MISBEHAVIOUR – en högst underhållande historia av genuin engelsk kaliber

Annons

FAKTA
Regi: Phillipa Lowthorpe
I rollerna: Keira Knightley, Gugu-Mbatha-Raw, Jessie Buckley, Greg Kinnear, Lesley Manville
Premiär: 2020-10-16
Betyg: 4

Först lite Hollywood historia för att lite yngre läsare med planer att se filmen skall hänga med från start. Vi skriver 1970 och befinner oss i Vietnam där en av världens då roligaste människor Bob Hope skall underhålla soldaterna.

Bob Hope var en levande legend inom showbusiness och en ikon på film, tv och som underhållare vid fronten under andra världskriget och nu alltså Vietnam. Hope var heller inte sen att stå i fokus på diverse tävlingar som i det här fallet alltså Miss World.

Om ni trodde att grabbar som Sinatra, Presley och Grant var tjejmagneter, så glöm det. Vid sidan om Bob Hope var de munkar. Jag skriver detta eftersom Bobs äktenskap med före detta sångerskan Dolores är ett sidospår i filmen och kanske det som intresserar mig mest.

Annars handlar det här alltså om när Women´s Liberation Movement satte ner klacken och attackerade den tv-sända Miss World tävlingen och ritade in kvinnorörelsen på kartan. I centrum står Sally (Keira Knightley), frånskild med ett barn och i ett nytt förhållande med en man som tror på jämlikhet mellan könen och låter henne studera medan han tar hand om hemmafronten.

Sally är ingen eldsjäl, men det är däremot Jo (Jessie Buckley) som lägger ribban i golvhöjd när det gäller att sparka patriarkatet på smalbenet. Man behöver inte vara feminist för att ställa upp på tjejernas argument att Miss World är som en köttmarknad där objekten får poäng efter utseende och framtoning.

Nu tror jag säkert även att många smarta tjejer ser jippot som en biljett till en annan värld, och det är också vad Miss Grenada säger i filmen. Filmen är inte bara en slakt på mulliga mansgrisar utan har också en politisk udd mot det då rådande aphartheidsystemet i Sydafrika.

Som ni säkert anar har Misbehaviour många bollar l luften, kanske lite för många för sitt eget bästa. Generationsklyftan mellan Sally och modern spelad av Psyllis Logan hade gärna fått utvecklas lite mer och Eric Morley blir nästan en parodi på tävlingens skrupelfrie arrangör. Regissören Phillipa Lowthorpe känner sig för, men beslutar sig uppenbarligen för att hålla djupsinnigheterna i strama tyglar och servera det beska budskapet med en rejäl dos socker i botten.

I slutscenerna kommer en tilltufsad Bob Hope (Greg Kinnear) hem till sin Dolores (Lesley Manville) och stönar. Varför gillade man mig inte, jag drog ju samma (sexistiska) skämt som jag gjort i 40 år. Dolores tittar medlidsamt på sin Bob och säger att ”…nu går jag ut och tar en drink på någon restaurang och kanske sjunger lite”.

Hon vet att man aldrig kan lära gamla hundar att sitta, och Bob skulle ju ändå aldrig förstå än mindre acceptera att nu på väg in i 70-talet, var han på väg att bli en dinosaurie på väg in i historien med den kvinnosyn han ser som lika naturlig som luften han andas. Trots sina brister en högst underhållande historia av genuin engelsk kaliber.

Skriven 2020-10-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners