BOB MARLEY: ONE LOVE – med underhållningsvärde, men rumphuggen och lite väl tillrättalagd

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Reinaldo Marcus Green
Skådespelare: Kingsley Ben Adair, Lashana Lynch, James Norton, Tosin Cole, Umi Myers
Premiär: 2024-02-14
Betyg: 2

Musikaliska biografirullar är heta. Den extrema succén med Bohemian Rhapsody har inte lämnat Hollywood det minsta ro. Så efter avhandlandes av Elton John, Elvis Presley, Whitney Houston och troligen ytterligare några jag glömt är det dags för Bob Marleys liv att avtäckas på bioduken.

Och visst är denne posterboy för reggaen värd en egen film. För musikens skull, för sitt sociala engagemang och för att han faktiskt riskerade livet för att bringa lugn sitt hemland där ett fullskaligt inbördeskrig hotade i mitten på 70-talet.

Lite väl tunt

Dock ter sig denna biopic någon för mycket lagom för sitt eget bästa. Det är inte alltid det faktum att de efterlevande stöttat produktionen fullt ut är positivt. Om man säger så. För lite väl tunt ter sig det här allt även om vare sig 70-talsatmosfären eller det popkulturella underhållningsvärdet ska underskattas.

Givet att hitsen flödar

Fast en bra grej med att familjen är med på tåget är förstås att det är givet att hitsen flödar. Det kan ofta vara en stöttesten annars. Å andra sidan är det lika givet att andra mer negativa delar av Marleys liv inte berörs. Som de uppenbara kvinnoaffärerna, som mest bara antyds i bisatser.

Någon som dessutom får en smått ironisk touch med tanke på att sonen Ziggy i stort sett är det enda av Marleys barn som nämns vid namn i filmen. Fast sanningen är förstås att han hade en hel hög barn, och alla var inte avlade med Rita.

Tänder till ordentligt

Rita ja. Hon var reggaelegendens stora kärlek sedan tonåren, och i ett par fina scener berör Bob Marley: One Love på riktigt. På samma sätt tänder det till ordentligt i en annan scen när Rita konfronterar Bob om hans otrohet och oförmågan att både leva upp till sin roll som make och stå upp för sig själv när så krävs.

Värd utforska mer

Sedan kan jag tycka att det saknas något vad gäller Marleys bakgrund, uppväxtår och de första stapplande karriärstegen. Regelbundna korta flashbacks förklarar det mest nödvändiga i fragmentariska drag, men mer än så blir det aldrig. Synd, kan tyckas. Det finns en verkligt intressant story värd att utforska mer där.

London, punkvågen och gryende rasism

Istället är filmens fokus till en början på en fredskonsert Marley och hans The Wailers utlyste med syfte att ena befolkningen och stoppa våldet hemmavid. En fredskonsert som sånär höll på att kosta både Bob och Rita livet redan innan de ens äntrat scenen.

Därefter flyttas handlingen till London. Det är där Marley och bandet både bekantar sig med den heta punkvågen och en gryende rasism innan de skapar sitt magnum opus, Exodus.

Livshistoria tog slut för tidigt

Innan eftertexterna är sångaren tillbaka på sitt Jamaica. Ett triumfartat mottagande väntar på flygplatsen innan ridån går ner i samband med en stadionkonsert i Kingston 1978.

Ett livsbejakande (film)slut på en film där verklighetens livshistoria tog slut alldeles för tidigt på grund av en sällsynt hudcancersjukdom. Vilket i och för sig är okej om depp ska undvikas när eftertexterna rullar, men kanske just på grund av detta hade man velat ha en biopic som berättar hela storyn från vaggan till graven om denne musikaliske revolutionär och fredskämpe.

Var väl inget helgon

Som läget är nu känns One Love både onödigt ytlig och rumphuggen. Samt också lite väl tillrättalagd. För nog är Marley skildrad väl fläck- och felfri. Inte för att jag för ett ögonblick betvivlar mannens humanism och goda sidor, men näst intill enbart ett marijuanapuffande helgon var han väl ändå inte.

print

Våra samarbetspartners