FRIDA BRAXELL om sitt artistliv: ”Jag lever faktiskt min tonårsdröm”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Jag sitter på en varm stenhäll, säkert sextio meter över havet. Det är en varm vårdag, en sån som inträffar ibland för att påminna om hur sommaren kan kännas. Solen ligger på och jag skuggas lätt av tallarna omkring mig medan jag tittar ut över Mälarens glittrande vatten och Stockholms alla takåsar.

Jag går ofta hit och sätter mig en stund, ibland på väg hem från studion, ibland med en kaffetermos, papper och penna eller för att bara få lite luft. Så har jag gjort ända sedan jag flyttade hit, oavsett väder och humör har jag alltid älskat platsen.

Oftast får jag ha platsen för mig själv. Men det finns dagar då det plötsligt kryllar av människor här. Par som tittar på solnedgången, barn som leker och pekar ivrigt mot de små båtarna i sjön och ungdomsgäng som kommer på cykel med engångsgrillar och folköl.

Gjorde för ont

Under lång tid undvek jag platsen så fort det hände. Inte för att jag hade något emot att det blev livat på platsen, utan för att det påminde mig om hur ensam jag var. Att stå på håll och betrakta gemenskapen och glädjen de delade med varandra gjorde för ont.

Ibland försökte välja bort tider när det var för fint väder eller solnedgång. Istället gick jag hit när det var kallt, mörkt och regnigt. Det var visserligen också ensamt, men inte lika ensamt som i sällskap med dem.

Hade fullt upp med våra drömmar

En gång i tiden hade jag också allt det där, det känns som att det är en evighet sedan. Kanske har jag inte riktigt upplevt det sen jag gick i skolan. Jag minns att jag och mina kompisar tog långa omvägar hem för att vi hade så mycket att prata om.

Och så snart vi hade varit hemma och ätit middag sågs vi igen. Då kunde vi samlas i hela gäng bara för att sitta mitt på en asfaltsplan och prata om absolut ingenting. Ibland pratade vi om framtiden. Någon ville åka jorden runt med husvagn, någon annan skulle bli rik och bo på en sekelskiftsgård och föda upp hundvalpar, jag skulle skriva musik och åka på turné. Visst fick vi höra från vuxna ibland att vi var unga och naiva, att livet var så mycket svårare än så. Men det var inget vi brydde oss om då, vi hade fullt upp med våra drömmar, ta risker och göra misstag.

Livet tog helomvändningar

Så, utan förvarning, var vi framme vid vuxenvardagen. Plötsligt tog livet den ena helomvändningen efter den andra. Ord som arbetslöshet, hospice, säkerhetsläge, kronofogden och pandemi blev obehagligt välbekanta. Som att världen vi kände till plockades isär en bit i taget, tills den låg i en liten hög på marken.

Har känts underbart en stund

Vid det här laget har jag samlat kraft och börjat om ganska många gånger, sökt mig till nya platser, upplevelser och bekantskapskretsar. Jag har pluggat till både socionom och journalist, bott i villa och i enrumslägenheter, jag har minglat med kändisar på premiärer och jag har skruvat på bilar i garage, strosat på gator i storstaden och suttit på ängar fyllda med timotej och baldersbrå på landet. Allt har känts underbart en stund, men långt ifrån vad jag tänkte mig som tonåring.

Lever min tonårsdröm

Oavsett vad jag har gjort för val i livet så blir det till slut till vardagstristess. Allt annat vore väl konstigt egentligen. Kan vardagstristess och lycka samexistera? Eller är lycka snarare kickarna man söker för att liva upp vardagstristessen?

Till skillnad från många av mina vänner från asfaltsplanen så lever jag faktiskt min tonårsdröm. Jag skriver musik och åker på turné. Jag älskar jobbet, allt från att skriva musiken och stå på scen till att sitta med redovisningar och svara på mejl. Jag kan sitta framför datorn i veckor utan att träffa någon alls. Mina stora ansträngningar och mitt hängivna arbete för att nå länge har gett resultat. Glädjen över det är stor och sköljer över mig titt som tätt. Men ändå frågar jag mig själv om jag faktiskt är lycklig. Kan man verkligen säga med säkerhet att man är lycklig? Det kan inte jag.

Är delad glädje lycka?

Så nu sitter jag på den varma bergshällen under tallarna och tänker att det möjligtvis är just i det läget ensamheten spelar sin roll. Det ligger kanske mer i det där med delad glädje än jag har tänkt. Är det delad glädje som blir lycka? Är det därför det kan vara så svårt att se andra i sällskap med varandra?

Försöker prioritera vänskapsrelationer

Jag behöver förändring. Så på det senaste året har jag lagt nästan lika mycket energi på vänskapsrelationer som på mitt jobb. Ett sådant koncept kändes både otänkbart och väldigt konstigt för ett år sedan. Jag försöker prioritera att svara på vänskapliga sms lika mycket som att svara på en bokningsförfrågan och jag är lika målmedveten om att ta mig till en födelsedagsfest som till mina spelningar.

Kanske allt är annorlunda nästa år

Det har mörknat nu och stjärnorna tittar fram. Om jag ligger här tillräckligt länge känns det nästan som att hela himlen snurrar. Orion håller mig sällskap. Jag tänker att det senaste årets ansträngningar har varit precis vad jag behövde. Kanske finns lyckan runt hörnet. Nästa år kanske allt är helt annorlunda.

Det börjar bli kallt men berget känns ändå varmt på något vis. Jag är visserligen ensam, men det luktar vår i luften och och på något sätt vet jag att det blir bra.

Om tonårsdrömmar och vuxensanningar

Till dig som läser: Om du känner igen dig i något av vad jag har skrivit så tror jag att du kommer känna igen dig i mitt nya album. Ett album, om tonårsdrömmar och vuxensanningar. Om ensamhet och när livet inte blir som man har tänkt sig.

Allt vi trodde på släpptes den 28:e april. Jag hoppas att du vill lyssna!

Frida Braxell