MARVEL CLASSICS VOL. 1 och 2 – gammal trikåunderhållning samlad för fans av gamla tv-filmer – och annat

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Titel: Captain America
Regi: Rod Holcomb
Skådespelare: Reb Brown, Len Birman, Heather Menzies, Robin Mattson, Joseph Ruskin
År: 1979

Titel: Captain America II: Death Too Soon
Regi: Ivan Nagy
Skådespelare: Reb Brown, Connie Sellecca, Len Birman, Christopher Lee, Katherine Justice
År: 1979

Titel: Howard the Duck
Regi: Willard Huyck
Skådespelare: Lea Thompson, Jeffrey Jones, Tim Robbins, Ed Gale, Chip Zien
År: 1986

Titel: Hulken och Daredevil
Originaltitel: The Trial of the Incredible Hulk
Regi: Bill Bixby
Skådespelare: Bill Bixby, Lou Ferrigno, Nancy Everhard, Rex Smith, John Rhys-Davies
Originaltitel: The Trial of the Incredible Hulk
År: 1989

Titel: Dr. Strange
Regi: Philip DeGuere
Skådespelare: Peter Hooten, Clyde Kusatu, Jessica Walter, Anne-Marie Martin, Philp Sterling
År:: 1978

Titel: Hulken och Thor
Originaltitel: The Incredible Hulk Returns
Regi: Bill Bixby
Skådespelare: Bill Bixby, Lou Ferrigno, Jack Colvin, Lee Purcell, Eric Allan Kramer
Originaltitel: The Incredible Hulk Returns
År: 1988

Titel: The Punisher
Regi: Mark Goldblatt
Skådespelare: Dolph Lundgren, Louis Gossett Jr., Jeroen Krabbé, Kim Miyori, Bryan Marshall
Land: Australien/USA
År: 1989

Titel: Hulken – Den slutgiltiga uppgörelsen
Originaltitel: The Death of the Incredible Hulk
Regi: Bill Bixby
Skådespelare: Bill Bixby, Lou Ferrigno, Elizabeth Gracen, Philip Sterling, Barbara Tarbuck
År: 1990

Den gångna helgen ägnade jag åt att se om ett gäng Marvelfilmer. Åtta stycken, närmare bestämt. Nej, inte de nya, trista, plastiga filmerna från Marvel Studios, utan gamla rejäla filmer producerade mellan 1978 och 1990, och då främst för TV. De glada gamängerna på Studio S Entertainment har nämligen släppt två boxar; fyra filmer i varje, med gammal trikåunderhållning.

Jag hade sett samtliga filmer tidigare. Några hyrde jag när de kom ut, några såg jag på TV, och några har jag redan på DVD eller Blu-ray. Men jag såg om allihop. Man kan nämligen ha värre saker för sig. Fast det är klart, nu gillar jag TV-filmer från 1970-talet. Ni som inte gillar gamla TV-filmer lär inte hålla med mig.

En usel Captain America med otrolig charm

Ordningen filmerna ligger i är lite mystisk. De ligger inte kronologiskt, och Hulken-filmerna ligger inte direkt efter varandra i den ordning de släpptes. Nå – för enkelhetens skull går jag igenom filmerna i den ordning de ligger på skivorna.

Volym 1 går ut starkt med Captain America (1979) och Captain America II: Death to Soon (1979). Den andra filmen gick för övrigt upp på bio i Sverige; den hade premiär den tredje november 1980, och den var hårt censurklippt för att få en sjuårsgräns. Den första filmen släpptes på hyrvideo av Esselte på 1980-talet, och ett exemplar av denna köpte jag alldeles i början av 90-talet. Visst förvirring uppstod, eftersom videoomslaget pryddes av affischen till den andra filmen, och visade därför upp inslag som inte är med i den första filmen.

Dessa två TV-piloter ledde aldrig till en TV-serie, och de är ganska långtifrån den Kapten Amerika vi läst om i serietidningar. Reb Brown är en usel skådis och hans superhjältedräkt är jönsig. Ibland ägnar han sig åt att fånga väskryckare på stranden snarare än superskurkar. Dock tycker jag att dessa filmer besitter en otrolig charm och stort underhållningsvärde, och Mike Post och Pete Carpenter står för en ganska fantastisk filmmusik.

Howard the Duck, producerad av George Lucas

Howard the Duck är en figur jag inte har någon större relation till. Han figurerade i tidningen Topp-serien 1977-1978 under namnet Charlie Anka, och dagspressversionen gick en kort tid i någon tidning, då var han omdöpt till Harald Anka. Jag läste bara ett par nummer av Topp-serien, och jag har inte brytt mig om att köpa samlingsvolymer med Howard the Duck sedan dess.

Filmen om Howard the Duck från 1986 hette Ingen plockar Howard i Sverige, Jag såg den aldrig på bio, men jag hyrde den på video – och jag har inte sett om den sedan videon släpptes. Filmatiseringen, som producerades av George Lucas och regisserades av Willard Huyck, är mest känd för att vara en av 1980-talets största floppar och mest sågade filmer. Huyck, som regisserade Messiah of Evil, och som skrev manus till bland annat Sista natten med gänget och Indiana Jones och det sista korståget regisserade aldrig igen.

Talande anka från rymden

Jag vill nog påstå att Howard the Duck är en av de där filmerna som utsågs att vara sämst, men som egentligen inte var det. Ni vet, som Höken är lös och Ishtar. Jag såg faktiskt Ishtar för första gången rätt nyligen, och tyckte att den var riktigt bra.

Jag kan knappast hävda att Howard the Duck är speciellt bra, men filmens första hälft och i synnerhet inledningen är underhållande och det är trivsamt – och konstigt. Därefter blir det mest tröttande med en massa specialeffekter och långa jakter.

Den talande ankan från rymden är en dräkt med mekaniskt huvud, och allt annat än övertygande. Lea Thompson gör den kvinnliga huvudrollen och spelar i ett band som uppträder på vad som verkar vara en punkklubb. Leas band spelar dock allt annat än punk. Leas rollfigur inleder något slags romantiskt förhållande med Howard, och vi är snubblande när att få se lite ångande sex mellan människa och anka. John Barry anges som kompositör av filmens musik, men mycket av det Barry skev ersattes med musik av Sylvester Levay. Thomas Dolby står för filmens poplåtar.

Gripande Bill Bixby gör fånig idé trovärdig

Hulken och Daredevil från 1989 är den andra av de tre TV-filmerna om Hulk, som gjordes några år efter att TV-serien hastigt lades ner utan att man fick möjlighet att avsluta historien om den stackars dr David Banner på ett tillfredsställande sätt.

Bill Bixby, som spelar Banner, har själv regisserat denna film, som egentligen fungerar mer som en pilotfilm om Daredevil, än ett Hulkäventyr. Den blinde advokaten Matt Murdock, alias superhälten Daredevil, är filmens egentliga huvudperson.

Bill Bixby är antagligen den mest sympatiske skådespelare vi sett i en amerikansk TV-serie, och det finns något genuint sorgset och vemodigt över hans gestaltning av den hårt drabbade Banner, som ju ibland blir så arg att skjortan spricker. Bixby lyckas på egen hand göra en egentligen ganska fånig idé trovärdig och ibland riktigt gripande. Än mer vemodigt blir det så här i efterhand, när vi vet att Bixby dog i cancer 1993, 59 år gammal.

Påfallande vemodigt

Rex Smith är inte oäven som Matt Murdock. En del gillar inte att hans dräkt här är svart, men jag tycker nog att det funkar bättre att han är som en ninja i svart, snarare än en röd demon. Den alltid sympatiska Nancy Everhard, som samma år medverkade i The Punisher, spelar Murdocks advokatkollega, medan John Rhys-Davies gör skurken Wilson Fisk.

Trots alla äventyr och actionscener, är Hulken och Daredevil en påfallande vemodig film. Det vilar något sorgset över flera av de inblandade – över dr Banner och över Murdock, men även över en kidnappningshistoria där en av bovarna blir förälskad i den kidnappade kvinnan. Denna tråd ges dock inte tillfälle att utvecklas.

Det blev förstås ingen TV-serie om Daredevil efter denna TV-film, vilket är synd, eftersom det hade kunnat bli rätt bra, eller åtminstone hyfsat. Bildkvalitén på denna DVD är alldeles för mörk, ibland är det så pass mörkt att det är svårt att se vad som sker.

Överraskande gedigen liten film

Dr. Strange från 1978 inleder den andra boxen. Detta är ännu en Marvelfigur jag inte har något större förhållande till. Jag har aldrig lockats av trollkarlar och kosmiska äventyr. Denna TV-pilot, i regi av Philip DeGuere, skiljer sig en hel del från de övriga filmerna i denna box. Dr. Strange är mer ett ockult drama än ett superhjälteäventyr.

Peter Hooten (från The Inglorious Bastards, originalet) är läkaren Stephen Strange, som är utsedd att bli något slags supertrollkarl – och det tar nästa hela filmen innan han blir denna trollkarl. Den onda Morgan LeFay anländer till jorden för att ställa till med elände, och hon kan bara stoppas med hjälp av trollkonster.

Det blev ingen TV-serie om dr Strange, piloten hade för dåliga tittarsiffror. Men detta är, sin låga budget till trots, en överraskande gedigen liten film. I stil och ton påminner den om många av de ockulta rysare som gjordes under 1970-talet. En tuff syntslinga ligger på ljudspåret. Filmen restaurerades häromåret och bildkvalitén är därför riktigt bra.

En synnerligen jönsig figur

Hulken och Thor från 1988 heter The Incredible Hulk Returns i original, och detta är den första av de tre Hulkfilmerna. I förtexterna står det att Nicholas Corea regisserat, men enligt de medverkande var det egentligen Bill Bixby som stod för regin. Liksom Hulken och Daredevil var denna film tänkt som ett pilotavsnitt för en TV-serie om Thor, åskguden. Och nej, det blev ingen Thor-serie. Thor är nämligen en synnerligen jönsig figur i denna film – en blond, bodybuildad strandraggare och pratar amerikanska. Han vrålar mycket.

Dock är filmen underhållande. Extra kul är det att boven spelas av Tim Thomerson (han från Trancers och Dollman), och en av hans män görs av gamle, goe Charles Napier. Här blir det lite meta över det hela: Napier var nämligen den som stod för Hulks morrande och vrål i TV-serien! Bildkvalitén är åter lite vissen.

The Punisher totalförbjuden två gånger

När jag läste att The Punisher (1989) med Dolph Lundgren i titelrollen var på gång, blev jag förstås väldigt nyfiken. Den filmen skulle ju kunna bli hur tuff som helst. Men när filmen var klar, rasade produktionbolaget New World Entertainment (vilka ägde Marvel) ihop och såldes, och de nya ägarna var inte intresserade av att sätta upp filmen på bio i USA. The Punisher släpptes i resten av världen, antingen på bio, eller direkt på video. I Sverige totalförbjöds den – två gånger. Andra gången hade distributören själv klippt bort över tio minuter fetaction.

Jag köpte en piratkopia av The Punisher via Gula Tidningen alldeles i början av 1990-talet. Den hade tidskod, och den var open matte, det vill säga den var var inte beskuren till korrekt format, så mikrofonerna syntes med jämna mellanrum. Numera har jag filmen på ett flertal DVD- och Blu-ray-utgåvor.

The Punisher är regisserad av Mark Goldblatt, som mest är verksam som filmklippare – ta en stor, populär actionfilm från 80- och 90-talen, och det är antagligen Goldblatt som klippt den. Hans film om Marvels våldsamme vigilante är 80-talsaction med actionmätaren uppvriden till elva. Det här är action av ett slag vi ytterst sällan ser idag.

Liken ligger i drivor

Visst finns det undantag, som John Wick-filmerna, men det var något speciellt med actionfilmer under 1980-talet. Det finns inga datoranimerade mynningsflammor här, inte. Folk pangar på varandra med lösa skott och krutröken ligger tung. Blodet sprutar och rollfigurerna svär. The Punisher slåss mot italienska maffian, och den japanska yakuzan och ninjas. Även några franska skurkar figurerar. Kroppsdelar huggs av, folk genomborras av vassa föremål, och liken ligger bokstavligt talat i drivor. Enligt uppgift dödas 99 människor i bild, medan ytterligare stora mängder stryker med i explosioner. Den tuffa filmmusiken är jättebra.

Radikalt annorlunda arbetskopia

På en australisk Blu-ray-utgåva av filmen som kom häromåret, ligger en arbetskopia som bonusmaterial. Denna är mycket, mycket längre och bitvis radikalt annorlunda. Denna version inleds med att vi presenteras för de två poliserna Frank Castle (Dolphan) och Berkowitz (Louis Gossett Jr), som är bästa vänner. Vi lär känna familjen Castle, vi får se Nancy Everhart som en polis som klätt ut sig till prostituerad, och det är rätt mycket Dödligt vapen över filmen. Sedan dödas Franks familj och han blir hämnaren The Punisher. Detta förklarar varför Punisher har ringar under ögonen och ser trött ut – hans härjade utseende ska kontrastera mot den lycklige familjefadern i början. Arbetskopian innehåller vidare en del slakt som sedan klipptes bort. Tyvärr är ljud och bild inte bra på denna version, eftersom det är en gammal VHS som överförts.

Som bonus på DVD:n från Studio S ligger bland annat en så kallad gag reel, och på denna syns några snuttar från filmens inledning, som alltså klipptes bort. Några sekunder av inledningen visas i flashbacks i den version som släpptes.

The Punisher på bio och Netflix

Det fanns planer på en uppföljare med Dolphan, men projektet skrotades. Men Punisher har ju dykt upp på nytt sedan 1989. Först i den rätt dåliga The Punisher med Thomas Jane och John Travolta, vilken kom 2004, därefter i den fullkomligt sanslösa splatter-actionfilmen Punisher: War Zone från 2008, med Ray Stevenson i titelrollen. Den filmen floppade rejält. Senast har han förekommit i Netflix TV-serie om Daredevil, vilket ledde till att han fick en egen TV-serie på just Netflix. Jag orkade inte se klart den. Försöket att göra Punisher till något slags realistisk gestalt gjorde honom bara tråkig och, framför allt, obehaglig.

Långsamt med undergångsstämning

Sist i boxen ligger Hulken – den slutgiltiga uppgörelsen – från 1990, den sista Hulkfilmen, och antagligen den mest vemodiga och sorgliga Marvelfilm som gjorts. Originaltiteln är The Death of the Incredible Hulk, och det säger väl allt.

Bill Bixby har åter regisserat. Dr Banner jobbar nu som städare på en forskningsanstalt. Han låtsas vara lite lätt bakom flötet för att få folk att tro att han är ofarlig, men anledningen till att han jobbar där, är att han nattetid kan smyga dit och forska, för att försöka hitta en lösning på sin Hulkåkomma. En äldre forskare kommer på honom, och de börjar samarbeta. Dock är onda gangsters ute efter en mackapär som ska tas fram på stället. De skickar dit en tjusig tjej som utpressas för att begå brott. Hon kommer på andra tankar och inleder ett förhållande med David Banner. Ursprungligen var det tänkt att tjejen skulle vara Svarta änkan, men man ändrade sig.

Detta är ett ganska långsamt drama med en påtaglig undergångsstämning. Stackars Banner får aldrig vara lycklig, vi förstår att det kommer att sluta illa, och när han dör säger han “I’m free,” och bilden tonar ner till svart. Inte ett öga är torrt. Trots att Hulk alltså dör på slutet, hade Bill Bixby planer på en fjärde film – Revenge of the Incredible Hulk. Dock hade Bixby svårt att få något bolag att vilja producera filmen, och sedan blev Bixby sjuk och dog.

Dagens unga publik som tittar på moderna superhjältefilmer kommer sannolikt att tycka att filmerna i de här boxarna är gammalt taffligt mög, åtminstone TV-filmerna. Men vi andra, vi tackar och tar emot.

Skriven 2021-02-15

print

Våra samarbetspartners