CIRQUE DU SOLEIL: DRALION, Malmö Arena, Malmö den 1 maj 2014

Annons

FAKTA
Regi: Guy Caron

Det synnerligen uppfinningsrika nycirkusföretaget Cirque du Soleil fortsätter besöka våra nordliga breddgrader, vilket tacksamt noteras. Det finns trots allt fortfarande en handfull aktiva och tillika icke Las Vegasbaserade uppsättningar som inte gjort oss den äran, något det kanadensiska sällskapet gradvis har försökt råda bot på på senare tid. Bara de två senaste åren har såväl Saltimbanco och Alegria samt Michael Jacksonhyllningen Immortal nått Öresundsregionen, och i förrgår var det dags för Dralion att göra sitt intåg på Malmö Arena. Detta innebar således att kännaren förmodligen rätt omgående kunde notera att man här inte riktigt avhandlade samma sak som i de två förstnämnda tidiga nittiotalsshowerna. Här talar vi nämligen om något annat än dessa mer renodlade uppdateringar av cirkuskonsten, närmare bestämt en show med ett tydligt och nischat specifikt innehåll på temat österlandet och dess möte med väst. Allt kryddat med en ”kulturell fusion där naturen och mänskligheten blir ett i kampen för harmoni”, som det heter så fint i det lyxiga programbladet.

Dralion hade urpremiär 1999, och följde i spåren efter fantasyorienterade Quidam och urhäftiga vattenspektaklet O. Jämfört med sistnämnda alster ter sig denna österländskt färgade cocktail för all del närmast avskalad, vilket illustrerar ett outtalat problem för Cirque du Soleil; de är helt enkelt sina egna största konkurrenter, och frågan de ansvariga i det Montrealbaserade gänget jämt måste ställa sig numera är var gränserna för vad som är möjligt att göra går.

Fast ser man Dralion på sina egna meriter finns det naturligtvis inte mycket att gnälla över. Föreställningen utgör trots allt på sedvanligt Cirque du Soleilmaner ett överdåd av tjusig scenografi, fantasieggande kläder, häftig koreografi och fantastiskt artisteri rent allmänt. För egen del imponerades jag kanske allra mest av de fyra damerna och herrarna som använde studsmattor som utgångspunkt för akrobatiska stunts och springande upp uppför en klättervägg. Likaså var det lätt att beundra det innovativa hopprepsnumret i vilket ett femtontal män byggde en mänsklig pyramid och skuttade i precis rätt ögonblick. För att inte tala om tjejkvartetten som jonglerade med sina så kallade diabolos på ett snöre i ett sådant tempo att man knappt trodde sina ögon.

Men det kommer förstås stunder i varje Cirque du Soleilshow då tempot dras ner och man lockas till kontemplation, och ett av dessa kom när tillställningens imaginära kärlekspar svävade högt över scengolvet ömslom tätt omslingrade, ömsom var för sig längtande. Vackrare än så blev det inte denna afton, och roligare än när showens tre clowner – en iklädd trenchcoat, modell Gösta Ekmans udda filur Herr Gunnar Papphammar och två i väldigt illasittande frackar – tramsade till det blev det aldrig. Publiken skrattade i alla fall mycket och gärna åt deras upptåg. Själv var jag inte lika begeistrad, men att herrarna är duktiga på kroppsspråk går inte att komma ifrån. Dessutom har man inte roligare än man gör sig. Därför finns det heller ingen anledning att inte beskriva Dralion som något anna än ännu en triumf för Cirquie du Soleil. Om än inte någon av de allra största.

skriven 2014-05-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners