CIRQUE DU SOLEIL: MICHAEL JACKSON – THE IMMORTAL WORLD TOUR, Parken, Köpenhamn den 28 oktober 2012

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi och manus: Jamie King

BETYG: FEM

Beatles och Elvis Presley är redan föremål för egna uppsättningar av Cirque du Soleil under titlarna Love och Viva Elvis, och nu är det alltså dags för Michael Jackson att hyllas. Immortal är titeln på spektaklet, och visst är Jacko odödlig. Men varför så bråttom med att förverkliga detta projekt? Bara två år hade förflutit sedan hans död vid urpremiären förra året, Fast kanske handlar det mest om just detta. Att smida medan järnet är varmt alltså. I dagens ADHD-snabba underhållningsvärld där publikens minne är kort och hela artistiska utvecklingscykler ska klaras av på tre, fyra år krävs det att folket med resurser handlar snabbt om pengarna ska tjänas igen.

Samtidigt är jag övertygad om att rent konstnärliga motiveringar drivit fram projektet. Musikens kvalitetsstämpel är förstås en av dessa, men mest av allt handlar det här om att låta moves i alla dess former ta över. Dans har nämligen aldrig stått i fokus i en Cirque du Soleil-föreställning så till den grad som här, och öppningsnumret med ett gäng Jacksonkopior som springer upp på en videoskärm, och sedan till synes gör halsbrytande dansstunts på husväggar och framrusande tåg sätter onekligen tonen.

Detta utgjorde om inte annat en varudeklaration för kommande inslag, typ de givna höjdpunkterna där videorna till gangsterorienterade Smooth Criminal och banbrytande Thriller återskapades i förväntat häftiga tolkningar. I samma uppskruvade anda var det militäristiska stöveltrampet i They Don’t Care About Us med ett ett antal hotfulla halvrobotar i handlingens centrum.

Fast det fanns som bekant en mjuk sida av Jackson också, och den delen av hans repertoar ackompanjerades oftast av sedvanlig fantasifull akrobatik på för de mesta bokstavligt talat hög halsbrytande nivå där det vackert stilfulla mixades med det glamouröst glittriga. Den gråtmilda Childhood fick representera Jacksons förlorade barndom och ensamhet medan sådant som svulstiga Earth Song och Man In The Mirror betonade sångarens roll som dessvärre väl naiv världsförbättrare, och ingen behöver tvivla på att Cirque du Soleil illustrerade sångerna på tjusigast möjliga sätt.

Var hamnar då Immortal vid en jämförelse med övriga Soleil-uppsättningar? Tja, svårt att säga. Men det är väl mest logiskt att jämföra den här med tidigare nämnda Love och Viva Elvis. Skillnaden är dock att dessa två hålls samman av sina livshistorier. Den röda tråden är ständigt närvarande, om än i svävande arty form medan Immortal mest betonar Jacksons artistiska talanger och vad han stod för. Detta kan man förstås ha synpunkter på. Å andra sidan är det här ingen renodlad musical, så då får man det fragmentariska på köpet.

Sedan börjar det nästan bli tjatigt att säga det, men eftersom Cirque du Soleils skapelser genomgående håller en nästan osannolikt hög kvalitet är det svårt att inte bli lika imponerad varje gång. Belackare av underhållningsimperiet lät förvisso vara ännu mer irriterade över den over the top-approach som stavas utflippad lyxig kaloribomb efter det här, men för egen del har jag inte tröttnat än. Inte på länga vägar.

skriven 2012-10-29

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners