LEE RITENOUR – den meriterade gitarrveteranen släpper ny soloplatta och ser tillbaka

Annons

Det finns inte så många “första gången” kvar för Lee Ritenour att uppnå. Under hans bländande femtio år långa karriär har den omtalade gitarristen från Los Angeles tagit sin musik längst ut på alla kanter inom varje genre och position inom rock n rollens fundament. Han var en enfant terrible inom 70-talets fusion, en stjärna på 80-talets hitlistor, en hedrande ambassadör för brasiliansk jazz och hjärnan bakom 90-talets supergrupp Fourplay.

På Ritenors meritlista står fyrtiofem album, sexton Grammy-nomineringar, hederstitel från USC, hederstitel av Los Angeles Jazz Society 2019 samt massor av sessions för legendarer som Frank Sinatra, Pink Floyd, B.B. King, Tony Bennett bland många andra.

Och ändå anser den nu sextioåtta årige artisten, då han ser tillbaka i backspegeln, att han aldrig gjort en platta som kommande Dreamcatcher.

– Det är så många som under så många år har bett mig att göra en platta med enbart gitarr. Tidigare har jag alltid spelat med ett band, snubben som samarbetar. Så det här var något nytt. Och ett år som detta så var det hög tid.

Han väver samman gitarrer som framkallar otaliga spektum av stämningar och de tolv låtarna kan räknas bland de mest melodiska och vackra Ritenour någonsin skapat. Men de innehåller även en urkraft och mening som ger en glimt av de mörkare omständigheter som triggade den nya plattan.

– Vårt hus och också min studio i Malibu, Kalifornien brann ner 2018,” minns han. Ungefär hundra av mina gitarrer gick upp i rök tillsammans med cirka fyrtio förstärkare massor av inspelningar, alla minnessaker från min karriär, i stort sett allt. En vecka efter branden var jag tvungen att åka till sjukhuset, något jag aldrig tidigare behövt, för att ersätta en klaff i aortan. Så dessa händelser och allt stöd från familj och vänner återspeglas i musiken, helt klart. Den här plattan räddade livet på mig.

Dreamcatcher kanske har sitt ursprung i personliga utmaningar, men den skapades med coronavirusets globala tragedi som fond. Ritenour hade redan skrivit flera av låtarna innan nedstängningen. Han installerade sig i sin nya provisoriska studio i Marina Del Rey med endast sju gitarrer, ett musikprogram och goda intentioner och lät omständigheterna flöda in i musiken han skapade.

– Det är ett viktigt album för mig, konstaterar han. Särskilt nu med allt som händer i världen.”

Trots avsaknaden av texter berättar varje låt en historia. Lyssna till den svävande bluesen Abbot Kinneys, om är namngiven efter den omtalade boulevarden i Venice, Kalifornien.

– En dag då allt var nedstängt, berättar Ritenour, så drog jag dit på min hoj och blev helt förkrossad över att det var helt öde. Men sen hörde jag plötsligt ljudet av en elgitarr. Jag har ingen aning om det var en unge eller så men någon bestämde sig för att vrida volymen till tio och bara blåsa på för att säga: “åt helvete med allt nu ska jag ha kul!” Jag blev alldeles lycklig och skrev låten på min Les Paul.

På samma sätt känner alla som genomlider coronaepedemin igen sig i 2020, en symfoni i tre delar där där Ritenour tar pulsen på samtiden.

– De tre delarna är en reflektion över vad som händer i år då allas liv plötsligt stängs ned. Jag funderade över alla unga musiker som förlorat sina jobb och alla människors öden överhuvud taget.

Andra delar av Dreamcatcher ser bortom pandemin. Medans Ritenour strävade efter att väva samman olika stilar från titelspårets klassiska gitarrer till Taylorbaritonen som driver Starlights omvälvande folktoner och alla påläggen a la en galen vetenskapsman på Couldn’t Help Myself så växlade han hela tiden stämningsläge.

– För till och med jag tröttnar på album med bara sologitarr när allt låter likadant, resonerar han.

Som sådan hyllar For DG de känslosamma harmonier som skapades av producenten, pianisten och den gode vännen Dave Grusin. Men den är totalt olik Charleston, vars långsamma lunk är spetsad med splittrade känslor inför de rasoroligheterna som återkommande blossar upp i USA. “För ett par år sen spelade jag i Charleston, South Carolina,” minns Ritenour, “och det var charmerande och människorna var varma och vänliga med en blandad, själfull publik. Charleston har ju en historia i slaveriets ursprung men detta var det moderna Charleston, förstår du?”

– Men sen några år senare skriver jag låten då jag ser att allt fortfarande pågår. Som en turnerande musiker jorden runt så blir jag helt perplex, vad nu!? Pågår detta fortfarande i USA? Så det var lämpligt att dedicera låten till Black Lives Matter.”

Dreamcatcher konfronterar inte bara nutid och dåtid, den tar oss även tillbaka i tiden bland Ritenours alla minnen. De fans som varit med ett tag kommer att minnas Morning Glory Jam som en omarbetning av gitarristens klassiska låt från 1977. “På 2015 års A Twist Of Rit återvände jag till flera av mina äldre låtar, så jag ville inte upprepa mig nu. Men en dag mindes jag ett session jag gjorde för Barry White där fyra till fem gitarrister samtidigt spelade dessa otroliga rytmpartier. Det var den sorts groove jag var ute efter på den nya versionen av Morning Glory.

Han går längre tillbaks i tiden med The Lighthouse som tagit sitt namn efter den berömda jazzklubben i Los Angeles där den då tonårige gitarristen tillbringade mycket tid i mitten av 60-talet.

– Jag började spela gitarr vid åtta års ålder och vid tolv var jag väldigt ambitiös. Allas telefonnummer stod på den tiden i telefonkatalogen, vet du. Så min farsa, som spelade piano på fritiden och var väldigt förstående, ringde upp Joe Pass och Barney Kessel och frågade om inte dom kunde ge mig lektioner. Barney rekommenderad en otrolig lärare vid namn Duke Miller, och det blev grunden till mitt musicerande. The Lighthouse var en otroligt hipp jazzklubb där jag träffade Wes Montgomery. När jag var sexton brukade jag på eftermiddagarna ta bilen dit för att kolla när banden soundcheckade.

Vilken genre du än valde så var mitten av 60-talet en magisk tidpunkt för gitarrspel.

– Det fanns legendarer inom samtliga stilar, minns Ritenour. Inom jazzen var det Joe Pass, Wes Montgomery, Barney Kessel, Howard Roberts, Jim Hall och Pat Martino och inom bluesen B.B. King, Albert Kingoch John Lee Hooker. Jimi Hendrix var på väg att slå igenom och Clapton och Beck hade redan gjort så. Inom countryn var Chet Atkins störst och sedan de absoluta giganterna inom klassisk gitarr som Segovia och Sabica. Icke att förglömma Paco de Lucias flamenco! Vart du än vände dig så fanns det fantastiska gitarrister och jag älskade allihop…hur skulle man kunna låta bli?

Denna smakfulla bredd i olika stilar skulle Ritenour ha mycket nytta av framöver. Jättarna inom jazz på The Lighthouse blev en livslång passion. Kolla bara in hans kärleksbrev till Mr Montgomery på 1993 års Wes Bound. Men sedan han först lyckades krångla sig in på ett session för The Mamas & The Papas då han var endast sexton år har hans bredd gjort att han varit en av de mest eftersökta studiomusikerna i Los Angeles.

– Jag minns att John Phillips hade en otrolig studio i sin jättevilla i Beverly Hills och jag tänkte att det här är vad jag vill ha. Bland mina mest minnesvärda sessions så kommer jag ihåg att Bob Ezrin ringde mig för att lira på One Of My Turns och Comfortably Numb för Pink Floyds The Wall…helt otroligt.

– Sen då Quincy Jones producerade George Bensons Give Me The Night, och alla var tvungna att vänta till klockan fyra på morgonen då Steveie Wonder dök upp för att lira på en låt han skrivit åt George…Ha! För många minnen!

Liksom kompisen och kollegan Steve Lukather från Toto har Ritenour alltid varit mer än bara en inhyrd musiker. 1976 startade han sin solokarriär med First Course och lyckades med tricket att följa sin intuition och samtidigt nå kommersiella framgångar, speciellt under 80-talet.

– På västkusten hade fusionen precis börjat, och vi började att kombinera popmelodier med sofistikerad jazz. Vi lyssnade på snubbar som John McLaughlin, Chick Corea och samtidigt också Grover Washington Jr, David Sanborn och Bob James. Så det blev naturligt för mina egna plattor att utvecklas parallellt.

– Då jag till sist fick en Grammy 1985 för Early A.M. Attitude var det som jag ständigt befann mig på väg någonstans. Men utmärkelser är inte anledningen till att man spelar musik.”

På samma vis fick jazzsupergruppen Fourplay kommersiella framgångar med deras självbetitlade debutalbum. För Ritenour handlade det om kemin mellan bandets medlemmar.

– Det uppstod omedelbart något speciellt mellan mig, Bob James, Harvey Masonoch Nathan East. Det är inget du kan planera. Antingen funkar det eller så funkar det inte. Vi gjorde tre plattor men sen blev affärsbiten så komplicerad att jag pausade 1997. Men vänskapen och respekten för varandras musikaliska kunskaper finns kvar och vi snackar om att gör en sista grej tillsammans.”

Respekten var även påtaglig då Ritenour 2010 spelade in Lee Ritenour’s Six String Theory, ett stjärnspäckat album med många berömda vänner som han lärt känna genom åren.

– De första åren kunde man inte lägga country, jazz, rock eller vad det nu var på samma platta för då sa skivbolaget: “Det funkar bara med en sorts stil.” Men 2010 hade inte skivbolagen samma makt längre och var mer nyfikna på intressanta projekt. Jag sökte upp min gamle polare Steve Lukather och George Benson samt B.B. King och alla tackade ja. Vi agerade förband åt artister som Joe Bonamassa och John Scofield och alla lirade arslet av sig!

Diverse samarbeten fortgår, men med en karriär full av svängningar är Dreamcatcher, ett nytt kapitel för Ritenour. Både av nödvändighet och lust så representerar hans nya platta musik i sin renaste form, en enda man som kanaliserar sitt medvetande medan historien går vidare och där han använder de redskap som hållit honom vid liv i alla dessa år. Allt tar sin början någonstans och tillfället känns rätt för Dreamcatcher.

– Jag har aldrig tidigare gjort något liknande och det är en viktig pusselbit i historien om mitt gitarrspel. Det var mycket upplyftande och ödet gjorde att det hände just i år, i dessa tider. Efter ett liv med att spela gitarr menar han att detta projekt har fått honom att inse hur mycket han ”älskar gitarren.”

© Mascot Label Group Scandinavia

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners