KILL BILL VOLUME 1 ORIGINAL SOUNDTRACK

Annons

Paramount Network är, gissar jag, avsedd för människor 60 plus, som ånyo vill skåda gamla filmer och tv-serier eller också för ungdomar som vill bekanta sig med filmer och tv-serier som deras föräldrar och far- och morföräldrar diggar och diggade. Nästan varje dag sänds åtminstone en film på Paramount Network som slår ut filmutbudet på SVT-kanaler. Den här veckan exempelvis, sänds på Paramount Network filmerna Saturday Night Fever och Kill Bill Volume 1 och Kill Bill Volume 2. I dag skall jag dela med mig mina tankar om soundtracket till Kill Bill Volume 1 och i morgon, om jag hinner, kommer jag att skriva om soundtracket till Kill Bill Volume 2.

Det finns inte många filmskapare som förutom med sina filmer även lockar med sina soundtracks det vill säga skivor med musik från sina filmer. Hur många är det? Sergio Leone är en av dem, Woody Allen en annan, Stanley Kubrick en tredje, Milos Forman en fjärde, Alan Parker den femte, Martin Scorsese den sjätte, Federico Fellini den sjunde, Clint Eastwood den åttonde och så Quentin Tarantino. Många flera namn kan jag inte komma upp med. Soundtracken till Tarantinos första två fullängdsfilmer Reservoir Dogs (De hänsynslösa) och Pulp Fiction var storsäljare och Tarantino satsade på att utge musiken till sin tredje film på sitt eget skivmärke. Och det lyckades. Både filmen Jackie Brown och musiken från den, frambringade ett guldklirrande ljud. Förväntningarna på Kill Bill-soundtracket var därför uppskruvade.

Kill Bill-soundtracket är behängt med Parental Advisory Explicit Content-varningsetikett, vilket betyder att den, på känt Tarantinosmaner återger även delar av de talande orden. Och sånt gillar jag, även om här slungas det med en hel del så kallade four letters words. Ordet Love är inte något av dem.

Kill Bill-soundtracket är en så kallad ”Enhanced CD”, det vill säga en CD som innehåller något mer än ”bara” musik. I Kill Bill-fallet får vi på köpet The Kill Bill-trailer-trilogi, det vill säga några rörliga bilder i form av tre, men ändå en och samma trailer. Dessa vill locka kunder till att se filmen Kill Bill. Skivbolaget måste onekligen tro att det finns en potentiell och stor skara soundtrackskonsumenter som först köper musiken och därefter bestämmer sig för att se de rörliga bilder som ackompanjeras av den.

En av trailerna åtföljs av Luis Bacalovs musikstycke kallat the Grand Duel och det är till förväxling likaljudande med Ennio Morricones berömda musik till Leones dollarfilmer. Tarantinos bilder vill å sin sida återskapa Leones bildlandskap. Fast det stannar dessvärre bara vid intentionen. Originalet är både mer spännande och mer intressant.

Även den rumänske panflöjtspelaren Zamfirs låt The Lonely Sheperd, komponerad av tro det eller ej, muzakmusikens grand old man James Last, är helt i Morricones anda.

Det är uppenbart att filmen Kill Bill är en kosmopolitisk anrättning. Den utspelar sig både på den amerikanska och asiatiska kontinenten och musiksättningen till dem, blev således till en wok av världens alla stilar. Låten Green Hornet av Billy May framförd av Al Hirt och hans trumpet vill ta oss till Mexiko men även långt bort till öst, sett från Sverige som betraktelsepunkt. Green Hornet är en tydlig parafras på Nikolaj Andrejevics Rimsky-Korsakov världskända Humlans flykt, och som förekommer som mellanspel i operan Sagan om tsar Saltan. Tematiskt är detta en välvald referens, då Rimsky-Korsakovs musikaliska saga handlar om en prins som omvandlas till en bi som gör en raid mot och sticker liksom med ett svärd sina ondskefulla fastrar.

Gloria Caldwell, Sol Marcus och Bennie Benjamins komposition Don’t Let Me Be Misunderstood från 1964 har framförts och spritts over världen av många musikaliska utövare inklusive den stora Nina Simone och The Animals och Elvis Costello och Cindy Lauper och så Santa Esmeralda. Den sistnämnda framför den även på Kill Bill-soundtracket. Discogruppen Santa Esmeralda är inte speciell välkänd på våra breddgrader men den anses vara en av de stora i spansktalande musikvärlden sedan 70-talet. Lyssna gärna på deras album You’re My Everything: The Best of Santa Esmeralda från 1994. Den kan lätt förklara Tarantinos smak för den.

Sonny Bonos välkända sång Bang Bang (My Baby Shot Me Down) är soundtrackets öppningsnummer. Fast inte med Cher så som hon framförde det på albumet The Sonny Side Of Cher utan i Lee Hazlewoods arrangemang och då, som förväntat, med en långsamsjungande Nancy Sinatra. Woo Hoo är en klassisk rocklåt och den låter även som sådan.

Battle Without Honour Or Humanity av och med Tomoyasu Hotei är återigen en förförisk mix mellan det österländska och det västerländska, det traditionalistiska och det snabblevande.

The Wu-Tang Clans producent Robert Diggs, även känd som The RZA eller The Abbott, Prince Rakeem, Rzarector, Bobby Steels och Bobby Digital får rappa och sampla på Ode To Oren Ishi en låt som följs av Isaac Hayes typiska Run Fay Run. Detta långa musikaliska tidsspann är typisk för Tarantino. I Run Fay Run finns det element från Hayes Oscarsvinnandemusik till Shaft, inte minst hans wah-wah-gitarr och den potenta symfoniska soulen. Run Fay Run är från år 1974 men kan lätt tas för en av dagens kompositioner.

Kill Bill-filmens titel och följaktligen även soundtrackets, är förenat med tillägget Volume . Detta kunde inte tolkas på annat vis än att Tarantino projekterade en nästföljande del på Kill Bill-äventyret. Jag har läst någonstans att Quentin Tarantino planerade at barat göra en Kill Bill-film, men att, när han var klar med inspelningen, insåg att filmen blev betydligt längre än en sammanhållen visning skulle tåla och att han följaktligen blev tvungen att portionera ut sitt Kill Bill-manus i två visningsdelar. Låter det troligt? Not really.

Den som sett någon Tarantinofilm vet mycket väl att det finns få så medvetna manusförfattare och regissörer som mr. Tarantino himself. Hans filmer består av scener avvägda som på en apotekares våg. Filmen Kill Bill består av två separata ”delar” liksom filmens namn tillhandahåller två ord som rimmar. Som om de var avskilda från varandra med ett svärdshugg.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2020-02-18

Kill Bill Volume 1 Original Soundtrack
A Band Apart Records, Inc/Maverick/Wmg Soundtracks 9362-48570-2

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners