THE FLOWER KINGS, Amager Bio, Köpenhamn den 11 december 2019

Annons

Från början var det tänkt att svenska progrockarna The Flower Kings och holländska Kayak skulle göra en gemensam turné. Dessvärre fick Kayak ställa in på grund av hälsoskäl, så med tämligen kort varsel blev det Iamthemorning och Rikard Sjöblom som fick bli support till Roine Stolt och hans blomsterkungar.

Komp, solo och sjunga samtidigt

Först ut på scen var Rikard Sjöblom som tidigare varit motor i det nu nerlagda progressiva bandet Beardfish. Här stod han på scen med enbart en akustisk gitarr och lite effekter. Fullt tillräckligt då han kunde spela både komp, solo samt sjunga samtidigt. Konserten öppnades med The One Inside där den avskalade versionen gav den snygga sången ett extra lyft. They Fade var en känslosam låt om hur det är att växa upp. Halvtimmen avslutades med Meadowland skriven av Big Big Train, det brittiska bandet som Rikard medverkar i numera. Däremellan släpps det dock skivor under eget namn.

Progryssar med texter om döda människor

Så här avskalat är det sällan man får avnjuta progressiv rock. Ett udda grepp som absolut gick hem då publiken var knäpptyst och bara lyssnade.
Nästa band till rakning var det tämligen okända Iamthemorning. Från St. Petersburg kom denna kvartett med sättningen cello, keyboard, minimalt trumset och en sångerska som dansade runt barfota i en vit klänning. Progressiv kammarrock med influenser av jazz och folkmusik. Fast allt var väldigt lågmält. På detta skir sång som påminde om Kate Bush. Lite självironiskt berättade sångerskan Marjana Semkina om att deras texter handlade mestadels om döda människor, skräck och allmänt elände. Perfekt en regnig onsdagskväll som denna…

Det är första gången de spelar i Skandinavien men publiken verkade absolut uppskatta den här udda fågeln. Låtarna 5/4 samt K.O.S fastnade lite mer än de övriga. Alltid roligt med band som sticker ut lite.

Roine Stolt – en av de största

Fast när ryssarna väl var ute ur (scen)bilden blev det så slutligen dags för The Flower Kings att gå på. Med ett nytt album i bagaget har Roine Stolt dragit ut på en turné och spelar låtar både från nya plattan och gamla favoriter. Den progressive Uppsalamannen började sin bana i bandet Kaipa i slutet av 70-talet, slet vidare med ickesäljande soloplattor men släppte 1994 det som skulle bli grunden till en betydligt framgångsrikare karriär. Albumet hette The Flower King. Därefter har det spottats ut plattor i en aldrig sinande ström. Roine Stolt räknas absolut till en av största inom progressiv rock, och har bland annat samarbetat och släppt plattor med Jon Anderson från Yes. Ett annat projekt väl värt att nämna hette Transatlantic och där ingick storheter som Mike Portnoy, Neal Morse och Pete Trewavas.

Trettio minuter lång komposition som en berg och dalbana

För några år sen lades Flower Kings ner men det blev väl för mycket påtryckningar så nu är de igång igen. Till progfansens stora glädje förstås.
Kvällens konsert öppnades med de två första spåren från nya plattan. Det återhållsamma introt House of Cards följt av Black Flag. Ett typisk Flower Kingslåt med snygga melodier, mängder med olika teman som byggs upp för att brytas av tvärt och åter byggas upp till något annat spännande.

The Truth Will Set You Free stod som nästa nummer på setlisten. Den drygt trettio minuter långa kompositionen är som musikalisk berg och dalbana, som skulle kunna vara en hyllning till YES. De instrumentala passagerna fick mig direkt att tänka på The Gates of Delerium, och Jonas Reingolds Rickenbackerbas är absolut något som Chris Squire, bassisten i YES hade visat tummen upp för.

Ytterligare två spår från nya plattan följde. En lite rakare (allt är relativt) rocklåt, Miracles for America med mycket hammondorgel. Den här låten hade nästan kunnat spelas på radio. Fast nu såg jag att den nästan är tio minuter, så där blev det kört…… We Were Always Here var inte mer radiovänlig trots att denna skapelse klockade in på endast sju minuter. Däremot var den väldigt vänlig mot öronen och tillika en klart spännande komposition.

Sången stod som vanligt Hasse Fröberg för. Även om nu Roine för all del också sjöng en del av materialet. Herrarna kompletterar dock varandra väl, något som framgick tydligt denna kväll.

Det komplexa ser enkelt ut

En av Roines egna favoriter denna kväll var Stardust We Are och om jag nu ska fortsätta göra mig lustig över låtarnas längd var denna precis lagom lång för att alla ingredienser man kan tänka sig skulle få plats. I detta fall var koktiden cirka 25 minuter. Men nog tjatat nu om långa låtar.

Annars är det som slår mig när man står och kollar det här bandet live hur enkelt det ser ut att spela dessa komplexa låtar. Med ett leende dessutom. Dock började konserten lida mot sitt slut, så sista låten fick bli Last Minute on Earth/What if God Is Alone.

Inte helt oväntat kom alla övriga musiker som spelat under kvällen in igen för en gemensam avrundning, och då blev det en Beatleslåt som extranummer, The Long and Winding Road.

Kändes emellanåt som en vanlig dag på jobbet

Två timmar med Flower Kings kändes dock ganska lagom. Men uppfylldes alla förväntningarna? Musikaliskt absolut, men om jag nu skulle bli tvingad att säga något som kunde varit bättre? Då hade jag sagt att det emellanåt kändes som att det var en vanlig dag på jobbet för musikerna och det aldrig tände till riktigt på scen. Kan vara att Amager Bio var halvfullt/halvtomt. En trängre scen och mindre lokal hade nog gjort susen.

  • The Flower Kings - Foto: Zoran Cullibrick

Skriven 2019-12-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners