CIRQUE DU SOLEIL: SALTIMBANCO, Malmö Arena den 26 januari 2012

Annons

FAKTA
Premiär den 26 januari
Regi: Franco Dragone

Cirque du Soleil är det kanadensiska underhållningsbolaget som efter en knackig start på åttiotalet blev big business på nittiotalet och nu är är ett fullfjädrat fenomen världsberömt tack vare sina enormt påkostade cirkusartade showspektakel där gränserna för vad som kan göras ständigt utvecklas. Basen finns i Montreal, men föga förvånande utgör Las Vegas det konstnärliga hjärtat för sällskapet. Där går för närvarande hela sju olika shower, däribland, Believe med rock’n’rollmagikern Criss Angel, äventyrliga Kà, sensuella Zumanity och hyllningen till The King, Viva Elvis.

Som om detta inte vore nog turnerar man även jorden runt med en rad andra uppsättningar. En av dessa är Saltimbanco, en skapelse som enligt programmet “utforskar den urbana, kosmopolitiska erfarenheten från kämpandet på gatorna till toppen av skyskraporna”. Om detta låter kryptiskt,så lär upphovsmännen också se det hela som en slags hyllning till livet och ett motgift till våldet och desperationen som regerat mänskligheten det senaste århundradet.

Fast oavsett vad ämnet är i Cirque du Soleil-sammanhang, så förväntar man sig enbart högsta kvalitet och underhållningsvärde. Det är nämligen lätt att bli bortskämd med deras shower. Jag vet, ovannämnda alster tillhör nämligen utan tvekan det bästa jag upplevt. Någonsin. Så att ribban var satt högt inför premiärkvällen i Malmö är något av ett understatement. Ändå får jag säga att man levererade godset. Visst, storslagenheten i produktionen och scenografin var i ärlighetens namn inte fullt så knockande som i de fasta showerna i Las Vegas. Av naturliga skäl med tanke på att scenbygge och annat här måste släpas från plats till plats, men formatet på helheten är ändå imponerande. Det faktum att ensemblen består av ett dryga trettiotalet häftigt sminkade individer och ett duktigt femmannaband med sjuttio- och åttiotalets arenarock som ideal säger det mesta i detta avseende.

Sedan måste också framhållas att Saltimbanco är den uppsättning som mest är inspirerad av den klassiska cirkuskonsten. Detta är inte direkt något plus i min bok. Cirkus har aldrig varit någon favoritunderhållning, inte ens när jag var i koltåldern. Fast samtidigt är det värt att ha i åtanke att Cirque du Soleil inte gör något på det det traditionella sättet. Följaktligen har sällskapet också tänjt på gränserna, hottat upp, lyxat till och rent allmänt stöpt sin version av vad cirkus kan vara i samma inspirerat fantasifulla och påkostade form som alla sina andra alster.

Vad sägs till exempel om ett dussin akrobater i grälla kroppsstrumpor som gör idel häftiga övningar simultant på pålar, en bolljonglör som avverkar sina tricks med hela sex bollar som mest i ett rasande tempo på en trappa och ett tjusigt par som är vansinnigt skickliga på att svinga sina boleadoras (rep med en plastkula I ena änden) samtidigt som de lånar en massa snygga moves från tjurfäktarens och flamencodansarens handböcker.

Sedan får vi absolut inte heller glömma kvällens kanske bästa nummer i vilket två kvinnliga akrobater på plats i en gunga högt över scengolvet utförde så djärva stunts att jag nästan fruktade för deras säkerhet. Men graciöst, skirt och vackert så det förslår var deras nummer likväl.

Likaså är mannen som bara kallar sig Eddy värd ett omnämnande. Jag är ingen vän av vare sig clowner eller mimare, men denne lustigkurre visade sig vara en sann mästare på både kroppsspråk, diverse lustiga ljud och slapsticks. Att publiken skrattade flitigt åt honom var bara logiskt.

Det finns givetvis mer att säga om separata nummer, men jag nöjer mig med att konstatera att hemligheten till Cirque du Soleils framgångar ligger i att de vägrar fastna i några formler. Varje uppsättning är självklart ett sprudlande fyrverkeri i färg och form med arty ansatser, det är grundstenen. Men ingen är den andra lik. Allt de gör står ut, och det gäller i fallet Saltimbanco också.

skriven 2012-01-27

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners