NIK KERSHAW : OXYMORON (Audio Network) – kanske det starkaste sångaren någonsin fått ur sig

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det här albumet har onekligen fått ligga till sig. Åt helvete för länge dessutom. Men jag får ursäkta mig med att jag under ett tag inte ens visste om dess existens. Dessutom; vem sjutton har koll på Nik Kershaw i dessa dagar? Inte många, kan jag tänka mig. Men från mitten på 80-talet och ett mindre antal år framåt var britten ”hot shit” i popfåran. Med dängor som Wouldn´t It Be Good, I Won´t Let the Sun Go Down on Me och The Riddle skrev han in sig i dess historia.

Men det var länge sedan. 37 år för att vara exakt har gått sedan genombrottet med debutalbumet Human Racing. Därefter går det knappast att hävda att sångaren rosat hitlistorna överdrivet mycket sedan, låt säga 1989.

Det kanske starkaste han fått ur sig

Fast nu skriver vi 2021, så vi gör som vår kung Carl XVI Gustaf på den där välbekanta presskonferensen i samband med älgjakten för ett antal år sedan och vänder blad. I det här fallet till Oxymoron, hans nionde album i ordningen. Det ter sig liksom som en utmärkt idé eftersom denna sångsamling är det kanske starkaste han fått ur sig, och då talar jag inte enbart ur låtsynpunkt. Nu kan jag i och för sig inte skryta med att jag hört allt mannen gett ut, men ni förstår poängen.

En hel del variation inom (pop)gränserna

Jämför detta med andra albumet The Riddle, så framstår det som bjuds här som betydligt jämnare och på det hela taget bättre. Bland de sexton(!) spåren finns idel gedigen genomarbetad vuxenpop med smarta texter, däribland inledande The Chosen Ones och From Cloudy Bay to Malibu.

Men inom dessa gränser finns också en hel del variation. Ta bara sådant som The Wind that Will Blow med sitt lätta reggaestuk. Eller balladen Roundabouts and Swings som lever tämligen högt på sin valstakt. Eller Little Star, en sak med tydlig musikalfeeling av det välbalanserat storslagna slaget. Eller Let’s Get Lost, ett spår där det funkykänsliga möter progg light utan att det blir det minsta märkligt. Ja, också blir det ett försök till upptempostuk också i form av Long Live the King, en sedelärande historia om en kung som tappat fotfästet…

Mer samtida än man kan tro

Omväxlingen man får av att lyssna igenom hela albumet är inte försumlig, således. Ändå binds alltihopa ihop både snyggt och närmast omärkligt till en skönt slickad enhet som lustigt nog låter mer up to date än man kan tro trots sin trohet till 80-talet. Vi talar sofistikerat avslappnad skapelse, som onekligen har ett direkt tilltal, men som samtidigt belönar den som lyssnar upprepade gånger med nya upptäckter och finesser i ljudbilden. Om något visar Oxymoron att Nik Kershaw är underskattad, och det vill faktiskt inte säga lite.

Skriven 2021-07-19

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners