DEAR EVAN HANSEN – en enda lång och mjäkig (musikal)sörja

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Stephen Chbosky
Skådespelare: Ben Platt, Julianne Moore, Danny Pino, Amandla Stenberg, Colton Ryan
Land: USA, Japan
År: 2021
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: SF
Betyg: 2

Evan Hansen skriver ett deppigt brev till sig själv – med början Dear Evan Hansen … och skriver ut det på skolans allmänna printer, som alla köar till. Där plockar Connor upp brevet, viker ihop det, och stoppar det i fickan. När Connor dör antar hans familj – och även alla andra – att Evan måste ha varit Connors bästa vän.

Evans popularitet på skolan går spikrakt uppåt. Han trendar som “bäste vännen till den där killen som dog“. Alla hejar, alla vill high fiva Evan i korridoren, alla vill ha med honom på grupparbeten. Evan, som tidigare var osynlig. Hans tal på Connors minnesstund blir en viral succé (för givetvis måste allt läggas ut på internet, inget är privat). Evan trendar igen.

Välkomnas som son i familjen

Connors rika familj välkomnar Evan som en son i familjen och erbjuder till och med att betala för hans collegeutbildning, och dessutom får Evan ihop det med Connors snygga och populära syster som han varit kär i (utan att någonsin ha pratat med henne) i åratal. Det finns något incestuöst i att Evan går in i rollen som låtsasbror för att sedan bli ihop med sin låtsassyster.

Fler vill lägga beslag på Connors död

Men allt är inte “smooth sailing” för Evan. En beskäftig bitchig tjej med flätor vill göra Connors död till sin egen grej, för att samla in pengar för att rädda några träd. Hon är en sån där som alltid hörs och syns överallt, väldigt amerikansk, man hör inte riktigt hennes gälla babblande röst och textningen hinner inte med när hon lägger ut snacket, jättesnabbt och jättehögt. Hon tror säkert att hennes publik består av hundvalpar. Hon är alltid engagerad i någonting, och en kille som hon inte kände som begick självmord blir nu hennes senaste grej. Innan dess var det Bobcats, innan dess var det låtsas-FN, innan dess var det elevrådet, innan dess var det skolans sopsortering, innan dess någon random lagom trendig miljögrej …

Vem bryr sig om träd?

Ingenting i filmen antyder att Connor någonsin i varit intresserad av träd –eller miljömuppar över huvud taget – det är snarare Evan som gillar träd.

Den högljudda tjejen lägger ut Connors förmodade självmordsbrev på internet. För att in få pengar för det. (Ja, hon saknar helt moralisk kompass och kan ge Evan Hansen en match om elakast och bitchigast i filmen).

Men resultatet blir inte en massa pengar, utan en massiv hatkampanj mot Connors familj – varför ska rikt folk tigga pengar för några träd? (Nej, det är ju inte föräldrarna utan beskäftig bitch i flätor som tigger …) och varför i hela världen skrev Connor sina sista ord till Evan Hansen och inte till sin egen familj? Det måste ju innebära att Connors familj verkligen är hemsk …

Sanningen är …

Sanningen är att Connor aldrig skrev några sista ord. Kanske han begick självmord, kanske han helt oplanerat överdoserade efter att ha kämpat i åratal med drogmissbruk, rehab och återfall och nya mirakelkurer som inte fungerade. Det är inte ovanligt att överdosera efter en “ren” period.

Sensmoralen av filmen är:

– Skriv aldrig ut dina självmordsbrev på en allmän printer i skolan.
– Posta aldrig folks självmordsbrev på internet – du gör de anhörigas liv ännu värre.
– Lev inte ditt liv på internet.
– Lita inte på lyckopiller.
– Se en annan film.

Om du känner någon som är deppig, rekommendera en annan film och rekommendera annan musik

I eftertexterna står det att om du känner någon som är självmordsbenägen så ska du rekommendera en helt annan musikalfilm än den här – eller vilken annan film som helst. Och så står det att för att bidra till mental hälsa ska man inte lägga ut allt som är privat på internet.

Nej, det står det inte alls, tyvärr, (det finns bara reklam för en amerikansk telefonlinje), men ovanstående är vad det bordestått i eftertexterna.

För musik har power att påverka.

Inte minst märks detta i Mello som varit ett lyckopiller (och inte den typen av lyckopiller som Evan Hansen käkar) under pandemin. Och mitt under pågående eländigt krig och flyktingströmmar, de värsta sedan andra världskriget, så kör de igen, och samlar in pengar till de som verkligen behöver det.

En orgie i mjäkighet

Dear Evan Hansen är musikaliskt sett en orgie i mjäkighet.
Folk sitter på golvet och sjunger, de sitter vid matbordet och sjunger, de sitter på sängen och sjunger, de sitter i soffan och sjunger …

Om du inte var deprimerad innan du såg filmen kommer du att vara det efteråt. När Evan Hansen berättar om sitt självmordsbrev och självmordsförsök (att kasta sig ner från ett träd och bryta armen) så blir responsen att Juliane Moore bräker ut i en fånigt rimmad aria i full styrka – tjugo centimeter från hans ansikte. Vem gör något sådant?

När Connors familj sörjer, så äter ingen en enda bit mat, utan låter allt kallna, medans Evan sitter och sjunger i evigheter från sin bordsplacering.

Realistisk inramning, orealistisk sång – utan publik

Det finns mycket som är fånigt med film – som att folk kan ducka för kulor och springa maraton i höga klackar – men musikalnummer brukar få lov att ha en något så när vettig inramning. Som isglassförsäljaren i In the Heights som gör reklam för sina varor, eller Simons positiva komma-ut fantasi till Whitney Houstons musik i Love, Simon.

Det finns ingenting vettigt med att vrålsjunga ballader i skolbiblioteket (där folk vill läsa i lugn och ro) eller att gå in för fullt fortissimo tjugo centimeter från någon annans ansikte. Visst, om du ska höras ut till en publik i en teater — men i filmrutan finns ingen publik.

En av de obehagligaste filmfigurerna

Dear Evan Hansen fungerar inte som film. Huvudpersonen är allmänt creepy och obehaglig. Det finns klara sociopat- och psykopatdrag à la Single White Female (fast här är det en Single White Male som är i fokus).

Evan Hansen ser ut att vara 30 – 40 år och han stalkar en ung tjej i skolan och nästlar sig sedan in i hennes familj för att bli ihop med henne – med påhittet om att han var broderns bästa vän. Och när man ser Amy Adams stora, vackra ögon fyllas med tårar (hon var så bra i Big Eyes) och ser och hör Evan Hansen ljuga som besatt för egen vinnings skull för en sörjande, gråtande mamma … Då hatar man honom verkligen.

En av de obehagligaste karaktärerna

Evan Hansen kommer definitivt på topplistan över obehagligaste filmfigurerna i år. Och Lady Gaga lyckades ändå få sin mordbeställande antihjältinna att verka sympatisk i House of Gucci. Det säger en del om hur hemsk Evan Hansen är.

I behov av perspektivbyte – och en riktig rockrökare

Filmen hade behövt byta till ett annat perspektiv än Evans, som ständigt sjunger mjäkiga ballader.

Filmen hade också behövt (minst) en riktig rockrökare levererad av Connor.
Låt honom komma tillbaka efter sitt frånfälle, precis som Judas i Jesus Christ Superstar och kommentera hur snabbt allt går söderut. Låt honom bli en poltergeist. Låt honom göra någonting, vad som helst, som bryter monotonin. Låt honom rocka loss.

Låt honom ha en hårdrockande superhit med “Nobody ever cared about me” och låt honom göra upp med goody-two-shoes hycklarna, med flättjejen i spetsen, i ironiska uptempohiten “I never ever cared about trees”.

Det hade varit kul. Det hade varit svart humor.

Självmordstrend i finkulturen

Intrigen i Dear Evan Hansen tycks ha tagit inspiration från en gammal Robin Williams-film där Williams karaktär hittar på att sonen begått självmord för att bli populär (svart humor) och det fungerar – eller Girls, där Lena Dunham önskar sig en pojkvän som begår självmord. För det är trendigt att skriva om sådant, och en av hennes rivaler har precis skrivit en bästsäljare om hur hennes pojkvän begick självmord. Vännerna tröstar med att “visst, du förtjänar verkligen en pojkvän som begår självmord” (mycket svart humor).

Trendmässigt har opera och musikaler och litteratur gått från tuberkulos (La Bohème) till aids (Rent) till självmord (Dear Evan Hansen). Är det bra eller dåligt att göra självmord till en sicklit-sickflick-sickopera trend?

De som behöver se filmen, kommer inte att se den

Det finns säkert en tanke bakom filmen, att alla ska få ha vänner och alla ska få vara glada – utan lyckopiller – men de som verkligen behöver se Dear Evan Hansen kommer inte att se den. Som de sportfånar och trendiga populära typer som mobbade och uteslöt Connor.

Och Evan Hansen blev aldrig vän med Connor, för att han var rädd för honom.

Våga vara snäll – och våga våga!

Pelle Svanslös gör förresten ett bättre jobb med det som Dear Evan Hansen misslyckas kapitalt med – på ett Våga vara snäll-tema i nya äventyr så frågar Pelle om en arg katt med svara klor och i svart hundtröja vill vara med och spela fotboll. För alla blir glada över en förfrågan om att få vara med. Även de som ser arga ut och har svart nagellack och svarta tröjor.

Dear Evan Hansen har varken humor eller svart humor. Det är mest en enda lång och mjäkig sörja. Och huvudpersonen kommer att gå till filmhistorien som en av de allra kusligaste och mest osympatiska när han försöker ta Connors plats i Connors egen familj.

Skriven 2022-02-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners