BOB WOODWARD, Obama’s Wars (Simon & Schuster)

Annons

Han kommer väl alltid att vara mest känd som en av männen bakom Alla presidentens män, men Bob Woodward har aldrig slutat skriva sina initierade böcker om företrädesvis politiska celebriteter, kriser och händelse förlopp. Obama’s Wars är den sextonde i ordningen och här berättar han lika detaljerat som metodiskt om spelet bakom kulisserna vad gäller de svåra besluten rörande Afghanistan, Irak, den politiska balansgången med Pakistan och kampen mot terrorismen sedan Obamas tillträde som president.

Som sig bör har det hela karaktären av ett måste för politiska nördar i allmänhet och sådana som snöat in på amerikansk politik i synnerhet. På nästan fyrahundra sidor lägger Woodward ut texten i knivskarp detalj, och det är överlag hur intressant, spännande och fascinerande som helst. Det här är för att uttrycka det milt raka motsatsen till det Wikileaks ansvarslösa informationshälare bjuder ut.

Fast det är naturligtvis inte någon helt lättsmält läsning även om Woodward är en duktig berättare, som ger ett tydligt sammanhang åt händelseförloppet. Den inledande “rollistan” med över fyrtio uppräknade personer ger en antydan av vad som väntar och underlättar läsupplevelsen. Sedan när man väl kommit in i upplägget är det ofta lätt att få känslan av en pratig politisk thriller när Woodward beskriver de mer eller mindre underliggande konflikterna och motstridiga viljorna som kommer i dagen. Det kronologiska berättandet avbryts då och då av nyttiga förtydliganden och insikter av Woodward själv eller citat från någon av dramats medverkande.

Bokens “handling” tar sin början den 6 november 2008, två dagar efter Barack Obama hade vunnit presidentvalet. Det var då han initierade ett möte med chefen för underrättelsetjänsten, Mike McConnell för att få en uppdatering av (krigs)läget. Den nyvalde presidenten ville kasta sig in i lejonets kula direkt, och han fick vad han bad om. Afghanistan var försummat och gränstrakterna till Pakistan huserade såväl talibaner som hundrafemtio Al Quaida-drivna träningsläger. Det var uppenbart att valkampanjen var över, nu hade det blivit dags att börja regera, och då gällde det att vända krigsskutan åt rätt håll.

Men för att göra det krävdes beslut. Svåra sådana. Vilket tog tid. Det skulle nämligen dröja i stort sett hela 2009 innan Obama offentliggjorde sina planer. Däremellan stöttes och blöttes alternativen in i minsta detalj från varje vinkel. Inledande möten i början av året följdes av en rad strategimöten med ministrar, militärhöjdare, rådgivare och ambassadörerna i berörda länder.

Råden och slutledningarna var många, men redan från första stund stod det klart att det inte handlade om huruvida USA skulle skicka nya trupper till Afghanistan utan om storleken på dem. Pudelns kärna i boken är också mycket riktigt den grundläggande motsättningen mellan militären och den civila ledningen i Vita huset. På ett relativt tidigt stadium krävde Obama tre alternativ, men han upplevde att han i grunden bara fick ett. Oacceptabelt, menade presidenten som vägrade låta sig bli inmålad i ett hörn. Samtidigt var även allt “långsiktigt nationsbyggande” uteslutet. Vicepresident Joe Biden tillhörde de stora skeptikerna och varnade tidigt för ett nytt Vietnam. Fast i slutänden fick Pentagon förstås ändå trettio- av de fyrtiotusen man de ansåg sig behöva. En dålig kompromiss, kan tyckas, men Obama hänvisade till USA:s säkerhetsläge och räddade i viss mån sin sitt anseende genom att kräva en snabb “uttågsplan”.

Fast svårigheten att formulera vettiga svar på frågan exakt varför USA befinner sig Afghanistan tedde sig nästan pinsam. Vad var målen? Att besegra Al-Quaida och “degradera” talibanerna, blev Obamas rena ofiltrerade svar efter mycket om och men. Men för att lyckas med det gällde det att stabilisera och “fixa” den konstaterat manodepressive president Karzais genomkorrumperade regering och samtidigt få Pakistans dito Zardari gå hela vägen när det gällde att ta itu med de element på hemmaplan som aktivt var behjälpliga till Al Quaida.

Som bekant har det gnällts en del i den svenska debattankdammen över Obamas sätt att hantera sina ärvda krig. Det faktum att han inte ögonaböj beordrade utrymning nämnda länder tycks ha räckt för att ge honom rollen som svikare i mångas ögon. Men vad Obama’s War illustrerar på ett tämligen lättfattligt sätt är hur oerhört komplex situationen är. Skuldbeläggandet och ältandet om USA:s roll som ockupationsmakt hade måhända varit motiverad om vi talat om en demokrati i normal mening, där någon egen form av seriös plan för att nå fred och stabilitet fanns på agendan, men så är inte precis fallet med Karzais Afghanistan.

Fast oavsett vad man nu tycker, så fungerar Woodwards bok som en insiktsfull påminnelse om vilken hopplös balansgång Obama tvingas gå. För egen del lider jag med mannen eftersom jag verkligen tror han försöker göra det bästa av en hopplöst eländig situation utan att för en sekund bagatellisera det globala terroristhotet. Samtidigt är det inte svårt att se ännu mörkare på framtiden efter att ha läst Obama’s Wars. Det är i alla fall inte svårt att dela General David Petraeus bedömning att kriget inte går att vinna.

– Det här är den sortens fight vi kommer att få leva med resten av våra liv, och förmodligen våra barns liv också, säger ÖB:n för Afghanistanstyrkorna vid något frispråkigt tillfälle.

Riktigt lika svartsynt är inte Obama själv, men som han sade till Woodward i juli förra året:

– När krigets hundar väl släppts lösa vet man aldrig hur det kommer att sluta.

Och det är ju så sant som det är sagt. Synd bara att han tvingades ta över två stycken från sin föregångare utan vare sig någon lösning eller avslut i sikte.

skriven 2011-02-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners