THEORY OF A DEADMAN, Say Nothing (Roadrunner)

Annons

Nästan okända på vår sida av Atlanten, men stjärnor hemma i Kanada och flitiga besökare på Billboards rocklista i grannlandet USA. Det är läget för Theory of a Deadman. Synd, för det här är ett band med både talang och många starka sånger på sin skrivarlyra. Fast kollegor som en gång i tiden omfamnade den urtrista grungen, men sedan dess alltid rutinmässigt sågat det som kom efteråt kunde förstås länge bara sortera in Theory of a Deadman i samma fack som 3 Doors Down, Breaking Benjamin, Fuel, Godsmack och Puddle of Mudd med flera och låta motorsågens imaginära oväsen ljuda.

Var inte helt olika Nickelback

Särskilt som bandet en gång i tiden strax efter millennieskiftet signades till Nickelbacksångaren Chad Kroegers etikett 604 Records, och de som nu tycker detta nu låter som en antydan om hur Theory of a Deadman länge lät har helt rätt för sig. För kvartettens sound var väl inte helt olikt mångmiljonsäljarnas dito då det begav sig. Om man nu säger så. De som själva vill bilda sig en uppfattning kan med fördel lyssna in sånger som Bad Girlfriend, mordiska Bitch Came Back, Lowlife och sarkastiska Hate My Life, om en osympatisk drummel som aldrig ser sina egna fel, men gnäller på alla andra.

Stängde in sig i studion med svensk producent

Fast tydligen stundar nu andra tider för kvartetten. En stark antydan om detta kom redan på 2017 års utgåva Wake Up Call. Sångaren Tyler Connolly lärde sig spela piano samtidigt som Gänget åkte till London och stängde in sig i studion med svenske Martin Terefe, en produktiv herre som tagit sig an enorma mängder artister i framförallt pop- och singer/songwriterfacket, däribland A-ha, James Blunt, Shawn Mendes, Mika och Jason Mraz.

Således gav den både vackert läckra och oväntat personliga covern på Wicked Game och hitsen därifrån, akustiskt färgade antimissbruksnumret Rx (Medicate) och framförallt det pianoplinkande inlägget i debatten om psykisk ohälsa, Straight Jacket en antydan om vad som komma skulle härnäst.

Förstasingel om kvinnomisshandel

Och här är vi nu knappt tre år senare. Uppföljaren Say Nothing har avtäckts för världen, och ingenting är i närheten av att låta som den tidigare upplagan av bandet. Förstasingeln History of Violence är om något ett statement i detta avseende. För inte nog med att lyriken fortsätter på den inslagna socialt medvetna vägen från Wake Up Call – texten avhandlar kvinnomisshandel i närmiljön – själva soundet får mig att associera till ett Mr. Mister med klädsamt groove. Likaså är det inte särskilt svårt att dra paralleller till Styx lightprogg i det lätt pomporienterade, men likväl catchy Black Hole in Your Heart.

Influerade av Maroon 5, Matchbox 20 och Train?

Sedan får jag intrycket att Connolly och hans kumpaner har influerats en hel del av den mogna amerikanska poprock som började växa fram från mitten av nittiotalet och fram till millennieskiftet. Pratsjungande Affluenza påminner till exempel en del om Maroon 5, Matchbox 20 skulle kunna ha legat bakom den stötiga Ted Bundy och deppiga världsbeskrivningen World Keeps Spinning har ingredienser som får en att tänka på Train i sina mer lågmälda ögonblick.

Ett verk alla inblandade plöjt ner mycket hjärta i

Det betyder inte att Theory of a Deadman inte har sin egen själ. Däremot ger ovanstående beskrivning en indikation på var de hör hemma i dessa dagar. De har förmodligen lämnat sina tidiga dagars musikaliska ideal för gott nu, och det är faktiskt helt okej. Sedan lär alla fans inte uppskatta kursändringen, men bandet förtjänar oavsett vilket respekt för den. Särskilt som Say Nothing överlag är ett starkt verk som alla inblandade uppenbarligen har plöjt ner mycket arbete, omsorg och hjärta i.

Skriven 2020-03-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners