MICHAEL BUBLÉ : HIGHER (Reprise) – det bästa sångaren fått till på ett tag, vilket inte vill säga lite

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Higher är titeln på hans nya album, men frågan är om inte Michael Bublé nått sin zenit redan. För ett bra tag sedan till och med. I alla fall kommersiellt. Året var 2011, en tid då en kvartett mångmiljonsäljare passerat revy under ett decennium. Som hans julalbum Christmas. Ett album som sålde i fantastiska sexton miljoner exemplar. Wow, är man benägen att utbrista. Sådana siffror når ingen annars i dessa i stort sett gratisdiggade digitaltider.

Så högre än så lär Bublé aldrig flyga, men jag misstänker att Frank Sinatra ler där uppe i sin himmel oavsett vilket. Som den crooner mannen alltid varit är han som sig bör signad hos Ol’ Blue Eyes etikett Reprise, och en sak är säker; om någon förtjänar genrens kommersiella kungakrona så är det Bublé. I det avseendet får folk som produktive Harry Connick Jr. och den sorgligt förbisedde Matt Dusk faktiskt ursäkta. För ingen har lyckats cross over till en publik utanför den typiska jazzpubliken som han på senare år.

Inga jämförelser i övrigt, verkligen inte. Men den ende som rönt samma framgångar på sådan bred front från jazzskrået i modern (pop- och rock)tid skulle väl i så fall vara saxofoninspelaren Kenny G under 80- och 90-talet.

Lustigt fenomen med ständiga covers

Higher är Bublés nionde album sedan den självbetitlade storbolagsdebuten såg dagens ljus 2001, och den följer det sedvanliga receptet för crooners. Vi bjuds på covers för i stort sett hela slanten. Ett lite lustigt fenomen det där med ständiga nyinspelningar på jazzplattor, för övrigt. Här förväntas sådant överlag vara standard och tillika en kär tradition, men gör pop-, rock- och countryartister eller vad ni vill annars samma sak betraktas tilltaget ifråga ofta som i alla fall onödigt om nu inte slött. Beteckningen mellanplatta dyker upp titt som tätt då i recensionerna. Lite märkligt, kan tyckas.

”Boken” dominerar inte

Nåväl, för att nu återgå till resonemanget om Higher finns föga förvånande The American Songbook representerad i form av Don’t Get Around Anymore, signerad Bob Russell och Duke Ellington och Charlie Chaplins Smile, initialt ett instrumentalt tema till dennes filmklassiker Moderna tider.

Dock dominerar inte ”boken” här som så ofta annars, vilket är lite udda. Istället dyker mer eller mindre moderna saker upp som Willie Nelsons 60-talsklassiker Crazy, Bob Dylans Make You Feel My Love i en fin flashy version och Sam Cookes soulstandard Bring It on Home to Me, tolkad med såväl känsla och stil och en backande tjusig körinsats.

Balanserar skickligt inom ramarna

Och tro det den som vill, men man bjuds minsann till och med på några nyskrivna alster, typ smågrooviga Baby I’ll Wait och det dramatiskt stötiga titelspåret. Poppigare än i det upptempo-orienterade öppningsspåret I’ll Never Not Love You blir det dock aldrig.

Fast soundet följer likväl precis som det ska traditionerna. Bublé balanserar skickligt inom de gängse ramarna och vågar ibland som i sistnämnda även gå utanför dem utan att direkt förråda traditionerna . Det gör även verkets dominerande producent Greg Wells också, för övrigt. Försöker hålla samma musikaliska balans, alltså.

Producenten som arbetat med allt och alla

Allt för att att vårda sina klienters rötter. För Wells må vara högst diversifierad – han har arbetat med allt och alla från Celine Dion, Katy Perry och Taylor Swift via stora countrynamn som Keith Urban, hip hop-drottningen Missy Elliott och alternativakter typ Weezer och Twenty One Pilots och vidare till hårdrocksband som Aerosmith och Deftones. Men han förblir vid artistens musikaliska läst även om det ingår i jobbet att få dem att experimentera en del.

Med spänst och fräschör i helheten

Inget tycks dock vara Wells främmande. Han har till och med Count Basie Orchestra och Jamie Cullum på sin meritlista. Så visst har han erfarenhet från jazz, såväl gammal som ny, också. Emellertid kan jag tänka mig att hans högst mixade musikaliska förflutna bidragit till att Higher ter sig så tilltalande. Det finns en spänst och fräschör i helheten, som ger en hopp om att den här typen av musik faktiskt ska kunna leva vidare i en osäker, ombytlig framtid också. Det helt låter modernt och tidlöst på en och samma gång, och det är väl precis vad (musik)doktorn bör ordinera i när han befinner sig i den här genren.

Och inte för att jag har full koll i skallen på allt Bublé gjort precis i detta nu, men efter ett antal lyssningar känns det som om det här är bland det bästa han har fått till på ett tag. Vilket inte vill säga lite. Lägstanivån har liksom alltid varit hög.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners