ROADKILL – trovärdig och skamlöst underhållande miniserie om politisk korruption med minnesvärd och nyanserad Hugh Laurie

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Michael Keillor (episod 1-4)
Skådespelare: Hugh Laurie, Helen McCrory, Pippa Bennett-Warner, Millie Brady, Shalom Brune-Franklin, Olivia Vinall, Iain De Caestecker, Anna Francolini, Emma Cunniffe, Danny Ashok
Skapad av David Hare
Land: Storbritannien
År: 2020
Genre: Drama, Thriller
Längd: Fyra avsnitt á 60 minuter.
Visas på HBO Nordic
Betyg: 4

Donald Trumps presidentkampanj och tillhörande presidentskap må vara det slutgiltiga beviset på att verkligheten överträffar dikten på hög politisk nivå. I alla fall om vi pratar om en sådan som försiggår i ett demokratiskt land, diktaturer är en helt annan sak. Men korruption, lögner i massor, backstabbing och olämpliga hemligheter upphör för den sakens skull aldrig att fascinera eller förskräcka när det sker i fiktionens värld. Förskräckelsen vi känner har förstås i sin tur har att göra med att det som utspelar sig på bioduken eller någon skärm inte sällan ligger så nära verkligheten. Något Roadkill utgör ett utmärkt exempel på.

Övertygad om sin egen förträfflighet

För denna miniserie känns onekligen trovärdig. Ungefär så här går det verkligheten till är den omedelbara insikten. Scenariot känns igen från dokumentärer och nyhetssändningar om och med diverse makthavare på både hög och låg nivå hemma och internationellt. Roadkill utspelar sig i Storbritannien, men händelseförloppet skulle lika gärna kunna vara hämtat från vilket annat västerländskt land som helst.

Allas vår Dr. House, Hugh Laurie är Peter Laurence, populär transportminister inom det konservativa Torypartiet. Han är ”selfmade”, övertygad om sin egen förträfflighet och kan tänka sig ta genvägar för att få igenom sin agenda. Han är också i besittning av ogenerade ambitioner. Det är därför han blir så besviken för att inte säga förbannad när premiärministern Dawn Ellison med illa dold tillfredsställelse ”bara” promotar honom till justitieminister. Målet var ju posten som utrikesminister.

Fuffens i syfte att smörja privatiseringshjulen

Fast ärligt talat, egentligen borde kanske den äregirige ministern fokusera mer på soppan han försatt sig i än jaga prestigefyllda utnämningar. För även om han vann ett förtalsmål mot den stora dagstidningen och dess grävande murvel Charmian Pepper, som hävdat att han ägnat sig åt fuffens i syfte att smörja privatiseringshjulen för den brittiska hälsovården, är problemen inte över än. Särskilt som det kanske trots allt finns vittnen som är villiga att prata, och kan bekräfta hennes lögnmisstankar.

Som surt grädde på det eländiga moset blir struliga dottern Lily fotad ute på lokal med näsan sniffandes kokain. Tala om förstasidesstoff. Men som om inte detta vore nog kanske Laurence har en illegitim dotter också, och till råga på allt sitter hon inne. För grov svindel ska det visa sig.

Älskarinna ständigt på vänt

Samtidigt pågår det sedvanliga politiska (ful)spelet bakom kulisserna. Interna krafter vill ha bort Ellison från partiet, och kanske kan premiärministerposten snart vara inom räckhåll för Laurence. Men då måste han lösa problemen på hemmafronten. Frun hemma i villan på landet som mest lever sitt eget liv är inte alls glad över att ha fått klart för sig att han har en älskarinna ständigt på vänt i stan. Och vad bör göras för att få instabila Lily på rätt köl igen?

Hur allt slutar ska självklart inte avslöjas, men man kan väl säga så mycket som att det är upplagt för en fortsättning. Om man kan och vill, det vill säga. Miniseriens skapare David Hare har inte gått ut och berättat om så blir fallet. Men oavsett vilket; om nu det här är hela historien, så är jag likväl mer än nöjd. Roadkill är ett vuxet tajt, drama med både lager och nyanser, och karaktärerna är långt ifrån svartvita.

Egocentrisk figur med försonande drag när det passar

Vilket man inte minst kan hävda vad gäller Peter Laurence. Sedan vore det för all del lätt att beteckna honom som enbart ett arsel, men en självklart minnesvärd och nyanserad Hugh Laurie gör honom samtidigt till mer än en egocentrisk figur, som mest ser till sitt eget bästa. Han ter sig helt enkelt inte på långa vägar så brutalt arrogant och uppenbart cynisk på samma sätt som den lysande Kevin Spacey var i sin presidentroll Frank Underwood i House of Cards. Det finns försonande drag även om de förmodligen mest släpps fram när det passar honom själv.

För egen del uppskattar jag att David Hares manus låter oss lära känna karaktärerna lite mer in på skinnet. De är inte bara tunna bifigurer som bara fungerar som bollplank åt Laurence för att handlingen ska rulla vidare, utan människor med kött på benen som blir intressanta.

Skamlöst underhållande för fler än politiknörden

Och intressant samt inte minst kittlande spännande är Roadkill som helhet också. I min bok är det här ett skamlöst underhållande drama med vissa diskreta thrillerelement. Sedan behöver man inte vara politiknörd för att kunna finna nöje i det här. Men det hjälper säkert, och den som väljer att dra paralleller till verkligheten kan på sedvanligt vis i sådana här sammanhang bli förfärad. För även om det säkert finns gott om bra människor även inom politiken, så bär uppenbarligen alldeles för många moralen och etiken som en klädesplagg man både kan ta av och på igen vid behov.

Skriven 2020-11-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners