LUCINDA RILEY : MORDEN I FLEET HOUSE – en extremt bra deckardebut av den tragiskt bortgångna författarinnan

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: The Murders at Fleet House
Förlag: Bazar Förlag
Översättning: Anna Thuresson
Genre: Deckare, Skönlitteratur i översättning
Antal sidor: 456
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-05-19

Jazz Hunter har flyttat till Norfolk för att ge sin konstnärliga karriär en ny chans. Hon excellerade i Cambridge och blev antagen till The Royal Academy of Arts. Då blev hennes älskade pappa, en hårt arbetande kyrkoherde, skjuten och valde en ny bana som kriminalinspektör. Nu är det dags att ge konsten och livet en ny chans … Men ödet vill annorlunda. Ett mord inträffar i elevhemmet Fleet House på St Stephen’s School. Även om den anrika internatskolan i Norfolk vill avfärda dödsfallet som en olyckshändelse är pojkens inflytelserike far inte övertygad — han vill ha de allra bästa på fallet. Och den bästa av de bästa råkar vara Jazz Hunter …

Konstkarriären får återigen sättas på paus, samtidigt som intrigerna i Norfolk tätnar. Alla uppför sig märkligt och misstänkt och hemligheter som ligger i internatskolans förgångna skyddas och mörkas. Det visar sig att det inte är första gången i historien som ett misstänkt dödsfall har inträffat i Fleet House ….

En mästare på att skapa spänning

Lucinda Riley har alltid varit en mästare på att skapa spänning. Morden i Fleet House är dock hennes första – och enda – deckare. Riley gick tragiskt bort alldeles för tidigt sommaren 2021. Hennes son (och medförfattare till deras gemensamma serie för barn/ung) har tagit över serien om De sju systrarna för att fullborda den. Lucinda Riley hade förmodligen redigerat Morden i Fleet House mer, om hon fått chansen, och utökat delarna som utspelar sig i Cambridge, gett fler karaktärer mer fullödiga bakgrundshistorier – och slutligen gett Jazz Hunter en alldeles egen serie. Titel: De sju mordmysterierna

Hunter och Morse har mycket gemensamt …

Det är hur som helst bäddat för en fortsättning med denna egensinniga och konstnärligt lagda kriminalinspektör vid namn Hunter, som har en hel del gemensamt med kommissarie Morse. Bland annat den akademiska bakgrunden, och att en stor del av handlingen utspelar sig i gedigen och gammaldags akademisk miljö – Cambridge respektive Oxford.

Fler deckare i Cambridgemiljö

Lucinda Rileys Fjärilsrummet utspelade sig också till stor del i Cambridge. Romanen handlade om ett mord under andra världskriget som hela tiden låg som en mörk skugga i bakgrunden, även när tiden gick och årtionden förflöt. Det finns alltså klara likheter med Morden i Fleet House när det gäller minnesvärda miljöer och intressanta karaktärer – och som grädde på moset vet man att Riley med familj själva bott i Norfolk, dock utan att mord inträffade på ungarnas skola.

Genuina miljöer ger alltid en god grund till spänning, att det verkligen känns som om man är på plats och vandrar runt med karaktärerna. En av nyckelscenerna i romanen utspelar sig i det vackra Lake District, vilket bara är en bonus när det gäller intagande scener som bakgrundskuliss till isande spänning.

Vem är mördaren och vad är motivet?

Vem är mördaren och vad är motivet? Allting är väl inbäddat i den övergripande historien, tillvägagångssättet med utbytta tabletter är värdigt en Agatha Christie och när man väl har lösningen verkar allting så uppenbart – men under färdens gång ser man inte skymten av den solklara lösningen. Precis som det ska vara i en riktigt bra deckare.

Dessutom har alla karaktärer så mycket bagage och så mycket att gömma undan som inte har med mordutredningen att göra, att det gör lösningen mycket svår för Jazz Hunter – och läsaren – att lista ut. Riley har skapat ett intrikat och trovärdigt nät där inga repliker, inga handlingar och inga detaljer är för små eller för oviktiga för att ha stora konsekvenser när den slutgiltiga bilden ska målas upp.

Etablerar sig bland världens bästa deckarförfattare

Det här är en extremt bra deckardebut som indikerar att Lucinda Riley lätt hade kunnat etablera sig bland världens bästa deckarförfattare. Vilket hon också gör, albeit postumt. Men i och med att så många deckare överlever sina författare (eller sina författares lust att skriva om sina karaktärer) – kan inte någon ta över Jazz Hunter? Visst verkar det som om det finns fler mysterier både i Norfolk och i Cambridge att ta itu med … Och ärligt talat: vi som tillhör falang Cambridge tycker att det är dags för Cambridge att steppa upp och utmana Oxford i annat än kapprodd! Hur länge till ska Oxford ha fler deckare? Hur länge ska vi stå ut med att stå i skuggan? Detta är en utmaning värd att ta på allra största allvar! Heja Hunter – må hon jaga vidare efter nya mysterier!

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners