MATTHEW SWEET : CATSPAW (Omnivore Recordings) – bekräftar förmågan som sångsmed, men brist på variation i produktionen förtar intrycket

Annons

Klicka för att se hela bilden

Någon gång strax efter skarven på 80- och 90-talet blev Matthew Sweet något av en kritikerdarling. Jag minns att kollegorna vurmade å det värsta för albumet Girlfriend i kölvattnet på de amerikanska kritikernas upphaussning samtidigt som titelspåret blev en relativt stor hit ”over there”. Så småningom kunde sångaren plocka hem en guldskiva på hemmaplan för fullängdaren också. Liksom för 100% Fun, som släpptes några år senare också, för övrigt.

Projekt höjde åter profilen

Ett kvarts sekel har förflutit sedan dess, men den Nebraskabördige sångaren har aldrig lyckats upprepa dessa framgångar trots otaliga albumsläpp. Under 00-talet inleddes ett oväntat samarbete med Banglesvokalissan Susanna Hoffs, betitlat Under the Covers, som fokuserade på pop- och rockcovers från 70- och 80-talet.

För att inte tala om den då namnkunniga gruppen han hade tillsammans med kompisarna Pete Droge och Sean Mullins under bandnamnet The Thorns i början på 00-talet. Båda dessa projekt höjde åter profilen en del, men nådde tillbaka till storhetstiden gjorde han inte.

Snygga popmelodier och tydliga gitarrinslag

Men skam den som ger sig. Sweet har oförtrutet fortsatt spela in ny musik. Catspaw är hans femtonde (solo)album sedan debuten Inside såg dagens ljus för 35 år sedan, och man kan väl säga som så att gamla beundrare inte lär bli besvikna. Det här är nämligen ytterligare ett alster som bekräftar artistens förmåga som sångsmed. Det handlar överlag om snygga – får man väl säga – popmelodier i botten smyckade med tydliga gitarrinslag som sätter rocktonen.

Från Tom Petty till Gin Blossoms

Typ inledande Blown Away en skapelse med hyfsat tydliga Tom Pettyvibbar. Eller Stars Explode med sitt lite brötiga gitarrsound, som lätt hade kunna platsa på en Neil Youngplatta med Crazy Horse. Eller Give a Little och Drifting, två lite softare saker, som inte alldeles osökt får mig att tänka på 90-talets melodiösa indiefavoriter Gin Blossoms och Toad the Wet Sprocket.

Sedan har vi icke att förglömma lite mer groovy nummer á la avslutande Parade of Lights och At a Loss, som grädde på moset också. Så nog bjuds man på variation på denna sångsamling. Samt onekligen även en hel del fina melodier, vilket är väl värt att notera.

Tar bort popsensibiliteten

Ändå kan jag inte skaka av mig känslan att det hela präglas av ett likartat lunkande rakt igenom, som riskerar dra ner helhetsintrycket. För det går liksom inte att komma ifrån att det fokus på midtempo som präglar det mesta här får en att missa en del av nyanserna och det unika i respektive spår.

Sedan kan jag också tycka att de tämligen starkt gitarrbaserade arrangemangen tar bort en del av popsensibiliteten hos låtmaterialet. Vilket är synd med tanke på den känsla för sådant Sweet tveklöst är i besittning av.

Varför inte rockers och ballader nästa gång

Det betyder inte att Catspaw är ett dåligt album, men får jag önska något till nästa gång är det både en produktion som såväl bjuder på mer variation som framhäver sångerna mer. Samt även bjuder på temposkiftningar från ena spåret till det andra. Varför inte några uppskruvade rockers och dito renodlade ballader nästa gång till exempel, är min retoriska fråga.

Skriven 2021-03-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners