Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Daniele Finzi Pasca
Kompositörer: Philippe Leduc och Maria Bonzanigo
Scenografi: Jean Rabasse
Cirque de Soleil-(seger)tåget fortsätter rulla. Även efter en hård pandemi. Den 12 maj hade senaste tillskottet från nycirkusgiganterna, den ovanligt edgy Las Vegas-föreställningen Mad Apple sin urpremiär och i april nästa år är det tänkt att nya turnéuppsättningen Echo åka ut på vägarna.
Den nu Köpenhamnsaktuella showen Corteo hade premiär redan 2005 i Montreal, men uppdaterades för arenaformatet 2018, och har alltsedan dess endast kunnat ses på resande fot.
Handlingen oftast i skymundan
I vanlig ordning blandas idel hissnande inslag med humoristiskt dråpliga dito, och i lika vanlig ordning är det väl så att den enskilde betraktaren efteråt framhåller vissa speciella saker som står ut på det mer eller mindre personliga planet. Vilket inte är så konstigt, egentligen. Inte med tanke på att handlingen trots allt oftast hamnar kraftigt i skymundan i de här sammanhangen.
Såvida nu fokus inte är på specifika personer som The Beatles Love, Viva Elvis och Michael Jackson: One gör, det vill säga.
Inspiration från Fellini
I fallet Corteo berättas historien om clownen Mauro som ser sin egen begravning gå av stapeln i en karnivalliknande miljö. Inspirationen har delvis hämtats från Frederico Fellinis film Clownerna från 1970 och en clownorienterad utställning på det kanadensiska Nationalgalleriet i Ottawa.
Historier öppna för tolkningar
Hur mycket av stoffet som hämtats från dessa källor har jag ingen aning om, och oavsett vilket spelar det ingen roll heller. Cirque de Soleils historier är alltid öppna för tolkningar. I övrigt är det den storslagna inramningen, de innovativa stuntsen och slapstick-lustifikationerna som bär showen.
Döden spelar huvudrollen, men utan depp
Så också denna gång. Det är liksom det som är Cirque de Soleils recept. Ändå måste jag denna gång säga att själva historien här har fått ta större plats än vad man är van vid. Den är tydligare och mer uppenbar för betraktaren även om mycket som brukligt är öppet för diskussion. Det vilar nästan en filosofisk ton över anrättningen. Kanske inte så konstigt med tanke på att döden spelar huvudrollen, om man säger så.
Men utan att det för den sakens skull blir deppigt, bör tilläggas. Mauro betraktar genom hela föreställningen episoder från sitt leverne, och finner i slutänden frid och en sorts förnöjdhet i livet efter detta. Vilket gör att han utan tvekan och rädsla kan lämna jorden för gott och cykla bort ut i det okända där uppe i himlen med änglarna vid sin sida.
Lika lekfullt som skickligt utfört
Fast innan dess händer det förstås massor. Och som det händer. Cirque de Soleil har liksom alltid haft en förmåga att ta sina häftiga nummer vidare, vrida dem några varv ytterligare och göra dem häftigare, tills synes närmast osannolika och i vissa fall farligare än vad man hade kunna föreställa sig från början.
Ta bara det tidiga numret med hoppig akrobatik i och mellan ett par sängar. Vi talar lika lekfullt som skickligt utfört, och definitivt en form av nytänkande på det välbekanta studsmattetemat.
Stegvis på styltig stege
Eller fundera på numret med den dubbelsidiga trampolinen med varsin stuntartist på vardera sidan, som här tagits till nya höjder via avancerade luftfärder från ena till andra änden.
Eller varför inte ta i beaktning ett inslag med ett bokstavligt talat styltigt nummer där mannen som så att säga tar saker steg för steg där på stegen samtidigt gradvis klättrar ända upp till toppen på den samma.
Stunts i takkronorna
Ja, också var det något som skulle kunna betecknas som familjevänlig poledancing mot höjdambitioner. Ett av de vackrare inslagen i denna föreställning, får man säga, och just det vackra och tjusiga gick igen i numret med vitklädda kvinnliga akrobater som svingade sig och utförde diverse stunts i takkronorna. Och låt oss heller inte glömma den småväxta kvinnliga clownens luftfärd medhelst gigantiska ballonger ut i publikhavet.
Något mindre spektakulär
Cirque de Soleil har gjort det igen, således. Om än för sjutton år sedan. Men ska man nu tvunget jämföra med andra Cirque-uppsättningar, så får Corteo nog räknas som något mindre spektakulär än framförallt vissa av de Las Vegas-baserade showerna, typ Mystère och och O.
Orgie i showmanship
Men detta ska givetvis mest bara betraktas som en notering i marginalen. För Corteo är liksom varje annan Cirque de Soleil-show jag avnjutit en orgie i fantasifullt showmanship där det hissnande, arty och i viss mån humoristiska samverkar på bästa sätt för att skapa en fullödig enhet.
