LARS BRUNDIN, Kostymer (Rootsy)

Till vardags var han fotograf, men i det inre närdes rockdrömmar, så i maj 2016 debuterade Lars Brundin som rocksångare med albumet Hotel Royal. Då framfördes material både på engelska och svenska med kollegor från journalistskrået i det backande bandet, men på sprillans nya albumet Kostymer är det bara modersmålet som gäller.

Associationer från Springsteen till Lundell

Fast oavsett vilket antyder musiken samma rötter nu som då. Det är amerikansk och svensk rock av klassiskt snitt som gäller. Associationer från å ena sidan storheter som Bruce Springsteen, Tom Petty, John Mellencamp från det stora landet i väster och å andra sidan svenska diton, typ Mikael Rickfors, Mats Ronander och förstås icke minst Ulf Lundell vimlade runt i huvudet från början till slut redan i samband med den första genomlyssningen.

Brundin sticker således inte under stol med var han hör hemma musikaliskt, och varför skulle han? Det finns alldeles för många artister redan som ängsligt sneglar åt den hippa framkanten som ska ge den där credden många kollegor jämt och ständigt ser som ett uttryck för kvalitet.

Sångsamling som håller hela vägen

Med detta sagt visste jag väl inte riktigt vad som var att förvänta av detta album initialt. Jag hade trots allt vare sig hört föregångaren eller ens hört talas om Brundin själv överhuvudtaget.

Fast den olyckliga omständigheten är avhjälpt nu, och det får man väl vara tacksam för. För det här är en skapelse som sätter sina spår. Inte minst är det en sångsamling som melodimässigt håller hela vägen.

Tralligt humör, heartlandtouch och Lynnes Petty

Och naturligtvis är inspirationskällorna aldrig långt borta. Inledande Räknar mina steg får mig direkt att tänka på Rickfors, Tre trappor doftar Lundell och The Boss samtidigt, När kommer du hem till mig igen är Ronander på sitt mest tralliga humör, Hand i hand ger Mellencampvibbar med svensk heartlandtouch och fina berättelsen om ungdomlig kärlek i backspegeln skulle kunna vara Petty producerad av Jeff Lynne utan de mest slickade uttrycken.

Vad mer? Jo, fina balladen Vitkalkat hus ger i första hand associationer till Lars Winnerbäck, snarare än Lundell medan Svart kostym har samma typ av arrangemang och känsla av vemod som underskattade countrysångaren Hal Ketchums oemotståndliga hit Past the Point of Rescue.

Förvaltar rockarv med gott resultat

Fast med detta sagt; trots all denna namedropping är Brundin långt ifrån något imitatör. Att påstå något sådant vore ett orättvist slag under bältet. Sedan att mannen är inspirerad och påverkad av idel kända namn är inget att sticka under stol med, men det personliga uttrycket går för den sakens skull inte att ta fel på. Man skulle kunna uttrycka det som att sångaren förvaltar ett tidlöst rockarv, och han gör det på sitt sätt med överraskande gott resultat.

Skriven 2019-09-10

Skriv ut sidan

Våra partners