SHERARD COWPER-COLES, Cables From Kabul (Harper Press)

Annons

Det börjar bli dags att göra både avslut och bokslut av den drygt tio år långa invasionen av Afghanistan. Våren 2012 träffades NATO:s medlemsstater i Chicago och diskuterade hur strategin för överlämnandet till det afghanska folket ska se ut. Ytligt sett kan detta måhända detta ses som något positivt, men få lär hävda att den västliga närvaron lett till några bestående framgångar i det stora perspektivet. Fråga bara Sherard Cowper-Coles, Storbritanniens före detta ambassadör i landet som gett talibanerna ett brutalt stenåldersorienterat ansikte.

Den meriterade diplomaten hade tjänstgjort i såväl Israel som Saudiarabien innan han fick erbjudande om att ta över ambassadörsposten i Kabul 2007, men det skulle snart visa sig att dessa tidigare utmaningar tedde sig som en promenad i parken vid en jämförelse. Rapporterna från de politiker som besökt Afghanistan talade vid denna tid om försiktig optimism och om att ”framsteg gjorts, men att utmaningar återstår”. Dessutom hade i sin tur höga militärer redan då för vana att köra med ”happytalk” för att tillfredsställa politikerna. Samtidigt konstaterar dock Cowper-Coles att de obekväma frågorna om existensen av en bredare strategi för att stabilisera Afghanistan lyste med sin frånvaro. Ett faktum som dessvärre inte skulle komma att förändras nämnvärt under hans sejour i Kabul. Pressen att inte ha en defaitistisk inställning från högre ort var helt enkelt för stor.

Vikten av en bred politisk strategi är dock något som Cowper-Coles ständigt återkommer till i sin bok. Avsaknaden av en sådan upprepas nästan som ett mantra, men så är också problemen otaliga. Ett är att endast enstaka operationer på fältet är grundade i någon form av genomtänkt plan. Ett annat har med röriga och oklara besked om ansvarsområden och rapporteringsskyldighet för de olika ländernas arméer i alliansen och ytterligare ett är oförmågan att ge folket i befriade områden trygghet nog att vilja och kunna ta ansvar för den egna utvecklingen.

Samtidigt är Cowper-Coles övertygad om att talibanerna aldrig kan besegras på slagfältet. Diplomati är överlag effektivare än militär inblandning, menar han. Hur illa man än tycker om det måste talibanerna tas med i beräkningarna om fred och stabilitet ska uppnås. Bushadministrationens ”kriga först, prata sedan” – taktik fungerade aldrig.

Cowper-Coles är således ingen hök. Han framstår som en realist och säger vid något tillfälle till och med att det finns en risk att att USA och dess allierade misslyckas med sina föresatser. För som han uttrycker saken, varje positivt tecken är svagt eller har försvunnit snabbt. På samma sätt behöver man inte tvivla på att positiva saker har hänt under västmakternas närvaro. Frågan är bara hur länge det roliga varar när de lämnat landet.

Som helhet är det med alltså ingen becksvart bild författaren målar upp. Däremot råder det ingen tvekan om att han precis som undertecknad och många andra har sina tvivel på en ljus framtid för Afghanistan. Vilket är fullt förståeligt. Cowper-Coles har på nära håll upplevt konfliktens komplexa natur. Därför väger hans synpunkter också tungt. Särskilt som mannen överlag ter sig både ärlig och frispråkig i sina resonemang. Han försöker i alla fall framhäva problem få vill höra talas om.

Cowper-Coles erkänner dock gärna att det spelas teater flitigt i det politiska spelet, men att han för egen del alltid försöker mena vad han säger. Kontroversiellt? Kanske inte vid en första anblick. Men att påstå att Afghanistans känslostarke President Karzai behövde en dos av ”tuff kärlek” i båda ordens bästa bemärkelse varje dag, att USA under Bush inte var intresserat av strategi råd eller att hans jobb i alldeles för hög utsträckning bestod av möten där många inte ledde någonstans tyder inte direkt på att bokens upphovsman tillhör den skönmålande typen.

Vilket man väl får säga är uppfriskande. För gudarna ska veta att det behövs folk på höga poster som vågar hävda att det alltjämt ser ruskigt illa ut i Afghanistan trots alla insatser och pengar som pumpats in utifrån. Annars kommer det inte att finnas några som helt förutsättningar för en bättre framtid vare sig på kort eller lång sikt. Kalla mig gärna pessimist, men det är jag alldeles övertygad om. Särskilt efter att ha läst den här boken.

skriven 2012-12-16

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners