PATTY SMYTH : IT’S ABOUT TIME (BMG) – starkt, personligt och fullt av feeling i comeback efter 28 år

Annons

Hon började som frontkvinna i kortlivade bandet Scandal, fortsatte som soloartist och fick en mäktig hit med fina balladen Sometimes Love Just Ain’t Enough tillsammans med Eaglestrummisen Don Henley. Och sedan hände inte så mycket mer. Men bättre sent än aldrig, heter det ju. Ändå är nya tjugoåtta år väl att ta i. Så länge har det nämligen tagit Patty Smyth att följa upp sitt andra och tillika självbetitlade album. Således kan det väl också ses som både logiskt och självironiskt att hennes nya senkomna verk fått just titeln It’s About Time

Väntan noll och intet med dramatik att göra

En fråga att då ställa sig är om det hela varit väntan värd. Både ja och nej, får jag svara för egen del. Ja för att man får vara glad för vokalissan trots allt äntligen ger ifrån sig ett livstecken, och nej för att det inte kan betecknas som något annat än ett veritabelt slöseri med talang att hon inte låtit göra sin röst hörd på så länge.

Värt att nämna här är dock att den långa pausen har noll och intet med dramatik att göra. Istället handlar det om att livet kom emellan. Den vanliga vardagen med män – och barn, och det svåra – eller kanske inte ändå – valet mellan detta och musiken där det sistnämnda definitivt drog det kortaste strået. Efter att ha varit gift med punkpionjären Richard Hell några år i mitten på 80-talet gifte hon om sig med tennislegenden John McEnroe 1995, och sedan levde de lyckliga i alla sina dar’. Eller något ditåt.

Nådde bara en 66:e plats på USA-listan

Medan Smyth höll låg profil, levde familjeliv med McEnroe och som hon säger i texten på denna skivas booklet uppfostrade ”a shitload of kids” undrade inte minst jag vad som hänt alltmedan Scandals platinasäljande album Warrior och den skamlöst underskattade solodebuten, 1987-års Never Enough alltjämt pluggades från och till på CD-spelaren. Sistnämnda utgör för övrigt ett alldeles lysande hybrid av powerpoprock och muskulösa Bruce Springsteentendenser. Samt för all del också en nypa radiorock, men det hjälpte inte då det begav sig. Titelspåret nådde inte högre än plats 61 på USA-listan medan albumet stannade på 66:e plats. Floppen var således snart ett faktum.

Hett vänslande i bilen á la Roxette

Nya verket uppvisar på sätt och vis – i alla fall delvis – en återgång till soundet på nämnda album, men i en mindre energisk och märkbart mindre kaloririk kostym. Där vilar också en känsla av vemod i tillbakablickande Drive då sångens jag minns yngre, enklare dagar…

Samtidigt skulle lyriken till ett spår som upptemposaken Build a Fire kunna vara skriven redan på Pattys 80-tal. I likhet med Roxettes Sleeping in My Car är nämligen ämnet för dagen hett vänslande i bilen. På samma gång hade Only One å sin sida kunnat platsa på Never Enough. Vi talar classic Smyth här. Utan minsta tvekan.

Är kvaliteten som räknas

På andra sidan spektrat hittar man balladerna. Tämligen avskalade sådana, för övrigt. Som I´m Gonna Get There, No One Gets What They Want och smått countrydoftande Losing Things, tre vackra nummer som fortsätter visar Smyths styrka som sångerska.

Men det tar inte slut där. Ytterligare två spår har inkluderats på It’s About Time. I form av 60-talssångerskan Bobbie Gentrys bluesiga Ode to Billie Joe och en akustisk nyinspelning av Tom Waits Downtown Train, som Smyth spelade in redan på Never Enough. Summa summarum talar vi sex nya spår och två covers alltså. Lite magert efter alla dessa år, kan tyckas. Men för att släta över kan man alltid dra till med klyschan Det är kvaliteten som räknas, inte kvantiteten.

Låt inte det här bli det sista

För visst sjutton är det här såväl starkt och gediget, som personligt och fullt av feeling. Patty Smyth är välkommen tillbaka. Please, låt inte det här bli det sista vi hör av henne.

Skriven 2020-11-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners