MIRIAM AÏDA – från tjugofemårig Mellolucka till enande gemenskap med lågvattenmärken och mer av den älskade musiken

Annons

Mina starkaste minnen från Melodifestivalen är från det daterade 80-talet. Carolas Främling, Bröderna Herreys Gyllene skor, Pernilla Wahlgrens strassiga Piccadilly Circus och Anna Boks bokstavskombinationslåt ABC är några av de oförglömliga. Det var på den tiden som det inte fanns så mycket att välja på – det var TV1, TV2 och så hade vi skåningar Danska 1:an & 2:an. Alla kollade samma, mer eller mindre frivilligt.

Man kom till skolan eller arbetet och man kunde prata med ALLA om vad vi hade sett på TV. Och vi såg fram emot samma TVprogram; Kvitt eller Dubbelt, Dallas, Dynasti, V, Miami Vice och Melodifestivalen.

En tjugofemårig Mellolucka

Jag kan sakna det ibland. Det hade ett kollektivt värde, en gemenskap som jag tittar tillbaka på med värme.
I takt med att kanalutbudet växte och jag blev jag äldre, smalnade mitt musikintresse och en stor tjugofemårig Mellolucka bredde ut sig.
Det är en underdrift att säga att mitt intresse för Mello har varit svalt Jag har snarare vänt detta folkliga TV-event ryggen och helt raderat det från min karta.

Ljug och avledande manövrar

Men med två nyfikna barn har Melloförnekelse blivit svårare och svårare för mig och min man (och musikerkollega Fredrik Kronkvist). I flera år har vi haft olika strategier, ljug och avledande manövrar för att slingra oss ur dessa lördagar vid TV:n. Ett enkelt sätt är att se till att vara långt från TV-soffan. och vi har flitigt gått på bio, bowlat och gått på konserter just dessa lördagar.
Alltid med en stor risk att det blir ännu tydligare hur off man är – folktomheten ute på lokal skvallrar såklart om en massiv mellogemenskap. En gemenskap som vi valt att inte vara en del av.

Indiskt käk och hiphopkonsert istället för Mellofest

Inför en Mellofinal för ett par år sedan lyckades vi tillgodose allas önskningar, inklusive våra egna. Farmor fyllde Mellofesten med godisbricka, egentillverkade glittriga mikrofoner av toarullar och röstningar med en peppad lillasyster medan vi gjorde revolt och gick och käkade indiskt och kollade på hiphopkonsert med storebror.
Kvällen blev lyckad trots att det var ganska tunt med folk, vilket gjorde att bandet gick på nästan två timmar senare än annonserat. När jag efteråt tackade bandet sade basisten att de hade hoppats på lite mera folk. Då hör jag mig själv ursäkta och förklara för dessa musiker från Detroit att det är ju Finalen i Mello ; ”You know, the Melodifestivalen”, det är därför det inte kom så mycket folk.

Minus på förtroendekontot för att slippa Mello

Jag har insett att vi inte är ensam om detta Mellodilemma.
En bekant berättade att när de en gång rest långväga för att hälsa på morföräldrarna, spenderade de kvällen med att ofrivilligt titta på Mello. När deras grabb sedan ville titta på Mello hemma i Malmö, så lyckades de lura i honom att Melodifestivalen bara fanns i Mormor och Morfars TV. Intressekonflikten var löst, tills den dagen kom när de råkade ha TV´n på när Mello drog igång. Priset de fick betala för att slippa Mello blev ett stort minus på förtroendekonto hos sonen.

Varför måste det enande passera lågvattenmärket så ofta?

Jag måste ju medge att Melodifestivalen absolut inte är något att skratta åt med sina 3.6 miljoner tittare i finalen 2019. Om man jämför med tittarsiffrorna för finalen i Fotbolls-VM 2016 mellan Portugal och Frankrike så hade den mest sedda matchen 2.3 miljoner tittare. Melodifestival-finalen passerar alltså Fotbolls-VM med mer än en miljon tittare.

Men jag undrar ändå, måste det som ska vara så enande, passera lågvattensmärket så många gånger på en kväll? Och sen kväll efter kväll, helg ut och helg in?! Varför kan den inte bjuda på det bästa Sverige har och vara högkvalitativt och fem-stjärnigt hela vägen? Då hade vi ju kunnat känna oss stolta tillsammans, på riktigt.

Hjärtrösta på wildcards i Fotbolls-EM

I Sveriges fotbollslandslag ser vi inte några andra spelare än de absolut bästa och samma skulle väl kunna gälla detta nationella och europeiska musikevent? Men med statistiken här framför mig så lutar det åt att jag tänker helt fel. Onekligen gör Eurovision rätt och kanske är det fotbollsmästerskapen som har något lära.

För att höja tittarsiffrorna för Fotbolls-EM 2020 kanske de ska använda sig av Eurovisions framgångsrecept? Man kastar in lite wildcards i fotbollslandslaget som inte är top notch, utan spelare med viss och varierad erfarenhet och sen får ALLA, oavsett kunskap om fotboll, hjärtrösta på dessa wildcards och de framröstade favoriterna får i sin tu vara kvar och spela till sista matchen.

Enväldigt exkluderande av gemenskap

Efter många år av beslutsamt motstånd insåg jag skamset att min kultursnobbism helt hänsynslöst och enväldigt har exkluderat våra barn ur Mellogemenskapen. Alla deras kompisar kollar, röstar och diskuterar favoriter och bygger den där samhörigheten som är fin och värdefull. Det som jag själv ser tillbaka på med värme, att komma till skolan efter helgen och vara med på snackisen, har jag inte bjudit mina barn på.

Vrider oss av ömsom skratt och plåga

Så nu när Mellodramat är över oss igen har vi slutligen resignerat.
Två musiker med barn har efter många års motstånd gett upp och vi parkerar oss i soffan med godisbrickan och app, lördag efter lördag.
Medan chipsflisorna täcker mattan sitter vi där, alla fyra, och vrider oss av ömsom skratt och ömsom plåga samtidigt som barnen tröströstar lite halvhjärtat.
Mellan uppskattning, suckar och spontandans inser jag att musiken som skvalar ur MelloTV:n representerar en stor del av det vi lyssnat på tillsammans under hela den gångna veckan.
Jag blir helt kall längst ryggraden. Hur kan det ha blivit så här?

Musik från gemensam aktivitet till privat angelägenhet

Jag famlar efter förklaringar. Att våra lyssnarvanor har förändrats. Att vi idag har hela världens musik i fickan som vi ofta lyssnar på i hörlurar.
För visst har vi förändrats? När vi förr använde musik till att skapa gemenskap använder vi den idag för att stänga ute den högintensiva omvärlden. Musiken har gått från att vara en gemensam aktivitet till en privat angelägenhet. Men förklaringarna duger inte som ursäkter och ger mig ingen tröst.

Måste gå fel ibland för att komma rätt

På söndagsmorgonen vaknar jag och höjer volymen när jag spelar mina favoriter: Horace Silver´s Tokyo Blues(1962), Stanley Turrentine’s Buster Brown (1969), The Meters’ Rejuvenation (1974), Milton Nascimento’s Courage (1969) och jag känner en otippad ödmjukhet inför Mello.
Den har både plockat av mig min kultursnobbism och fått mig att flitigare fylla huset med musik jag älskar! Ibland måste man gå fel för att komma rätt.

Skriven 2020-02-26

Om Miriam Aida och hennes senaste skiva
Spektakulärt möte med Bowie på albumet Loving the Alien

”Det är David Bowies mod att utmana de sociala normerna, att gå utanför de givna ramarna, som inspirerar oss. Han uppmanar oss att inte kompromissa bort oss själva med ett budskap om att våga följa sitt hjärtas väg och stå för den man är. Med detta närmast hjärtat har vi utmanat oss att göra hans låtar till våra.”, säger Miriam Aïda om processen kring skivan.

Låtar hämtade från olika Bowieeror

Med influenser av afro-brasilianska rytmer, jazz, reggae och en dos svensk melankoli gör de låtar hämtade från olika eror i Bowies karriär (1969-2016). Gruppen, som består av Mats Andersson på 7-strängad akustisk gitarr och slagverkarna Ola Bothzén och Finn Björnulfson, har under sina tolv år tillsammans format ett magnetiskt sound och de har redan hunnit turnera i både Sverige, Danmark och Finland med nya albumet.

Miriam har sina rötter i Sverige och Marocko och hon har alltid siktet på att skapa gemenskap med sin publik som sträcker sig förbi nationalitet, kultur, språk, färg, genus och religion. Vi har kunnat se henne i Allsång på Skansen (2006 & 2011), SVT ́s Luciafirandet, SVT´s program Sverige och Go’ kväll. Som krönikör (LIRA, Ystad Allehanda, P2 Jazzradion), programledare och producent för Sveriges Radio P2 LIVE är hon idag en intressant och rosad kulturprofil. 2017 fick hon hedersuppdraget att intervjua Polarpristagaren Wayne Shorter på PolarPrize/PolarTalks. Hennes tio soloalbum har alla rosats av kritikerkåren. Flera av dem har nominerats till både Grammis, Manifestpriset och på Folk- och Världsmusikgalan.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners