THOR: LOVE AND THUNDER – utan känsla för ton i berättandet och mishmash i pyttipannaform

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Taika Waititi
Skådespelare: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Christian Bale, Tessa Thompson, Russell Crowe
Land: USA
År: 2022
Genre: Action, Äventyr, Komedi
Längd: 118 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Disney
Betyg: 2

Marvel rullar vidare med sin evighetsserie. Thor: Love and Thunder är den senaste installationen, och Thor är den ende av “the original Avengers” som fortfarande får egna filmer. De andra superhjältarna (och/eller skådespelarna som spelar dem) har fått nog. Iron Man, Captain America, Black Widow, Hulken …

Thor har numera ett nytt gäng att hänga med, The Guardians of the Galaxy, men han kommer i Thor: Love and Thunder tillbaka till Asgard. För att rädda en bunt med kidnappade asgardiska småglin som skurken Gorr har lagt vantarna på. Till sin hjälp har Thor sin före detta flickvän Jane Foster.

I filmens promotionstadium gjordes det en stor grej av att Avengers filmserien nu skulle få en kvinnlig Thor, precis som i de tryckta serierna. Jane Foster, i Natalie Portmans gestalt, skulle få svinga hammaren Mjolnir och sparka rumpa.

Thor genomgår kris och förlust – igen …

Universellt sett har fans alltid en massa saker att säga om förändringar och tillägg, men i fallet Jane Foster kunde man summera det mesta under en enda rubrik: “Hoppas att filmmakarna inte är korkade nog att göra samma sak som i serierna i bokform, att ge Jane Foster cancer som blir värre för varenda gång hon svingar Mjolnir! Det är så osmakligt! Män, som Thor, kan överleva det mesta, men om en kvinna får hand om Mjolnir får hon cancer av det – det är ett sådant misogynt exempel på storytelling.”

Nu är det kanske inte exakt så det berättas. Men. För att göra en lång historia kort: Filmmakarna har gett Jane Foster cancer, och cancern blir värre varenda gång hon svingar Mjolnir. Suck och stön, så fantasilöst. Det var den enda storyline som var helt förhandssågad av fansen, filmkritikerna och nördarna som bevakar allt nytt på comic book-fronten.

Vi förstår alltså att Thor återförenas med sin gamla kärlek bara för att få se henne dö, självuppoffrande ända in i det sista. Precis som Thors mamma, Thors bäste vän, Thors bror …

Tonal pyttipanna utan koll på ingredienserna

Herregud i Mellerud, hur många gånger ska samma story berättas om Thor? Det blir tjatigt. Och medan stora delar av filmen är Ömhetsbevis (Terms of Endearment), så är andra delar Buskis på Vallarna. Båda exempel är bra på vad de gör – tramsig snyftare, tramsigt gapflabb – men rent tonalt har man inte fått ihop filmen, de olika delarna, de olika ytterligheterna. Man verkar inte ha en aning om vad man håller på med, vilken historia man håller på att berätta, eller vad man vill ha för ton i berättelsen.

Norpar hejvilt från Percy Jackson serierna

Flera gånger, med ett mishmash av olika gudar från olika mytologier, verkar man ha kopierat Rick Riordan serierna med Percy Jackson & Co. För visst är det kul att slänga in lite olika gudar hipp som happ? Skillnaden är att Rick Riordan vet vad han gör och bygger upp spänningen i flera olika bokserier, innan det är dags för crossovers, medan här slänger man in hela rasket i en enda gammal pyttipannamix på en gång.

Många kändisar bortslösade

En massa kändisar dyker upp i små och stora roller. Russell Crowe som Zeus, Melissa McCarthy som Hela i ett skådespel, Christian Bale som Gorr. Ingen av dem gör sina bästa insatser i sina respektive skådespelarkarriärer. Och fansen får en hel del märkliga dialekter att analysera. Här finns ett stort spektrum av “House of Random Accents”.

Universum hotas – eller ett dagis & fritids på Asgard?

Efter att ha sett hela universum hotas – gång på gång – är det inte ett stort steg ner att hela filmen handlar om att Gorr kidnappat ett asgardiskt dagis & fritids för att han är förbannad på gudarna? Ärligt talat, det finns inte mycket att engagera sig i.

Dumheterna underminerar allvaret, allvaret underminerar komedin och en ogenomtänkt mischmasch av gamla pyttipannarester underminerar all eventuell spänning.

Ett popkulturellt mysterium

Ett popkulturellt mysterium är utifall Marvel har någon aning om vad de ska göra med sina starka kvinnliga protagonister. Efter att ha slösat bort Black Widow på dödligt mumbojumbo uppdrag på en planet långt, långt borta i Avengers: Endgame (och på en lika onödig prequel) valde man att slösa bort Wanda (känd från WandaVision) i den senaste Doctor Strange episoden, och nu är det dags för Jane Foster att bli bortslösad i den senaste Thor filmen. Gubbarna Strange och Thor finns dock kvar. De går inte av för hackor. Eller yxor och hammare.

print

Våra samarbetspartners