Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tiden går. I år är det 31 år sedan Counting Crows bildades och 29 sedan debutalbumet August and Everything After blev en monumental framgång. Miitt under den värsta tsunamin av grungedominans dessutom. Ändå gick de igenom bruset, och det är väl inte alldeles otroligt att en stor del av publiken hittades bland folk som uppskattade John Mellencamp,Tom Petty och Bruce Springsteen sedan tidigare. Vid en jämförelse adderade San Fransisco-combon dock groove, hipness och en hippietouch veteranerna var i avsaknad av. Liksom en air av fräschör, får man väl också säga.
Men det var då det. Nuförtiden tillhör Counting Crows själva det gamla gardet. Mycket vatten har runnit under broarna, hysterin har lagt sig och inte minst; frontmannen Adam Duritz är lycklig nuförtiden. Det var han inte under väldigt lång tid eftersom han lider av en dissociativ störning, ett ämne som vädrades öppet när jag intervjuade honom i maj förra året.
Första livstecknet på sju år
Så lycklig har sångaren varit på sistone att han skrivit ny musik också. Förra året såg ep:n The Butter Miracle Suite One dagens ljus. Det var vid tillfället det första musikaliska livstecknet från bandet på sju år, men det fanns inget som tydde på att Duritz och hans vänner i bandet tappat förmågan att skapa ny musik med kvalitet.
Stor kontrast
Något alla de 1.700 närvarande i Christianas utsålda Den Grå Hal kunde konstatera i onsdags. Drygt halvvägs in i den två timmar långa spelningen avverkades verkets alla fyra nummer efter varandra. I samma ordning som i dess tillplattade form, dessutom. Vilket verkade klokt. Från den ödsliga melankolin i Tall Grass till den svängiga Springsteen-doftande upptempo-låten Bobby and the Rat-Kings är kontrasten tämligen stor, men helheten utgjorde onekligen en tjusig uppbyggnad mot ett tillfredsställande miniklimax.
Har tagit för vana att skaka om i låtlistan
Någon uppbyggnad mot bandets mest kända sång Mr. Jones fanns dock inte. Genombrottsbomben avverkades redan som tredje nummmer, något ingen förmodligen förväntat sig. Men på sätt och vis var tilltaget rätt logiskt. Bandet har tagit för vana att skaka om i låtlistan och ändra ordningen inför varje gig, och då kan vad som helst hända. Allt för att bevara spontaniteten och inte fastna i ett stabbigt mönster.
Givna favoriter
Själva repertoaren skiljer sig emellertid inte nämnvärt från den ena till den andra konserten. Således fanns det en hel del av givna favoriter på setlistan. Som valsiga Butterfly In Reverse, covern på Teenage Fanclubs Start Again med folkfeeling, fina pianoballaden A Long December samt den faktiskt rätt sorgliga Round Here.
Hade gjort sig bättre på en intim scen
Och låt oss för all del inte heller glömma Rain King, en av få sånger denna kväll som framstod som ett arenamässigt hyfsat ösigt nummer. Skulle till och med vilja hävda att det rockade när detta verk avverkades. Avsaknaden av likartade sånger ska dock inte tolkas som kritik, men ibland under kvällens gång undrade jag om inte Counting Crows hade gjort sig bättre på en mer intim scen. En scen där Duritz poetiska texter och bandets hjärtliga, men inte särskilt flashiga samspel hade gjorts mer rättvisa.
Spelstället en bisak
Samtidigt är det förstås ett faktum att Counting Crows är ett antal nummer för stora för att spela på småklubbar, och därför är det väl bara att acceptera att så är fallet. Vilket alltså är långt ifrån det sämsta, det har ni läsare säkert redan förstått. För om något bekräftade det San Fransisco-bördiga bandet denna afton att spelstället de bevistar är en bisak i sammanhanget. Genuinitet, integritet och underhållningsvärde följer trots allt ett band i släptåg vart än färden bär dem. Så även Counting Crows.
