ROD STEWART : THE TEARS OF HERCULES (Warner Music) – kanske det bästa “Rod the Mod” fått till på evigheter

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Från 2002 års It Had to Be You: The Great American Songbook fram till och med julalbumet Merry Christmas, Baby drygt ett decennium senare spelade Rod Stewart i stort sett enbart in covers. Ett tilltag som absolut lönade sig kommersiellt, men det har kanske inte alltid varit så spännande att ta del av i längden.

Fast så här på ålderns höst har ”Roddan” till slut skärpt till sig och börjat jobba på allvar igen. Inte minst har mannen under överinseende av långtida samarbetspartnern, producenten och klaviaturspelaren Kevin Savigar fått fart på låtskrivandet igen.

Sneglar inte på trendängsliga recensenter

Sprillans nya The Tears of Hercules är den fjärde skivan sedan den nytändning som fick sin början med Time från 2013, tog sin början, och det är på det hela taget en oväntat rolig och underhållande skapelse utan några direkta dippar. Det känns som om 76-åringen bestämt sig för att leverera en skiva till fansen av gammal god form utan att snegla det minsta på trendängsliga recensenter.

”Sex is good for everyone”

Sedan är det klart att Stewart inte rockar som då det begav sig vare sig med Faces eller under den tidiga solokvist-tiden. Röjigare än i lätt grooviga Marc Bolan-hyllningen Born to Boogie eller i Kookooaramabama blir det liksom aldrig. Vilket är gott nog. Och för den som undrar; den obegripliga titeln i sistnämnda sång mynnar för övrigt ut i budskapet ”Sex is good for everyone”, så man kan ju misstänka att den gamle spjuvern alltjämt kan tala av färsk egen erfarenhet.

På sitt mest poppiga humör, doo wop, folk och ballader

Utöver dessa rockförsök täcker Stewart in det mesta av det han sysslat med under årens lopp. Uppspelta öppningen One More Time är sångaren på sitt mest poppiga humör och efterföljande Gabriella följer inte långt efter i detta avseende. I doo wop-orienterade Precious Memories hyllas hjältarna inom svart musik á la 50- och 60-talet, folkytendenserna kommer fram i taktfasta These Are My People och Hold On omfamnar den akustiskt färgade balladen.

Ja, också finns här även ett fint soft titelspår som vilar på ett pianokomp, och frågan är om mannen inte låter som mest utlämnande och sårbar här. Fast nivån på känslostyrkan tangeras trots allt även i Touchline, den självbiografiska hyllningen till fadern och rörmokaren som lärde honom och hans bröder om livet och att älska fotboll.

Får en på gott humör

Så på det hela taget är det The Tears of Hercules en oväntat inspirerad affär som lever högt på sitt goda humör och personliga ton i lyriken. Variationen är också ett plus. Samt för all del också på det över lag gedigna låtmaterialet.

Så kanske är det här rent av det allra bästa ”Rod the Mod” fått till på evigheter. Sedan är jag för all del inte bergsäker på detta. Om nu sanningen ska fram, och det ska den ju. Men att denna sångsamling är av en sort som får en på gott humör råder det knappast någon tvekan om.

Skriven 2022-01-03

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners