BON JOVI: FOREVER (Island) – med tydliga ljuspunkter utan att överträffa klassikerna

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Fram till sisådär mitten på 00-talet, och då i särskilt i kölvattnet på megasuccén med Slippery When Wet verkade det som om Bon Jovi inte kunde göra fel. De klarade till och med av att överleva grungens förödande kommersiella inverkan på hårfager hårdrock och metal.

Och sådär fortsatte det. Med hjälp av Max Martin och singeln It’s My Life från albumet Crush fick en yngre publik upp ögonen för New Jersey-bandet alltmedan uppföljaren Have a Nice Day i hög grad uppvisade takter som minner om gamla tider. I positiv bemärkelse, förstås.

Softa Lost Highway, gruppens bidrag till Nashville och countryrocken var även den en succé, något inte minst jag i egenskap av Nashvillefan kunde applådera.

En kräftgång inleddes

Men sedan hände något. Richie Sambora fick kicken efter att ha återfallit i alkoholmissbruk. Strax därefter hamnade Jon Bon Jovi i en kontrovers med Mercury vad gäller förändringar i skivkontraktet, och där och då inleddes också en kräftgång som har pågått i nästan ett decennium.

Omslag påminnande om alkispåse

Många undrade nog vad sjutton som pågick när albumet Burning Bridges i kölvattnet i samband med nämnda konflikt dök upp oannonserat i ett omslag, som mest påminde om de där påsarna alkisarna i amerikanska filmer brukar ha sina flaskor med läskande drycker i. Och nej, något direkt minnesvärt bidrag till katalogen var det här inte heller.

Knockande känsla saknas

Ytterligare ett par album har följt därefter, nu senast 2020 från…ööh 2020. Ett album jag då beskrev som något som visst håller måttet utan att överträffa klassikerna då det begav sig. Och samma sak kan med säkerhet sägas om nya verket också. För även om nu Forever ter sig som ett i positiv mening trevligt och hörvärt album, så saknas den där knockande känslan och nerven man så länge kände när man tryckte igång en ny sångsamling med Bon Jovi.

Ekon av klassiska Bon Jovi

Fast visst, inledande Legendary utgör en god mix av gammalt och nytt, soundmässigt medan Living Proof ger ekon av klassiska Bon Jovi i nertonat skick. Vidare är Waves en fin powerballad utan den där typiska bombasmen samtidigt som Living in Paradise ter sig som ett lyckat fokus på poprock snarare än renodlad rock. Dessutom ska gärna medges att lätt valsiga Kissing the Bride ter sig som en (piano)ballad av det ovanligt söta slaget.

Kalla in gamla samarbetspartners

Men jag vet inte, detta till trots. Kanske hade det ändå varit en bra idé att plocka in gamla samarbetspartners till hägnet igen. Tänk i termerna Desmond Child som nygammal kumpan för låtskriveriet och Bob Rock – som stod för nytänkandet på 1992 års Keep the Faith – stolen igen. Allt för att injicera vitalitet och nyfunnen inspiration till helheten.

Saknaden är stor

Forever är emellertid långt ifrån ett dåligt album. Ljuspunkter finns onekligen. Således ger det här på hela taget trots allt hopp inför framtiden. Ändå kan det inte hjälpas att saknaden efter de tider som flytt från låt säga starten med den självbetitlade debuten fram till och med 2005 års Have a Nice Day är stor. Så kalla mig gärna nostalgiker, men så är det.

print

Våra samarbetspartners