Klicka på bilden, för att se hela bilden
Drygt fyra år efter senaste albumet Rebel Heart kommer uppföljaren. Och kraschar totalt. Ja, alltså inte kommersiellt. I det avseendet gick det i sanningens namn rätt bra första veckan. En förstaplats direkt på Billboards albumlista blev det, den nionde i ordningen för övrigt.
Ett eländigt misch masch
Men för övrigt, ur en rent konstnärlig synpunkt kan jag inte annat än bara utbrista Herregud. Vad i hela friden är detta? Frågan är inte retorisk, för här kommer svaret; ett eländigt misch masch av diverse sound, idéer och infall präglad av en ängslighet och rent ut sagt skitnödighet att vara nere med kidsen intill döden. Samma kids som tack och lov inte har en aning om att The Material Girl faktiskt fyller sextioett i år, för övrigt. För då hade många av dem förmodligen tappat intresset direkt.
Rör sig över hela spektrat – hela tiden
Missförstå mig inte nu, en stor del av anledningen till att Madonna lyckats hålla sig på toppen så länge beror på att hon förnyat sig, gått vidare och inte varit rädd för att prova nya vägar, men Madame X rör sig över hela spektrat. Hela tiden, ibland i samma spår, och övergår förr eller senare i något annat.
Autotune, malande fraser, afrostuk och en violinsnutt
Öppningssången Medellin utgör för övrigt en varudeklaration så god(?) som något i detta avseende. Lite Missy Elliot-vibbar i introt, rap på spanska av nye polaren Maluma, viskande pratsjungande och garnering i form av avskalade latinojazz-rytmer är vad som bjuds här.
Några spår längre fram hittar man något betitlat God Control, och detta nummer består av i tur och ordning nedtonad autotunesång, gospelkör, ett stråkbreak och sömning old school-disko.
I Batuka i sin tur får man sig initialt till livs fotklampande innan det blir mer autotunesång, repetativa malande fraser, afrikanska rytmer, dito folksång och tro det ej en sorgsen liten violinsnutt på slutet.
Lite rakare utan att vara Madonnaklassiker
I Don’t Search I Find söker sångerskan in på ambientspåret. Eller är det house det handlar om. Eller kanske både och. En del konstiga blippljud fungerar som garnering. Liksom pratande med fingerknäppande och stråkar i bakgrunden.
Ja, ni förstår poängen. Sådär rullar det på från början till slut. Nej, där ljög jag allt en aning. Lite rakare och bättre blir det i vissa spår. Sådant som stötiga balladen Crazy och lätt sprittande Come Alive funkar, men det betyder inte att de är i närheten av att vara Madonna-klassiker.
Hemlig agent som slåss för frihet
Tydligen är det hela någon form av konceptplatta. I den flotta bookleten till verkets specialversion finns en programförklaring där man kan läsa att Madame X är en slags hemlig agent, som reser jorden runt och byter identitet, slåss för frihet och bringar ljus till mörka platser.
Medveten(?) brist på fokus
Och det må så vara, men det hjälper inte. Madame X lider plågsam brist på både fokus och minnesvärda sånger. Vilket kanske är medvetet. Madonna är Madonna och kan göra precis vad hon vill. Poplåtar i vanlig bemärkelse är inte hennes forte för tillfället, så då får det liksom vara.
Ofärdigt, fragmentariskt och påfrestande
Fast det gör inte saken bättre. Här har hon tagit sitt experimenterande längre än vad hon någonsin gjort tidigare, och det hela känns i ärlighetens namn smått ofärdigt. Sedan kan det för all del vara så att en del av detta material växer efter ett antal lyssningar, men knappast fullt ut. Här vimlar av idéer, men jag är inte säker på att The Material Girl alltid vetat hur de ska förvaltas. Det är väl därför det hela ter sig både fragmentariskt och påfrestande.
Hopp om att skaka liv i popådran
Nej, låt oss hoppas att Madonna sin vana trogen byter spår igen till nästa album. Ett spår där hon söker upp sin osvikliga popådra igen, och skakar liv i den på ett sätt som anstår en åldrande popdrottning.
Skriven 2019-06-25
