STUDIO GHIBLI: PRINSESSAN MONONOKE – svepande, grandios och episk historia som verkar intim och personlig

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Hayao Miyazaki
Originalröster: Yoji Matsuda, Yuriko Ishida, Yuko Tanaka,
Originaltitel: Mononoke-hime
Land: Japan
År: 1997
Genre: Animerat, Action, Äventyr
Längd: 134 minuter
Format: DVD, Blu-Ray
Distributör: TriArt Film
Betyg: 5

Det episka äventyret Prinsessan Mononoke var vid sin premiär den dyraste filmen som någonsin gjorts i Japan
– alla överdådiga samurajfilmer och Kurosawa äventyr och lyxiga kostymdramer överträffades med råge.

Liksom dessa “live action” äventyr så utspelar sig den detaljrika och noggrant animerade filmen Prinsessan Mononoke i historisk tid.

Från primitivt land till mäktig industrination

Vi befinner oss i 1200-talets Japan. Samurajernas välde håller på att rasa, grupper av herrelösa samurajer drar land och rike runt och plundrar, mördar och våldtar. Landet Japan står inför sin ditintills största omvandling – från ett primitivt agrart land, där folk lever i samklang med naturen och naturgudarna, till att bli en mäktig industrination, med nya moderna redskap och vapen … Kort sagt: Japan håller på att gå över till järnåldern. I japansk tideräkning befinner vi oss i Muromachieran.

Svärdfäktande blir daterat

Av järn kan man göra effektiva jordbruksverktyg, liksom musköter och kulor. Förmågan att kunna döda på distans kan inte underskattas – samurajernas svärdsfäktande håller på att bli daterat. Förmågan att kunna tämja naturen, att utvinna mineraler, att använda vattenvägar för transport och att utvidga odlade marker för att förse arbetarna med mat, ska inte heller underskattas. Den mänskliga civilisationen går framåt med stormsteg.

Men de gamla gudarna och de besjälade djuren är rosenrasande. Deras skogar huggs ner för timmer. Deras berg förintas i jakten på järnmalm. Deras vilda hemvister odlas upp.

Vill behålla sin mänsklighet

Inledningsvis attackeras tre flickor av en förbannad skogsgud – han är dubbelt upp förbannad. Dels är han rosenrasande och dels bär han på en förbannelse. När prins Ashitaka räddar flickorna, och även hela sin by, så drar han själv på sig förbannelsen … och han börjar gradvis förvandlas till någon som besitter samma ilska och även samma gudomliga, destruktiva superstyrka. Men prins Ashitaka vill behålla sin mänsklighet, och sin mänskliga svaghet, och han beger sig “längre västerut” – precis som i en klassisk western! – för att få reda på vad som gjort skogsguden förbannad. Och för att kanske lyckas med sin botgöring och bli av med sin egen förbannelse.

Prins Ashitaka kan aldrig komma tillbaka till sin hemby igen – han som var byns framtida ledare, han som skulle skydda sin hemby för all framtid … Som tecken på att det är farväl för alltid skär prins Ashitaka av sig sin hårknut (modenycken “manbun” var populär redan innan järnåldern) och lämnar den. (Samurajer har ett liknande hårknuts-hederskodex.)

Faktum är att prins Ashitaka är betydligt sötare i modern page – och att han nu fått samma frisyr som filmens titelperson – hon som kallas prinsessan Mononoke.

Trolleri utvinna järnmalm

Alla moderna filmåskådare känner förresten direkt till det mystiska objekt som alla vänder och vrider på, det objekt som är källan till skogsgudens förbannelse – det är en kula av järn, avfyrad från en musköt.

Spåren som Ashitaka följer leder till ett järnbruk, till den nya civilisationen, så fjärran från hans egen civilisation som lever mycket mer i samklang med naturen. Att utvinna järnmalm ur berg låter som trolleri …

Har fått smak på det goda livet

Ashitaka räddar livet på två män som jobbar som oxdrivare för järnbruket. Han blir också vän med många av kvinnorna som jobbar i järnbruket. Lady Ebosi, järnbrukets ägare, har köpt deras frihet från diverse bordeller och andra ställen och de sjunger alla hennes lov. Hon är en god ledare. Hon förstår framsteg och hur man bygger “a brave new world” – män och kvinnor är jämställda, har lika lön för lika arbete, alla är lika mycket värda, alla har en bra levnadsstandard, alla får god mat, alla får gratis sjukvård, alla har samma semesterdagar, alla dricker gott risbrännvin tillsammans, alla har bra betalt. Alla har det mycket bättre än i sina tidigare liv, då de haft diverse förnedrande och underbetalda arbeten. Ingen vill tillbaka till den tillvaron igen. Nu när de fått smak på det goda livet – det som järnet betalar för.

Är inkarnation av ondska

Det finns dock ett annat sätt att se på saken. De besjälade djuren, som är skogens gudomligheter och kan tala, och diverse andra skogsandar, smådjur, småandar, oknytt och gudomligheter. Alla dessa varelser gillar inte järnbruket och människornas framsteg. För dem är Lady Eboshi inkarnationen av ondska – hon och alla människorna hos henne måste förgöras. Varggudinnan har för detta ändamål uppfostrat en människoflicka, San.

Av människorna kallas San föraktfullt för “Vargprinsessan” eller “Prinsessan Mononoke”. Mononoke är japanska, ett samlingsnamn för allehanda knytt och oknytt. “Prinsessan Knyttet” hade dock gett lite fel associationer på svenska. Dock finns det de som översätter titeln med “Monsterprinsessan“. Det låter onekligen säljande till Halloween.

Blir handlöst förälskad

En vanlig missuppfattning är att filmen Prinsessan Mononoke ska handla om en prinsessa som heter Mononoke – och San är varken prinsessa eller heter Mononoke. Det är ett öknamn som hon har fått av människorna, ungefär som att kallas “freak” eller “miffo“, och det är inget namn som hon tycker om.
Hennes vänner vargarna och alla de andra djuren och knytten och oknytten kallar henne för San – och det gör även prins Ashitaka. Han blir handlöst förälskad i den vackra “Vargprinsessan” första gången han ser henne – och hon är alldeles blodig runt munnen efter att hon försökt suga rent och desinficera sin vargmammas skottsår.

Kärlekssagan är modell Romeo och Julia. Prins Ashitaka, vän till järnbrukets människor, och varggudinnans dotter San, befinner sig på olika sidor i ett gängkrig. Ändå blir de förälskade. Det är den stora, livsomvälvande passionen som kan trotsa döden …eller leda till döden.

En originell uppvaktning

Ashitaka och San turas demokratiskt om att rädda livet på varandra. Det finns långa, heta, passionerade kyssar … fast vänta lite nu …. Prins Ashitaka ligger döende och vad San faktiskt gör är att tugga mat, tugga köttslamsor, och spotta in dem i munnen på honom, för att han ska få näring och överleva. Ja, kom ihåg att tjejen är uppfostrad av vargar. Men aldrig har väl spotta mat i munnen på någon sett så romantiskt ut!

Aldrig förr i filmhistorien har en uppvaktning varit så … originell.
Aldrig förr har ett slut på en kärlekshistoria känts så uppfriskande modernt (fast vi befinner oss i början av järnåldern) som när Ashitaka och San inser att de bara passar som “särbos”. Aldrig förr har man hållit så hårt på båda sidor i en episk krigsfilm …

Ingen sida kan vinna

Kriget i Prinsessan Mononoke kan aldrig sluta väl. Det går inte att hindra civilisationens framfart. Man kan inte utplåna hela mänskligheten. Man kan heller inte utplåna alla djur och all natur. Ingen sida kan någonsin vinna. Det bästa man kan hoppas på är vapenstillestånd … och tillfällig förståelse.

Det hade varit så lätt att göra en sida “god” och en sida “ond”. Standardmodell. Den goda rebellprinsessan mot det onda imperiet. Den naturnära vargflickan mot den industriella revolutionen. San mot Lady Eboshi. Men det är inte så enkelt.

Båda sidor har bra argument för sitt synsätt. Båda sidor har starka kvinnliga ledare och sympatiska följare med olika styrkor. Den vita varggudinnan och hennes flock och allierade djur och skogsandar och knytt. Lady Eboshi och hennes armé av hängivna beundrare och överlägsen industriell teknologi.

Hotas av frilansande legosoldater

Men. Så blandar sig samurajer in i leken för att förstöra järnbruket (och våldföra sig på människor och rikedomar), och kejsaren har skickat ut luriga lakejer för att hugga av hjortguden hens huvud … eftersom detta lär ge evigt liv. Båda sidor hotas alltså av frilansande legosoldater. Som inte tror på något, utom egen vinning … En gubbe som man tror bara varit med som comic relief tidigt i filmen visar sig vara dödligast och farligast av dem alla …

Prins Ashitaka har hamnat i en veritabel häxkittel på jakt efter ett sätt att häva sin egen förbannelse. Och han kan förstå alla sidor och deras synsätt och deras argument.

Hugger av huvuden så det stänker om det

Det finns gott om starka kvinnliga karaktärer i Studio Ghiblis digra kanon – från femåriga viljestarka protagonister i Min granne Totoro och Ponyo till kick-ass gamla gummor. I ålderspannet ligger San och Lady Eboshi någonstans mittemellan. Båda två är viljestarka, båda två är kick-ass vuxna kvinnor. Både bokstavligen och symboliskt.

När det gäller Studio Ghiblis manliga karaktärer är prins Ashitaka en av de topp två allra bästa, allra starkaste och allra mest minnesvärda. Prins Ashitaka är egentligen född diplomat (även om det jobbet inte finns än) – han kan förstå alla och han vill inte strida. Ändå blir han en slagskämpe som kan hugga av samurajer både huvuden och armar så det stänker om det. (Ja, filmen är barnförbjuden – och inte på grund av passionerad-kärleksscen med rått kött …)

Utvecklingen går inte att hejda

Rent filosofiskt har prins Ashitaka mycket gemensamt med Jiro i Hayao Miyazakis senare film Det blåser upp en vind. Jiro dras också med av jakten på industriell utveckling och välstånd – men priset är skyhögt, både för honom själv och för Japan som land. Jiro dras också in i ett krig, andra världskriget, och hamnar på “fel sida” … fast han egentligen inte vill vara med, han drömmer ju bara om att rita flygande farkoster. Jiro inser också att utvecklingen går inte att hejda.

Både Ashitaka och Jiro lever i stormens öga och försöker förklara att kriget tar dem åt fel håll … men det är svårt att hitta en publik som vill lyssna.

Skillnaden är att Jiro har funnits i verkligheten – Jiro Horikoshi uppfann det berömda Zeroplanet som Japan använde under andra världskriget.

Episk historisk film

Prinsessan Mononoke brukar ofta marknadsföras som fantasy, men det är en sanning med modifikation. Historia eller fantasy? Detta är samma debatt som råder kring Michelle Pavers Vargbröder med uppföljare, som författaren själv beskriver som historia men som läsare ofta säger är fantasy.

Prinsessan Mononoke kan sagas vara en episk historisk film – precis som Ran, De sju samurajerna, Demonernas port och andra mytomspunna japanska världssuccéer.

Prinsessan Mononoke utspelar sig i en verklig historisk period, då Japan gick från gammaldags samurajvälde till modern järnålder. Och alla “övernaturliga varelser” … folk trodde på att de fanns. På riktigt.

Övernaturliga varelser fanns överallt

Man behöver inte ens gå tillbaka till järnåldern för att hitta troende. Hayao Miyazaki själv sa att hans mormor trodde på varelserna i Prinsessan Mononoke. Hon kunde säga “hugg inte ner det där trädet, det bor någon i det” och hon menade inte insekter, en ekorre eller ett par fåglar – hon menade en trädande, en kami (det finns massor av kamis med i filmen Prinsessan Mononoke).

Respekt! Man förstör inte folks hem hur som helst. Ett vettigt miljötänk. Den shintobuddhistiska tron med vördnad för naturen och dess krafter skulle kunna säga en hel del till exploatörer idag. Hugg ner träd och förstör för vinnings skull … Tills människor vunnit kriget mot naturen och utrotat sig själva på köpet. Under Miyazakis mormors tid var det “det normala” att övernaturliga varelser fanns överallt och att man skulle respektera dem och deras livsmiljö.

Ritualer för att blidka andarna

Förresten, i den nya aktuella programserien Världens heliga platser (finns på SVT play) går det att kolla in shintobuddistiska tempel som finns i den japanska naturen idag … och de ritualer som folk har (som att gå upp och ner för berget med facklor) för att blidka andarna, gudarna, de övernaturliga varelserna .. För att få ett gott och lyckosamt år. Tappar man sin fackla är året rökt.

Så folk tror fortfarande till viss utsträckning på en del av de gudar, andar, knytt och oknytt som figurerar i Prinsessan Mononoke. Miyazakis mormor och järnålderns japanska befolkning är inte ensamma om sin bild av vår magiska verklighet. Och om du möter någon av dessa varelser – Don’t mess with them!

Om man drar på sig gudarnas vrede

Förresten. Redan i sin nästa film, Spirited Away, krossade Miyazaki sitt eget utgifts- och inkomstrekord från Prinsessan Mononoke, och vann en Oscar på köpet. Spirited Away handlar om vad som händer om man drar på sig gudarnas vrede … och man får absolut inte tulla på deras mat eller badhus!

Har Miyazaki någonsin knatat upp och ner för ett heligt berg med brinnande facklor? Gudarna har i alla fall varit vänliga mot Hayao Miyazaki … och sett till att han fått många lyckosamma och inkomstbringade år med succéfilmer.

Miyazakis stora talang är att få stora, svepande, grandiosa episka historier att verka små, nära, intima och personliga. Ingenstans syns detta så väl som i Prinsessan Mononoke.

Skriven 2021-05-13

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners