KISSIN’ DYNAMITE : NOT THE END OF THE ROAD (Napalm Records) – mumma för alla med minsta svaghet för hårfager 80-talsrock

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Dessa tyskar är en relativt ny upptäckt för undertecknad. Läste någon notis om dem i samband med förra albumet Ecstacy släpptes 2018, och insåg att deras gemensamma band kunde vara något att kolla in vidare. Detta betyder dock inte att kvintetten på något sätt är några duvungar. När nu nya verket Not the End of the Road är på tapeten har vi nått fram till del sju i bandets tillplattade musikhistoria.

Sedan är det också mycket möjligt att det här är det bästa gänget fått till hittills. Recensionerna från idel rocksajter har varit närmast överväldigande, och jag är beredd att sjunga med i lovsången. Det här är en överlag råstark platta i den genre som stavas hair metal, glam, sleaze och för all del också AOR. Vi talar helt enkelt mumma för älskare av 80-talets rockscen.

Refräng som är omöjlig att komma undan

Inledande Not the End of the Road ter sig som ett perfekt öppningsnummer. Här finns ordentligt driv i versen, ett snyggt gitarrsolo mot slutet, dramatik i öppningen och inte minst en fet refräng som är omöjlig att komma undan.

Detta ess följs upp av What Goes Up, en riffig sak med bluesigt groove och en refräng som rimligen borde få folk att hytta med näven live, och vad kommer därefter om inte Only the Dead, ett alster som lätt hade kunnat kvala in på rotation på de amerikanska radiostationerna kring 1983 och resten av decenniet ifråga.

När myten om rockstar-flickvännen

Vidare måste Voodoo Spell vara den bästa Bon Jovi-låten Jon och gubbsen inte gjort på mången god dag. Eller det kanske är Coming Home. Tänk i termerna New Jerseybandets Lost Highway-album med rockelementet intakt, så förstår ni säkert hur det låter.

Om jag sedan säger att sleaziga Malmöbandet Crazy Lixx varit stolta över All for a Halleluja ter sig säkert tonen i helheten klar även i detta fall. Och visst är Yoko Ono en kul sak, som verkligen när myten om rockstar-flickvännen som ser till att ”hans” band splittras för att få sin vilja igenom.

Potentiell USA-etta 1985

Men powerballaderna då, kvider kanske någon. Jodå, sådana finns också representerade. Good Life är en, och den dryper av feelgood och en utopisk dröm om en bättre värld. Så passande och välbehövligt i dessa dagar, får man väl säga. Men oavsett vilket ter sig tilltaget att göra en sådan här sång sympatiskt, och det är faktiskt lätt att känna någon form av lycka över ett musikstycke som detta.

Scars är en annan – powerballad alltså, och här talar vi i stort sett potentiell USA-etta kring sisådär 1985. Dock närmar sig Kissin’ Dynamite här en mer opluggad variant på fenomenet utan att direkt dra ner på kaloriintaget. Tjusigt och definitivt inlevelserikt är min dom här.

Vägens ände är inte nådd

Samtidigt är det bara att kapitulera för den helhet tyskarna skapat den här gången. För här finns faktiskt inte ett svagt spår att uppbringa. Så är det bara. Det här är inget annat än mumma för alla som hyser den minsta svaghet för hårfager rock av 80-talssnitt, och som förvaltare av originalens arv från då det begav sig har Kissin’ Dynamite inte det minsta anledning att skämmas. Snarare tvärtom, och det är precis som titeln säger det. Vägens ände är inte nådd för det här bandet än. På ett bra tag. Det säger sig liksom själv.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners