CYHRA-sångaren JAKE E om att inte ge upp, mentorn Joacim Cans, mottot för framgång och annat

Jag växte upp i Mariestad. En liten pittoresk småstad där de allra flesta människorna jobbade på Electrolux från det att de slutade skolan tills att de fick sin guldklocka. Fabriken är idag nedlagd, men det var så verkligheten såg ut i min ungdoms dagar. Jag utbildade mig till elektriker och ett av mina första elektriker jobb var just på, Electrolux. Jag kunde aldrig identifiera mig med dessa människor på “bandet” som dag ut och dag in gjorde samma sak, år efter år. Med det menar jag inget illa för utan människor som dem så skulle vårt samhälle fallera på en kvart. Jag sökte bara efter något annat.

Drömde om att spela i NHL

Min pappa tog med mig till ishallen en dag när jag fyllde fem år. Som brandman hade han många lediga förmiddagar och valde att spendera dem med mig på isen. Ishallen blev snart mitt andra hem. Var jag inte där och tränade, så såg jag till att vara på så många matcher jag någonsin kunde!
Musiken var hela tiden med mig i min walkman, men drömmen var att få spela hockey i NHL och helt plötsligt var jag arton år gammal med en trasig höft och insåg att mina hockeydrömmar aldrig skulle slå igenom. “-Vad skulle jag göra nu?”

Musiken gav odödlighetskänsla

Jag fick upp ögonen (öronen?) för musik tidigt. Jag minns att jag som fyraåring älskade Helloween och att mina morbröder gjorde ett nytt blandband i veckan till mig från det att jag var gammal nog att ha en egen stereo tills jag lärde mig blanda själv. Musiken var något som fick mig att känna mig stark och självsäker och den gav mig även en känsla av att jag var odödlig. Lite som jag känner mig när jag går ut från bion och precis har sett en film med Jason Statham.

Under hela min tid i gymnasiet jobbade jag på en skivaffär som jag varvade med att jobba som bartender på helgerna. Jobba var aldrig något som skrämde mig, men det var alltid bara ett nödvändigt ont för att kunna finansiera hockeyn eller senare musiken.

Surt förvärvade slantar på pyroteknik

Jag minns en gång då mitt band Infinity hade ett gig på en festival i Mariestad. Jag betalade då 14000 kronor ur egen ficka för pyroteknik. Gaget bestod av några svettiga mackor och en back läsk. Men jag hade inga problem att spendera mina surt förvärvade slantar på något som skulle göra bandet störst i världen. Bandet splittrades efter detta gig och det tog nästan femton år innan jag pratade med några av de gamla medlemmarna igen.
Musikaffären gjorde att min skivsamling fylldes på ordentligt, men det fick mig även att HATA julmusik för resten av mitt liv. Jag kan än idag inte gå in i en affär under jultider utan att kämpa emot kräkreflexerna.

Det lät förfärligt, men känslan var euforisk

Punkstaden Mariestad hade vid den här tidpunkten ett fantastiskt musikcenter som kallades Elvärket. Ja det stavades med “Ä”. De hade replokaler som kostade 100 kr i månaden och där kunde vi väsnas 24 timmar om dygnet utan att störa någon annan. Jag var runt sjutton år gammal när jag drog en vit lögn för min kompis “Jos” (hans riktiga namn är Fredrik) att jag var en grym sångare. Det var bara det att jag aldrig hade sjungit i en mikrofon förut.

Efter första repet var jag säker på att jag aldrig skulle få komma tillbaka, men jag tror att jag har underdimensionerade förstärkare och undermåliga PA:n att tacka för att jag fick stanna kvar.
Jag minns att det lät förfärligt, men en sak var säker; jag älskade det! Känslan i den svettiga replokalen gav mig samma euforiska känsla som ishallen en gång hade gett mig. Jag fastnade helt.

Michael Kiskes toner och Joacim Cans som mentor

Min vinnarskalle gav sig fan på att kunna bemästra alla hinder och helt plötsligt stod jag fem timmar om dagen i den där lokalen och övade på att ta de där tonerna bara Michael Kiske kunde sjunga.
Jag överhörde dom andra banden som repade där prata om att jag aldrig skulle bli någonting, och hur illa dom tyckte det lät när jag stod där inne och “ylade”. Jag har faktiskt dessa personer att tacka för att jag är där jag är i dag, för deras ord fick mig att tänka: “Ni ska få se!”

Mariestad blev snart för litet och jag bestämde mig snabbt för att flytta till Göteborg. Jag tror inte att jag hade fyllt tjugo ens, men jag hade bott i en egen lägenhet sedan jag var sjutton. I Göteborg blev Joacim Cans (Hammerfall) lite som både en storebror och mentor för mig. Jag tror att han såg någonting i mig och min sång och såg till att hjälpa mig och mitt band Dreamland få vårt första skivkontrakt.

Konkurser och en halv miljon i inspelningsbudget

Jag var dock fortfarande inte nöjd. Vid sidan av musiken jobbade jag som pyrotekniker och jobbade med alla från E-type till KISS och allt jag tänkte på var att jag ville stå på de här scenerna och spela själv. Dreamland kantades av skivbolag som gick i konkurs och av otroligt massa otur. Jag var oerhört stolt över musiken vi skapade, men den nådde på något sätt inte ut.

Här hade nog många börjat ge upp.
Jag sade till mig själv att har jag inte lyckats när jag är tjugosju, så lägger jag musiken på hyllan. Anledningen till detta var att Cans var just tjugosju år när Glory to the Brave släpptes och eftersom Joacim var min stora förebild så använde jag honom som måttstock. Det magiska året kom, jag fyllde tjugosju, och helt plötsligt satt jag där med skivkontraktet alla drömmer om, dessutom med Universal Music. Världens största skivbolag.
Vi fick nästan en halv miljon kronor i inspelningsbudget och jag tänkte bara skam den som ger sig.

Valde att hoppa av

Fyra skivor senare och otaliga varv runt jorden, trots 100 miljoner streams, massa guld- och platinaskivor samt hundratusentals sålda skivor, så var det dags för mig att lämna bandet jag själv startat. Sex olika viljor som drog åt olika håll samtidigt som jag konstant lämnade min sambo ensam hemma med min då tvååriga dotter gjorde det lätt för mig att välja att hoppa av.

Men skulle jag ge upp? Nej inte än.
Min backupplan denna gång var att bli skådespelare, så jag fick en roll i en film som heter 1% the voice within där jag spelar mot David La Brava (Sons Of Anarchy) bland andra. Produktionen har dragit ut på tiden, men som det ser ut så kommer den släppas under 2020.

Älskar varje sekund

Jag bestämde mig även för att starta mitt eget band som kom att bli Cyhra. Jag satte återigen ribban högt och hamnade igen på Universal för att sedan efter lite om och men byta bolag till Nuclear Blast på vår andra release (No Halos In hell).
Skivan har precis släppts och jag sitter i skrivande stund på ett hotell i Tyskland under pågående Europaturné. Tjugo spelningar kvar och jag älskar varje sekund.

Måste lära sig älska nudlar för att lyckas

Vad jag vill säga med denna text är att jag hoppas den kan inspirera dig som sitter och tänker: “Tänk om jag…”. Jag anser att om man bara har den rätta viljan och motivationen så kan man lyckas med vad man vill. Men det finns ingenting som kommer gratis här i livet. Man måste absolut göra uppoffringarm man kan tvingas lära sig älska nudlar och bo på någons soffa. Vet man vad man vill så kommer det till slut att hända. Allt handlar om dedikation och viljestyrka.

”What goes up must come down”

I min karriär så har jag gått på så många nitar att jag borde slutat drömma för länge sen. Jag har blivit blåst mer än en gång, men varje gång lär man sig något nytt. Jag har bara ett motto när det gäller framgång. Gör allt som behövs för att lyckas, men se till att inte skada någon annan på vägen.
“What goes up must come down” och har du skött dina kort rätt, så finns alltid människorna du träffade på vägen upp kvar när du åker ner igen.

Jag ville bli bäst!
Jag ville komma till NHL även om det i detta fallet skulle skrivas om till det faktum att jag ville spela på samma scener som Iron Maiden och Metallica.

Skriven 2019-11-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners