LINDSEY BUCKINGHAM : LINDSEY BUCKINGHAM (Reprise) – kan vara den bästa och jämnaste soloutflykten någonsin

Annons

Klicka för att se hela bilden

Lindsey Buckingham var det musikaliska geniet, chefsdesignern och en vital låtskrivare i Fleetwood Mac i fyrtio år. Han var också den orubbliga basen i bandet när det stormade på andra håll i laguppställningen. Men 2018 tog det slut, och allt på grund av skilda åsikter om en kommande turné. Eller? Men tydligen ville Buckingham variera den klassiska hit-dieten med nyare och mindre kända sånger, något de andra i gruppen nobbade. Så till slut körde man in i väggen när den sjungande gitarristen ändå framhärdade. Vilket i slutänden ledde till att han avpolletterades.

Inget vackert slut på en extremt framgångsrik rocksaga, förstås. Men konflikten gick djupare än setlistan på den planerade turnén. Gammalt groll mellan det numera väldigt forna kärleksparet Buckingham och Stevie Nicks hade också blossat upp, och nu hade Nicks ställt ultimatum till resten av bandet; ”Antingen lämnar han eller jag”.

Så kan det gå i den stora vida rockvärlden. I alla fall i ett band som alltid varit känt som en enhet där dramat är en självklar del av livet. Och på tal om livet; det går i bästa fall vidare, och för Buckingham innebar detta också delbokslut för solokarriären i form av samlingsalbumet Solo : The Best of Lindsey Buckingham redan samma år som han fick silkessnöret från Fleetwood Mac.

Börjar på ny kula vid 72

Vilket leder oss fram till våra dagar och nya verket. En sångsamling som på sätt och vis kan ses som att Buckingham börjar på ny kula vid 72 års ålder. Det har blivit dags att se framåt igen. Ut med det gamla, in med det nya, verkar devisen ha varit. Därav tilltaget att släppa nya albumet under titeln – kort och gott – Lindsey Buckingham.

Tämligen oemotståndliga hits

Samtidigt är det förstås så att det hela utan minsta tvekan låter som ett Lindsey Buckingham-album. Det går liksom inte att ta fel på. Här är det också viktigt att framhålla att det här mycket väl kan vara den jämnaste och på många sätt bästa soloutflykt han någonsin gjort. Visst, med tämligen oemotståndliga hits som Trouble, Holiday Road och I Go Insane har mannen onekligen satt sitt namn på kartan även på egen hand, men inte sällan har han också snöat in på ”risktagande” som kanske inte alltid var lika roligt för lyssnaren som för honom själv.

Lekfullt och inspirerat utan pretto-åthävor

Fast med denna sångsamling övertygar Buckingham som sagt, faktiskt. Det här känns överlag såväl kul som lekfullt och inspirerat utan några som helst pretto-åthävor. Bevisföremål ett i sammanhanget stavas för övrigt Scream, en stark upptempo poplåt av typiskt Buckingham-snitt. Liksom likartade On the Wrong Side med en körorienterad refräng, som passat Macen som handsken om allt varit som förr. Man bara sitter och väntar på att Stevie Nicks ska lägga sin karaktäristiska röst i bakgrunden. Extra plus också för det energiska gitarrsolot av artisten själv mot slutet.

Ter sig lugnare än förväntat

Garnera sedan med midtempoorienterade singeln I Don’t Mind och den något softare Santa Rosa, så lär alla gamla beundrare nicka godkännande åt det som bjuds.

Något som annars är värt att framhålla är att de tio spåren här totalt sett ter sig något lugnare än förväntat. Mer smekande än i avslutande Dancing blir det dock aldrig. Detta spår ter sig som rena vaggvisan. Nästan lika smekande är Time medan Blind Love i sin tur mest tonar fram som en pastisch på 60-talspop.

Försök att gå utanför ramarna

Det gör för övrigt lätt galopperande Blue Light också medan småstirriga Swan Song egentligen är det enda spåret som är och nosar på något som kan karaktäriseras som ett försök att gå utanför ramarna och tangera det experimentella. Något åtminstone jag inte direkt sörjer. Även om det på sitt sätt också är ganska underhållande när sångaren låter infallen styra.

Men oavsett vilket, summa summarum är detta album ett måste för alla Fleetwood Mac-fans i allmänhet och Buckingham-beundrarna i synnerhet. Här regerar popmelodierna i en luftigt finsmakande ljudbild med finesserna lika intakta som vitaliteten hos Buckingham själv. Precis så som det ska vara.

Skriven 2021-10-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners