumpa Steves Mercedes, som stod parkerad utanför hemmet direkt den där olyckssaliga natten på något lämpligt ställe. Istället körde hon in den i sitt förvaringsutrymme, så att tonårssonen Charlie spontant kunde ta en ”joyride” med sin flickvän. Inte bra alls, och samma sak kan sägas om det faktum att Ben verkar ha blivit betuttad i henne. Inte ligga med brodern till mannen jag mördade, verkar hon fullt förståeligt tänka.

Bevis på pengatvättande

Samtidigt får Judy snabbt kemi med Michelle, en närstående till en patient på äldreboendet hon arbetar på. Trist bara att hon även både är sambo och ex-partner med Perez, den kvinnliga polisinspektören som haft Judy på sin radar en längre tid. Att springa på henne direkt till morgonkaffet efter en första herdestund med sin nya kärlek var inget Judy direkt längtat efter. Fast tro det eller ej, Perez hårda yta ska komma att mjukna något innan säsongens ridåfall. Vilket inte bara har att göra med att hon mottager en väska med bevis på Steves pengatvättande från Charlie.

Och på tal om det, slutet alltså, så ändar alltihopa bokstavligt talat med en ordentlig smäll. Ett oväntat uppdagande strax innan bäddar för detta, och som tittare kan man nog förutsätta att åtminstone någons liv hänger på en skör tråd när säsong tre tar sin början.

Applegate och Cardellini är lysande

Vilket förstås är spännande nog i sig. Men samtidigt finns det ingen anledning att lura vare sig själv eller ni som tittar. För i slutänden är det Jen och Judy som är seriens själ och hjärta. Det är deras oro, sorg, trauman, nojor och funderingar som är dess motor, och Christina Applegate och Linda Cardellini är givetvis de bästa ämnade att personifiera dessa båda av livet tilltufsade kvinnor som hittar varandra enligt välbekant ”opposites attract”-recept. Båda två gör faktiskt lysande insatser som Jen respektive Judy. Men inte nog med det Aktrisernas kemi med varandra slår ut i full blom i deras gemensamma scener, som pendlar mellan avslappnat vindrickande till känslostormar där hela skalan innefattas, från det gråtmilda och tröstande till det konfrontativa där all den verbala gallan spys ut.

En variant på helvetet i förorten

Samtidigt är det de absurda udda situationerna och oväntade vändningarna som ytligt sett håller intresset vid liv. Sedan säger jag inte att det här nödvändigtvis är vare sig en realistisk eller trovärdig serie. Snarare ter sig det hela som en variant på helvetet i dyra förorten á la Desperate Housewives med tillhörande satirisk touch minus det mesta av såpaintrigerna. Fast i komprimerad form då och med ett kraftigt fokus på våra två huvudkaraktärer.

Edgy på välgörande sätt

En amerikansk kritiker betecknade det hela som en kvinnlig buddyserie, och det kan man väl skriva under på. Men lägg även till beskrivningar som skruvad frispråkig dramakomedi, i viss mån mordmysterium och delvis vältrande i sorgedepp. Som alltid är fängslande, underhållande och förhållandevis edgy på ett välgörande sätt, bör tilläggas.

Skriven 2021-03-31

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners