TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS, Hypnotic Eye (Reprise/Warner)

Annons

Tom Petty har alltid varit en gediget pålitlig all american rocker som både publik och kritiker uppskattar. I nästan fyrtio år har han gett ut skivor, så att kalla honom för en institution är knappast någon överdrift. Fast med all respekt, förra albumet, 2010 års Mojo var ingen höjdare. Vi talar tradigt jammigt blueströskande som jag mest ställde mig frågande till. Vad var poängen? Var det bara för sin egen skull han gjorde det? Varför ser sig så många artister nödgade att snöa in på seg tungblues när håret börjar gråna eller ramla av? Det är möjligt att det handlar om att rensa systemet och hylla Robert Johnson, John Lee Hooker, och de andra gubbsen med rötter, men det hjälper inte. Tilltaget är oftast mördande tråkigt.

På nya verket Hypnotic Eye har Petty och hans ”hjärtekrossare” lyckligtvis gått tillbaka till gamla musikaliska jaktmarker. Om än inte helt. Tungunget i Burnt Out Town hade till exempel knappast känts malplacerad på föregångaren medan öppningsspåret American Dream Plan B mest ter sig som en hybrid av bluesen och det sedvanliga rockreceptet.

Samtidigt uppvisar balladen Sin of My Youth upp en mjukare sida av rockaren, något jag är den förste att applådera. Denna mix av kärvhet och öppenhjärtigt känslosvall får han för min del gärna utveckla ytterligare.

Mer igenkännlig är Petty i sådant som Fault Line, Forgotten Man och Power Drunk, tre sånger som mycket väl hade kunnat platsa på sjuttio- och åttiotalsskivorna. Fast då hade man förstås fått vrida upp reglagen några steg först. För 10-talets Petty har onekligen anammat ett mer avskalat sound än då det begav sig. Produktionen har åtminstone delvis en mer organisk touch numera medan helheten rent allmänt drar mer åt det bakåtlutade hållet.

Om detta kan man ju ha synpunkter, men för egen del nöjer jag mig med att konstatera att Petty alltjämt håller måttet. Sedan må Hypnotic Eye vare sig ligga i nivå med vare sig Damn The Torpedoes, Hard Promises, Full Moon Fever eller någon annan klassiker. Men det är okej. Det här är en man som egentligen inte har något mer att bevisa. Möjligen får man ha en from förhoppning om att han befäster sin position ett tag till.

Skriven 2014-08-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners