Klicka på bilden, för att se hela bilden
Dungen är ett band som är osannolikt udda. Deras instrumentala delar är grymt progressiva och jazziga med en hård driven groove. Jag får associationer både till Mahavishnu Orchestra och Zappa samtidigt som det låter svensk folkmusik.
Vår frontman som bokstavligen satt sig på tvären på scenen med sitt keyboard lägger udda sångmelodier och den långvariga medlemmen på gitarr Reine Fiske skruvar som vanligt på sin gamla vintageförstärkare. Blir han aldrig nöjd med ljudet?
Högt tempo och psykedeliska influenser
Konserten drar i gång i ett hejdundrande tempo med Gör det nu och det är psykedelia blandat med svensk folkmusik och vemod. Nattens sista strimma har med sina aviga och utdragna melodier klara influenser av Beatles när de var som mest progressiva.
Det är tvära kast mellan vilda gitarrsolon och återhållsamma melodier om vart annat. Jobbig musik? Nädå, det här är hur coolt som helst. De har definitivt tänkt utanför ramarna.
Gustav Ejstes som är motorn i bandet kan inte sitta länge på sin pianopall utan far runt och hoppar och diggar till sina egna låtar som om han aldrig hade hört något liknande tidigare. Den fusionjazziga Möbler svänger gott och hur ofta får man höra ett solo på tvärflöjt nuförtiden? Musiken skulle lika gärna kunna varit skriven 1972.
Tidlös eller föråldrad? Jag säger tidlös och blir förvånad att det är så många som gillar den här musiken. Att gamla proggubbar som jag finner nöje av nostalgiska skäl är kanske förståeligt, men många i publiken är mellan 20-30 år och de kan knappast vuxit upp med King Crimson, ELP och PFM.
Samspelta musiker
Nåväl, trots att jag lyssnat en del på Dungen tappade jag bort mig vilken låt de körde igång med. Enligt setlist var det Festival och Vara snabb, så det får jag väl tro på. Oavsett kändes det som låtarna var både omrangerade och uttöjda med en massa improviserade delar. Musiken bara bubblar på och efter många år är de så samspelta och lyhörda för förändringar i musiken.
Pop med udda inslag
Var har du varit från senaste plattan är en typisk Dungenlåt med absolut hitkaraktär. Fast blandat med underligheter. En poppig låt som har benägenhet att dra iväg åt alla håll för att sen hitta tillbaka till grunden.
Syd Barret hade älskat den här låten. Vidare med nästa vemodskomposition. Häxan ger mig lätt ångest och låter som ledmotivet till någon film jag inte skulle våga se. Grymt snygg melodi som bara repeteras och bygger upp spänningen i musiken. Publiken jublade rejält.
Avslut med största hiten
Bandet avslutade med Du är för fin för mig, och refrängen har en melodi som ger mig både rysningar och gåshud om vartannat. Nu kollade jag inte hur lång liveversionen var men på skiva är den över 8 minuter där den efter halva tiden byter skepnad fullständigt.
Från den poppiga refrängen till något helpsykedeliskt. Tänk er åter igen Pink Floyd 1968 där många låtar började rätt strukturerat för att sen spåra ut fullständigt. Hur kul som helst, men det blir en riktig partydödare ifall man skulle få att för sig att spela denna på någon fest.
En liten sammanfattning kanske…
Kul och udda band som verkligen låter eget. Ja, de har självklart hämtat influenser från en massa bra band men det har absolut gjort det något väldigt eget. Gustav Ejstes har utstrålning och talang samt en väldigt snygg stämma. Om musiken är egen är sångmelodierna än mer unika. Deras förmåga att flippa ut lagom mycket för att sen hitta tillbaka är bra tecken på hur samspelta och lyhörda de är för varandra.
Kul att se live
Alltid bra att se ett sådant här band live och sen springa hem och lyssna på deras album. Läser även att de har slagit rejält utomlands även om publiken inte fattar ett skvatt av texterna. Bra betyg.
