HOWARD JONES, KB, Malmö den 9 november 2022 – underskattad (synt)popsmed bjöd på nostalgi och lite nytt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tiden går, men fansens lojalitet består. Denna konsert med 80-talets synthjälte Howard Jones utannonserades och sålde ut redan den senare delen av 2019. Sedan vet vi alla vad som hände när pandemin drog över världen. Har för mig att detta evenemang flyttades fram minst två gånger därefter, men i stort sett ingen som löst biljett verkar ha valt att lämna tillbaka sin dyrgrip och få pengarna tillbaka.

Detta är förstås ett tecken på att det fanns en stark önskan från den äldre medelålderspublik som dominerade kvällens KB-publik att äntligen få se sin ungdomsidol igen. Eller kanske rent av för första gången. Sedan må de ha slutat köpa skivorna för länge sedan – Jones har inte haft en singelhit sedan 1992 – men inte många som diggade honom då har av allt att döma glömt bort vare sig honom eller de tidiga örhängena.

Nostalgi och tre nya sånger

Så behöver det tilläggas att det var upplagt för show? Nostalgishow, då alltså. Knappast. Om jag säger att fem nummer var hämtade från debuten Human´s Lib och fyra från uppföljaren Dream Into Action, så förstår ni poängen.

Å andra sidan avverkades tre sånger från årets release Dialogue också utöver några spridda 00-tals spår, och här måste jag säga att det är lite synd att det nya materialet fortsätter hamna i skymundan. Who You Really Want to Be är ju en alldeles utmärkt catchy syntdänga med tillhörande tungt beat medan Formed By the Stars, för kvällen framförd i ett närmast organisk arrangemang med pianot i centrum, är en fin ballad med tydlig hitpotential för nattradion.

Klassikerna kom

Fast det var förstås klassikerna som föga förvånade framkallade den mesta entusiasmen. Bara det faktum att något sådant som Pearl in the Shell fick inleda satte förstås tonen för tillställningen ganska exakt på 1984 och ett mindre antal år framåt. Därefter kom klassikerna eferhand, som den skönt positiva Like to Get to Know You Well, tralliga New Song med tillhörande klämmiga synt-mellanspel och melankoliska What Is Love. Bland annat.

Råsopar från de (musik)snobbiga

Och publiken var med på noterna. Det klappades och sjöngs allsång när tillfälle gavs så det stod hyfsat härliga till. Det (o)lustiga i sammanhanget är förstås att tyckarna på de ängsligt (musik)snobbiga magazinen, typ Melody Maker och NME tävlade om att ge Jones hårda råsopar om påstådd uselhet då det begav sig. Vilket förstås bara var lågt. Har aldrig förstått varför bred pop oavsett sound nästan alltid ska sågas jäms med fotknölarna.

Förståeligt fokus på tidiga materialet

För egen del tycker jag nog att Jones är en tämligen underskattad popsmed som råkar ha en faiblesse för syntar, och gårdagens gig visade att han håller stilen även om han kommersiellt sett upplevt sina bästa dagar. Därför är det också förståeligt att fokus är på det tidiga materialet live, men med detta sagt kan jag också tycka att fler borde ge de senaste skivorna en chans. Sångerna som framfördes på KB denna kväll borde fungera som argument nog för det goda i denna idé.

print

Våra samarbetspartners