DREAM THEATER, Black Clouds & Silver Linings (Roadrunner)

Annons

Progressiv metal i 75 minuter.

Dream Theater senaste alster skiljer sig inte nämnvärt från deras tidigare album. Låtar som är sig 10/20/30 minuter med mängder med olika teman som vävs in i varandra. Texter som är som hela romaner och musikaliska passager som kan knäcka vilken lyssnare som helst. Låter det som att jag sågar albumet? Absolut inte……..

För vana lyssnare är detta vad som förväntas av Dream Theatre men för icke insatta kommer denna musik att te sig tämligen olyssningsbar. Tunga metalriff och omöjliga melodier med dubbelkaggesmatter och gitarrmelodier som hela tiden slår nya rekord i ”notes per second”.

Efter att ha avhandlat musikstilen går vi in på låtarna………

Öppningsspåret A Nightmare to Remember handlar om en bilolycka John Petrucci råkade ut för. En tung låt med influenser både från Metallica och Opeth. Många skumma delar och utspacade partier. Ödesmättade körer. Efter alla tunga delar kommer naturligtvis det melodiska slutet där dom manglar huvudtemat om och om igen. Efter 16 minuter och 10 sekunder tar det slut.

A Rite of Passage är riffbaserad tung låt med skumma körer med orientalisk dragning med ett fullständigt utflippat synthsolo i slutet. Refrängen är väldigt melodisk och det hade kanske kunnat bli en singel om det varit hälften så lång. 8 minuter och 35 sekunder är tydligen vad dom behövde i tid för att få plats med hela låten.

Wither är en lugn trevlig ballad med lite tändaren i luften varning. Inget att klaga på. Bra med lite avkoppling mot dom två tidigare låtarna så man kan andas ut. Och ett riktigt powerballadsolo i slutet.

Med The Shattered Fortress är vi tillbaka i den progressiva stilen igen. Nya takter och teman som avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Emellanåt är det svårt att greppa om vad man ska lägga energi på att lyssna i låten. Det krävs många lyssningar för att reda ut dom olika delarna. Och naturligtvis en massa kolla vad jag kan grejor hela tiden…..Lyckligtvis så lugnar låten ner sig efter åtta minuter och låter lyssnaren vila sig lite innan det drar igång igen.

Nu blir det finstämt igen. The Best of Times är tillägnad Mike Portnoys far som gick bort i början av 2009. Vackert piano och fiol och en akustiskt gitarr. Det låter som klassiskt stycke dom första tre minuterna sen kör det igång med det progressiva köret igen……..En ganska enkel melodi som fastnar väldigt lätt. Jag tycker det låter mycket RUSH över det. Men jag vet inte om det är melodin eller sången som gör det? Efter åtta minuter är det balladstuk igen med stråkar och känslosam sång.

Sista spåret är över nitton minuter och heter The Count of Tuscany. Episk progressiv musik när den är som bäst. Eller när man gör musik och stoppar in alla ingredienser som man vet att fansen kommer att göra på sig när dom hör den. Den innehåller ALLT som ett progressivt verk ska innehålla. Det vackra introt, uppbyggnaden innan det smäller loss, dom omöjliga riffen, solon med tre miljoner noter i, sjutakt, niotakt och baktakt, tvära kast och ännu fler supersynkade solon. Jag tror man kan lyssna på den här låten 200 gånger och ändå hitta nya grejor hela tiden. En normal poplåt är slut långt innan dom ens har börjat sjunga på denna.

Jag tycker man kan jämföra Dream Theaters musik (speciellt den sista låten på albumet) med filmerna om Sagan om Ringen. Först händer det lagom mycket för att fånga uppmärksamheten, Lagom vackert, lite kul, sen händer det ännu mer och när man tror att det ska ta slut kommer nästa musikaliska äventyr som gör att det bara fortsätter med nya äventyr. Jag ser bilder framför mig när jag lyssnar på den här låten. En musikalisk resa bland dom höga Krångeltaktbergen och dom djupa gitarrsolodalarna. Och rätt som det är hoppar någon Gollumsynth fram från sidan och skrämmer upp musiken. Nu väntar vi bara på den förlängda versionen på 37 minuter där alla bortklippta gitarrsolon och superkrångliga keyboardsolon är med. Har hört ett rykte att den kommer som en fläskig box till jul. Naturligtvis på Blue-Ray……..

Har ni bara tålamod så kommer ni att älska skivan. Tyvärr kräver den mycket tillvänjning och det brukar ta några år att sätta sig in den här sortens musik. Men efter det inser man att det finns mer än tre takter, usla hjärta/smärta texter och schlagermusik.

Men vem har sagt att det ska vara lätt att lyssna på musik?

Skriven 2009-09-17

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners