IN THE HEIGHTS – musikalhiten har blivit Hollywoodfilm med lyckligt slut och enbart perfekta par

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Jon M. Chu
Skådespelare: Anthony Ramos, Corey Hawkins, Leslie Grace, Melissa Barrera, Olga Merediz
Land: USA
År: 2021
Genre: Musical, Drama
Längd: 143 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Warner Home Video
Betyg: 4

Två och en halv timmes kvartersfest med salsa, hip-hop, merengue, isglass, sol och bad och flip-flops och färgglada kläder och tvättbrädor … och en mystisk lottovinst. Orkar du hänga med?

Musikalen In the Heights har rest från Broadway och The West End, till att bli en storskalig Hollywood film, via Miramax-#MeToo-kollaps och Warner Bros räddning.

Många omarbetningar, många strukna sånger

Det har blivit många, många omarbetningar, och musikalen har blivit bra mycket kortare -även om det inte känns som det. Massor av sånger är strukna (gillar du “the stage musical” kanske du upptäcker att just din favorit är borta) och handlingen är till viss del ändrad, för att kortas ner och för att gå ihop på slutet i alla fall.

Fyra timmar är i längsta laget för en musikalfilm

På scen känns fyra timmar helt okej – man har ju “intermission” och tar en drink och snacks och pratar med andra – men fyra timmar framför en långfilm … det känns som en halv evighet. Filmen är ändå i längsta laget. Även om den är förkortad jämfört med förlagan. Det finns en anledning till att Disneymusikaler på en och en halv timme är så framgångsrika – det är ungefär vad man orkar med. Utan “intermission”.

Fick sitt namn efter den första amerikanska båten

Washington Heights i norra Manhattan är idag lika känt för sina latinoamerikanska invånare som Brooklyn är känt för sina irländare. Usnavi (Anthony Ramos) har fått sitt namn efter den första båt som farsan såg i det förlovade landet Amerika – och det råkade vara ett U.S. Navy fartyg. Farsan tyckte – och trodde – att Usnavi var ett fint, lyckobringande och typiskt amerikanskt namn. Men ingen helylleamerikan heter Usnavi. De heter saker som Clint, Dave, Mick, John, Paul, George, Abraham eller Patrick. (Patrick är speciellt vanligt i Brooklyn).

Ramhandling där bartendern håller låda

Usnavi har en bar och en kvartersbutik och berättar minnen för alla ungar som vill höra på i en märklig ramhandling. Märklig,inte för att det är märkligt med bartenders och barer i en ramhandling (det har använts i massor av amerikanska filmer och även i den svenska Hasse Ekman filmen Garbrielle, som en av Ekmans allra bästa filmer) utan för att det är mycket märkligt att se en hög små glin i förskoleåldern sitta i en bar. (Pubar i England har en åldersgräns – barn är välkomna om du sitter med dem vid ett av borden i trädgården- Att som tonåring faktiskt få gå in i själv puben och köpa en läsk eller en apelsinjuice och en paket Walkers chips istället för att vänta utanför är en stor grej! Det finns i alla fall en mening med åldersgränser när det gäller rökiga utrymmen där det serveras alkohol!)

Mutar med godis och läsk

Usnavi berättar sina minnen från Washington Heights för de små kidsen som hör på utan att mutas med läsk eller chips eller snacks eller apelsinjuice med isbitar och paraplyer i. Det är ett under att de kan sitta stilla så länge utan att få träsmak.

Ledmotivet är drömmar – i novellform

Ledmotivet i musikalen och i hela berättelsen är drömmar. Usnavi drömde om att få sin egen bar. Den som han nu har. Vanessa (Melissa Barerra), Usnavis käresta, drömmer om att bli modedesigner. Kevin (Jimmy Smits) drömmer om att hans dotter ska få en bättre utbildning och ett bättre och friare liv än vad han själv fick.

Usnavis bäste kompis Benny (Corey Hawkins, en av få icke-latinos i hela filmen) är den enda karaktären som inte talar spanska. Han drömmer om att få ihop det med Kevins snygga dotter Nina (Leslie Grace). Kevin är inte pigg på att låta dottern gå ut med en icke-latino – och dessutom ska den duktiga flickan koncentrera sig på studierna!

Drömmer om att slippa plugga

Nina drömmer mest av allt om att slippa att gå på Stanford ännu en termin – det är alldeles för dyrt och jobbigt med allt plugg och alla extrajobb, och hon fantiserar om att hoppa av hela karusellen och att få komma hem till tryggheten i Washington Heights igen, där allting alltid är som vanligt …
Om inte hela stället blir uppköpt av hipsters så klart, för då har latinobefolkningen inte råd att bo kvar …

Drömmar är dels motor och drivkraft, dels eskapism och verklighetsflykt och här finns alla kategorier av drömmar.

Vem har vunnit på lotto?

Detta illustreras bäst i låten 96.000, där närapå alla i hela ensemblen sjunger om vad de skulle göra om de vann så mycket pengar på lotteriet. För NÅGON har köpt en lott med storvinsten på i Usnavis lilla hörnbutik – frågan är bara vem?
Eller … svaret är att alla har drömmar. Låten handlar mer om drömmar än om ekonomi.

Skapad av Miranda

In the Heights hade premiär på Broadway 2008, och skapades av Washington-Heights-bon Lin-Manuel Miranda, som spelade Usnavi på scen i flera år. Nu är han för gammal för rollen och spelar en isglassförsäljare istället. En traditionell isglassförsäljare som blir utkonkurrerad av den nya amerikanska glassbilen som kan erbjuda alla möjliga sorters gräddig, krämig glass med olika tillbehör: mjukglass, kulglass, glasspinnar, chokladöverdrag, strössel, topping, våffelstrutar och allt annat som barn kan drömma om en varm sommardag. Coolare och modernare än en gammal kub med is som färgsätts med olika safter.

Likheter med Hamilton

Lin-Manuel Miranda ligger också bakom hip-hop-musikalen Hamilton och även här finns det hip-hop och moderna tongångar som blandas med de traditionella latinska musikstilarna och vibbarna från salsa och merengue.
I många musikaler växlar man mellan dialoger och sångnummer. Här sjungs det nästan hela tiden. Eller pratsjungs, hip-hop sjungs, rap-sjungs …

Ingen väntan på nästa nummer

Det gör att man aldrig behöver vänta på sångnumren, och det blir lite monotont. Hela tiden nya människor, nya drömmar, nya Mitt Livs Novell … som pratsjungs … Hela musikalen är som en novellsamling.

Det finns ingen övergripande story arc, förutom Usnavis ramberättelse. Det klipps hela tiden tillbaka till honom och kidsen i baren. Vilket gör att man också tappar flow. Och allt handlar om att alla i kvarteret har så fin sammanhållning och alla dansar på gatorna tillsammans och synkroniserat som i tonårsmusikalerna Step-Up … som har samma regissör (i alla fall tvåan).

Mångfald – eller inte?!

Filmen säger sig fira mångfald, men det finns få äldre personer representerade, Miranda är en av de få som har ett eget sångnummer, och så Olga Merediz som får göra sin roll från “the stage show” innan hon ska sörjas av ensemblen. Åldersrasism eller ålderism? Ännu en film som ser ut som en High School Musical-film, full av människor med perfekt hår, perfekt hy, perfekta kroppar, perfekt sminkning och perfekta kläder som dansar synkroniserat gatan fram. Det här är tvättbrädornas gyllene parad. Och ingen acne så långt ögat kan nå …

It’s a Wonderful American Life!

Det slutar med en familjevänlig hyllning till kärnfamiljen som zoomas in. Vilken överraskning för en amerikansk film. Nej, det är så klart inte alls överraskande Och så hyllas den fina sammanhållningen mellan alla fattiga människor, helt i samma anda som i It’s a Wonderful Life. Inte heller en överraskning i en amerikansk film.

Mary Poppins gav rådet att det räcker med en liten sked socker för att få en besk medicin att gå ner —här öser man på med en hel glassbilslast full med socker. Miranda har förresten varit med i Mary Poppins uppföljaren och berättade då att det roligaste han någonsin gjort var att sjunga och dansa med Emily Blunt. Det kan man förstå. Allting är relativt.

Det musikaliska arvet från operan

Musikaler har ett starkt arv från operan och de stora tragedierna och är som bäst när de bejakar sitt mörka arv. När de framhåller livets svärta. Inte när de är söta och sockriga som High School Musical och Step-up, och fulla av glada människor som alla ser ut som tonåringar, oavsett ålder. Inte när alla förälskade par får varandra på slutet.

I den filmiska originalmusikalen La La Land, så får de två älskade varandra inte på slutet. De har olika ambitioner och olika liv på gång. Precis som Usnavi och hans käresta Vanessa – men ändå ska de tvingas ihop för att leverera ett sliskigt lyckligt slut på slutet.

De får inte varandra

Fantomen på operan får inte sin Christine.
Miss Saigon (musikalvärldens Madame Butterfly) får inte sin käresta, och ingen får heller sin drömda biljett till Amerika.
Jesus blir inte ihop med Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar spoilervarning – han blir korsfäst på slutet). Herodes och Pontus Pilatus blir inte bästisar och bundisar.
Rent, som är baserad på La bohème är full av elände.

När Evita säger att Argentina inte ska gråta för henne, gråter alla för Evita.
Memory är en av de sorgligaste gångerna någonsin. Och filmatiseringen av Cats var en tragedi i sig, för alla inblandade.

-Andra akten av The Sound of Music kan göra vem som helst mörkrädd, när tidigare trevliga karaktärer plötsligt kommer ut som nazister eller medlöpare. (De scenversioner man har sätt har varit synnerligen skrämmande). Men svärta behövs – musikaler med enbart snälla drömmare som får varandra på slutet gör att handlingen stagnerar.

West Side Story är musikalernas svar på Romeo och Julia den mest tragiska kärlekshistorian man minns.
Och … i musikalen Wicked skiljs Elphaba och Glinda åt – för alltid. De som älskade varandra så mycket!

Inget som driver framåt

Det är sådana ögonblick som man minns. Och det är därför folk köper biljett, kväll efter kväll, för att återigen återuppleva musikalens katharsis. Sant, Mamma Mia! slutar lyckligt, men många av låtarna är oerhört tragiska och du kan alltid påminna dig om att ABBA splittrades under tragiska former om du vill hålla den tragiska känslan vid liv, även under peppiga Waterloo som kommer som extranummer. Och Waterloo var ett blodigt slag, ingen picknick i skogen.

En musikal full av snälla, sympatiska människor som alla är drömmare .. går det att göra? Ja, Miranda har i alla fall försökt. Även om det dramaturgiskt inte finns något som driver framåt när hela tiden sammanhållningen i “the community” ska framhållas.

Att fattiga människor ska vara ovanligt snälla och ha ovanligt fin sammanhållning … det känner man även igen från sentimentala skildringar av den brittiska arbetarklassen – som i musikalen Billy Elliot. Men även där går sammanhållningen i kras innan slutscenerna, strejken leder till ingenting, gruvdrift är passé alla är arbetslösa, och allt går i tusen bitar för alla, ja, utom för alla utom en kille som dansar balett och blir upptäckt och värvad till Marvel för att bli nästa Spider-Man (ja, jag pratar om Tom Holland …) Men medans andra tänkte på Billys lysande framtid tänkte jag på hur tillvaron slagits i spillror för alla i hans hemstad -och livet blir aldrig detsamma igen.

Strukna matriarker

Något som är oförklarligt är hur man har lyckats “förstöra” en Tony-vinnande musikal med att ändra så mycket saker, med att stryka så många av de äldre kvinnorna, mammorna, matriarkerna, de som verkligen ÄR Washington Heights ända in i märgen! Och … att man gett filmen ett lyckligt slut och en sockersöt lycklig ramhandling som ligger som en våt filt över hela filmen.

I scenversionen är slutet öppet – vi vet inte om Usnavi får sin Vanessa, hon är ju redo att dra från the Heights, och vi vet inte ens om Usnavi och hans latinovänner kommer att ha råd att bo kvar … med alla rika, trendiga hipsers som flödar in. (Brooklyn har också blivit trendigt och “alldeles förstört”).

Ninas val av en icke-latino-kille, Benny är kontroversiellt. I filmen finns inget motstånd alls mot att de unga tu får varandra. I scenversionen är det mycket möjligt att Nina drar till Stanford och dumpar Benny, eller att de aldrig ens var tillsammans.

Filmad på plats

För alla som längtar efter musikaler som bejakar sitt tragiska opera arv … och som vågar låta huvudpersoner “inte få varandra” – West Side Story i regi av Steven Spielberg kommer att ha premiär senare i år.
Tills dess får du nöja dig med att hip-hoppa runt med kidsen i In the Heights

In the Heights är lite som Miranda-mannens isglass i filmen – smälter snabbt bort, men har i alla fall fina färger! Och … är filmad på plats i Washington Heights!

Skriven 2021-09-16

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners