LeANN RIMES, GOD’S WORK (Everle Records) – något av det bästa och mest personliga hon gjort

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Hon slog igenom som blott trettonåring med första riktiga albumet Blue, en countryskapelse som omgående gjorde henne till stjärna och något av en America’s darling. Sedan dess har multum av vatten runnit under broarna. Vilken inte är så konstigt. Ett kvarts sekel har trots allt förflutit vid det här laget sedan genombrottet.

Inte minst musikaliskt har det hänt en del med Rimes. Utöver countryn har stilen på det hon bjudit på skiftat tämligen ordentligt. Redan på uppföljaren You Light Up My Life: Inspirational Songs gjorde hon ett sorts halvhjärtat(?) försök att närma sig den kristna skivmarknaden och därefter har det blivit såväl slickad pop, rock light och tongångar för dansgolvet som julmusik.

Repetativ sång på förra albumet

Inget konstigt med det tänker ni. Det är så det funkar nuförtiden. Men nog blev det lite märkligt när vokalissan plötsligt släppte något betitlat Chant: The Human & the Holy 2020,

Eller kanske inte så märkligt ändå. Men med detta sagt, det här är ett verk där Rimes ägnar sig åt chanting, det vill säga hon sjunger en särskilt textrad repetativt rakt igenom ett spår. Sedan är det dags för en ny låt, och då blir det förstås en ny textrad att upprepa. Ingen kioskvältare precis, men uppenbarligen har skapandet av den hjälpt sångerskan att överbrygga sina utmaningar vad gäller den mentala hälsan.

Gästartister ger credd och stjärnglans

God’s Work följer upp det där chantiga albumet, och tar Rimes tillbaka till den vanliga karriären igen. Att det hela har en eklektisk framtoning går dock inte att missa. Således medverkar folk som Prince forna slagverkare Sheila E, bluesige Ben Harper och Ziggy Marley, vilket förstås både ger credd och viss stjärnglans åt projektet.

Karibiska och afrikanska rytmer

De två sistnämnda bidrager för övrigt till The Only, en luftig och popigt reggaeaktig sak som vill säga att du kanske inte är så ensam som du tror. Tänk lite Jason Mraz och hans I´m Yours plus en stor kvinnlig röst, så får du en aning om hur det låter

Som om dessa karibiska rytmer inte detta vore nog bjuds det på afrikanska varianter i något med den gladlynta titeln Throw My Arms Around the World. Samma sak gäller sedan i en annan stötig skapelse The Wild. Men addera gärna en klädsam dos gospel här också för bästa och mest fullständiga varudeklaration.

Titelspåret en läcker bit

Titelspåret God´s Work i sin tur är något av skivans nyckelspår. Någonstans är det utgångspunkten för skivans tema som tycks beröra vitt skilda varianter av vad kärlek kan vara, så det har inte nödvändigtvis med religion att göra. Däremot står det tidigt klart att det här ganska säkert är hennes mest personliga album hittills.

Men hur man än ser det; en läcker bit är det här i vilket fall som helst. Det kaloririka gitarrintrot anger tonen, groovet och Rimes stora nyansrika röst lycter en redan bra melodi ytterligare.

Hennes Rocket Man

Fler godbitar? Absolut. Rimes karaktäriserar själv Spaceship som hennes Elton John-låt, hennes Rocket Man. Och det gör hon alldeles rätt i. Denna softa finstämda sak ter sig synnerligen eltonsk om nu sanningen ska fram.

Garnera sedan med sådant som There Will Be a Better Day och I Do – i duett med soulsångaren, rapparen med mera Aloe Blacc -, två andra ballader som sprider ljus i vintermörkret, så kan var och en förstå att God’s Work är en både oväntat eklektisk och överlag gedigen sångsamling. På hela taget uppvisar God’s Work en artist som uppvisar och blandar hela den breda paletten på en och samms skiva istället för att som tidigare hoppa fram och tillbaka från ena utgåvan till nästa.

Och låt oss för all del inte glömma rösten, som numera har avsevärd mognad och nyans utan att för den sakens skull ge minsta intryck av att ha minskat i styrka och omfång.

Överraskar och levererar

Så credit för och hatten av för till Rimes. Sedan var väl inte mina förväntningar enorma på detta verk, men sångerskan överraskar och levererar något som troligen kommer att betraktas som något av det bästa hon gjort. För att inte säga mest personliga. Känslouttrycken är nämligen både många och fullständigt öppenhjärtliga på God’s Work. Utan att det hela förvandlas till en tungsint deppfest, dessutom. Och det är det långt ifrån alla som klarar av attt gå i land med.

print

Våra samarbetspartners