LIANE MORIARTY : ÄPPLET FALLER INTE – höga krav, mörka familjehemligheter och massor av tennis

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Apples Never Fall
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättning: Anna Strandberg
Genre: Skönlitteratur i översättning
Antal sidor: 544
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-02-09

Australiensiska Liane Moriarty är för många känd som skaparen av Big Little Lies plus uppföljaren som förgyllde HBO och kammade hem priser i drivor. Även Nio främlingar har filmatiserats som TV-serie med Nicole Kidman i en av huvudrollerna. Nu är det dags att hugga in på Moriartys senaste bok: Äpplet faller inte.

Ingen blir förvånad om Äpplet faller inte blir ännu en succéserie, det här är den typen av familjeroman med många generationer inblandade där alla möjliga skådespelare kan hitta bra roller. Men det vore inte en äkta Moriarty om inte familjedramat kombinerades med ett mysterium.

Det perfekta paret på centercourten

Joy Delaney försvinner strax före sin 70-års dag. Vart har hon tagit vägen? Försvann hon frivilligt – eller inte? Och … varför?

Joy och Stan Delaney har varit gifta i femtio år och de var på sin tid stora stjärnor inom tennisvärlden. De regerade på centercourten – speciellt i mixed dubbel. Dödligt spel, passionerad kärlek. För Joy och Stan var – och är – det perfekta paret. Eller hur?

Misslyckade äpplen har fallit långt från päronträdet

Nja. Efter femtio år puttrar missnöjet. Pensionärslivet är inte så kul. De saknar sin tennisskola. Stan sitter mest och jäser framför TV:n. (Kollar han på Big Little Lies på HBO?) Joy är missnöjd med det mesta. Båda två är i synnerhet missnöjda med sina fyra barn. Inte ett enda av barnen har lyckats ta sig till centercourten på Wimbledon! (Vissa föräldrar har minsann höga krav. Här får man flashbacks till den mycket obehagliga filmen King Richard där Will Smith spelade den maniska farsan som drev på Serena och Venus Williams.) Joy och Stan förvånas över hur långt de misslyckade äpplena har fallit från det framgångsrika päronträdet.

Mystisk katalysator gör entré

Romanen skiftar frekvent point-of-view mellan stora och små rollkaraktärer. De fyra barnen Delaney kommer alla till tals och de har alla sina öden och hjärtesorger. Dessutom ska den jämnårige och framgångsrike Harry Haddad, som deras föräldrar hjälpte fram till succé, släppa sin avslöjande självbiografi. Inte populärt. Ingen gillar Harry.

Som om detta inte var nog så tar Joy och Stan sig an en inneboende som påstår att hon flyr från en våldsam pojkvän. Läsaren ligger ett steg före när det gäller hur illistig och intrigerande som denna illvilliga lilla katalysator är.

Klassfrågor och rasism i Sydney

Sin vana trogen låter Liane Moriarty vita människor i romanens huvudroller behandla frågan om klass i Australien – medan frågan om “race” och fördomar behandlas av biroller. Som de två detektiver som utreder Joys försvinnande.

Alla underskattar Joy

Rent berättartekniskt är det intressant att se hur Liane Moriarty lurar läsaren till att underskatta Joy. Det är så lätt att underskatta äldre karaktärer (speciellt äldre kvinnliga karaktärer). Ett slags fördomsfull åldersrasism som Moriarty flitigt drar nytta av. Hon använde framgångsrikt samma trick i Nio främlingar.

Tät, spännande, lovande

Början av romanen är tät, spännande och lovande. Mitten … här börjar det ärligt talat bli lite segt. Som en berg-och-dalbana som bara har en lång raksträcka utan att kränga. Eller som en tennismatch utan några serve-ess. Och … det är fruktansvärt mycket tennis i mitten av boken. Vilket är dåliga nyheter om man inte är speciellt intresserad av tennis. (Jag känner inte ens igen den enligt utsago mycket kände tennisstjärnan som är med i årets upplaga av Mästarnas Mästare – vem är det? I och för sig – den enda tennisstjärna jag med absolut säkerhet skulle klara av att känna igen är Novak Djokovic, och han ställer nog inte upp i ett program som Mästarnas Mästare.)

Små och stora lögner avslöjas

Sedan tar det sig mot slutet igen – sin vana trogen levererar Moriarty vändningar med små och stora överraskningar på slutet, när små och stora lögner avslöjas. Det perfekta paret var inte så perfekt – trots allt. (Och i den perfekta spänningsromanen hade man kunnat styrka hundra sidor tennis.) Men visst hade det varit kul att ha med Joy och Stan i en internationell version av Mästarnas Mästare? Mixed-dubbel par har hitintills inte varit representerade.

För alla som förläst sig på amerikanska spänningsromaner – det här är något annat. Sydneys förorter är inte New York eller Chicago och upplösningen är ovanligt lågmäld och fri från våld.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners